I Uppsala sägs det att den nya tiden började med Erik Gustaf Geijers avfall till liberalismen 1838. Många trodde att professorn blivit galen och han var själv orolig för sina kollegors reaktioner.
På nyårsdagen 1838 skrev Geijer den lilla dikten: ”Ensam i bräcklig farkost...”, men ensam var han knappast. Samma år tyckte den filosofiska fakulteten att de akademiska högtidsdräkterna började se löjliga ut och bestämde att promotionen skulle ske i frack, det nya modeplagget ute I Europa.
Frack användes redan som högtidsdräkt av sjöofficerare och diplomatiska kåren och nu ville akademikerna inta sin plats i samhället. De svarta frackarna gjorde sig utmärkt, särskilt i de många manskörer som bildades vid denna tid.
Problemet var att fattiga studenter måste gå till tentamen i svart frack, vit skjorta med väst och halsduk och glacéhandskar. Det gällde även om tentamen ägde rum hemma hos professorn och ökade bara nervositeten.
Välbärgade studenter köpte egna frackar, men de fattiga måste hyra till varje tentamen. Det uppstod en hel industri som tvättade, strök och sydde om dessa plagg. När Karlfeldt återvände till Uppsala 1896 fanns en sådan skräddare på Kungsängsgatan 12. Han hette A. Fridolin och en av Karlfeldts bekanta, poeten och skådespelaren Fredrik Nycander, berättade på sin ålderdom att en student som kom klädd i frack för att tentera kallades Fridolin.
Uttrycket kan bara ha använts i en snäv krets, för när Karlfeldt gav ut Fridolins visor nämnde ingen skräddare Fridolin. Han hade inte heller någon nytta av reklamen. Ett par år senare flyttade han tvärs över gatan och sedan försvann han helt från Uppsala.
Berättelsen om skräddare Fridolin gjorde att ingen tycks ha letat efter fler förklaringar till namnet Fridolin, som är vanligare i södra Sverige än i Mälardalen. Lars Östlund har påpekat att i boken Våra öfverliggare (1885) finns en kandidat Lars Olsson Fridolin, ett akademiskt original I Lund som gick ett tragiskt öde till mötes.
Som författare till boken stod Thord Bonde. Bakom denna pseudonym dolde sig Oscar Svahn (1833-1908), en lärare i Kalmar som också var en flitig skribent. Han hade själv legat i Lund och började 1883 ge ut serien Svenskt skämtlynne. Böckerna innehåller anekdoter och berättelser som på ett tidstypiskt sätt betonar skillnaden i kynne mellan olika landskap.
Den unge Bruno Liljefors bidrog med fina illustrationer. Boken om överliggarna var tänkt att ingå i samma serie, men Oscar Svahn greps av ämnet och gjorde boken till en stridsskrift mot brister I undervisningen. Bruno Liljefors gjorde även illustrationer till detta verk, inspirerad av att många anekdoter utspelade sig i hans hemstad Uppsala.
Boken blev en framgång och redan i januari 1886 skrev Oscar Svahn förord till en ny upplaga. Karlfeldt och hans vänner läste med all säkerhet denna bok som ger en något skrämmande bild av den akademiska världen. Karlfeldt var ju själv på väg att bli en överliggare men avlade slutligen sin filosofie kandidatexamen 1892.
Oscar Svahn beskrev de mekanismer som gjorde folk till överliggare och ordnade dem i sex klasser. I klass 3, cyniska överliggare, återfinns medikofilologie kandidaten Lars Olsson Fridolin. Han kom till Lund på 1830-talet som bondestudent från Halland och försörjde sig länge som informator I fina familjer. Höjdpunkten var somrarna då han fick följa med till Ramlösa och underhöll damerna med egna dikter.
Något gick snett för Fridolin återvände så småningom till Halland. Ingen visste var han bodde eller hur han försörjde sig, men varje vår kom han vandrande i sin besynnerliga klädsel för att se sin ungdoms stad. Det fanns alltid vänner som kunde erbjuda en säng och ett mål mat. Värre var att han brukade stanna inför varje flicka och buga sig och säga ”Charmante!”.
Ett värdshus i staden lät Fridolin äta gratis vid smörgåsbordet, så länge han inte rörde osten och korven och framför allt inte brännvinet. Tyvärr kunde han inte alltid styra sina impulser. Då kom värden fram och sa: ”Herr kandidat, var så utomordentligt obligeant och kom ihåg: så många smörgåsar som helst, men inga agremanger – jag ber!”
Hungern var Fridolins problem. En spefågel lurade en gång i honom att kall gås, medvurst och prästost stod och väntade på hans rum i studentkasernen Locus. ”Gå du före till mitt rum, tag på dig nattrocken och gör dig hemmastadd.” Fridolin satt och njöt av en härlig måltid när rummets verklige ägare kom in och genast kastade ut den oväntade gästen.
De unga poeterna i Uppsala hade all anledning att grubbla över Fridolins öde. Var det så det gick om man skrev poesi och arbetade som informator? Karlfeldt hade särskild anledning att oroa sig. Hans Fridolin är ju en symbol för den sangviniska sidan av hans väsen, som enligt Bondepraktikan brukar blomma upp om våren.
Vare sig det var skräddare Fridolin eller överliggaren Fridolin som gav namn åt Karlfeldts alter ego, så finns det en djupare liggande orsak till namnet.
Fridolins visor slutade ursprungligen med en hälsning till läsarna: ”Min hembygds hyggliga ungkarlar av skilda stånd och villkor tillägnas dessa blad av Haquin Fridolin (Håkan Bengtsson från Fridarvet)”.
Författaren var alltså Håkan Bengtsson som återvänt till sin gård, Fridarvet. Som många studenter latiniserade han sitt förnamn till Haquin och bytte ut son-namnet mot ett efternamn baserat på gårdens namn. Så gjorde även Axel Eriksson från Karlbo, som bytte namn till Karlfeldt.
Namnet Fridolin betyder att han söker frid, som många andra vid denna tid. De som byggde hus kallade gärna sitt verk för Villa Fridhem. Ordet uttrycker en längtan som många delade vid sekelskiftet. Gamla värden försvann och det tog tid att ersätta dem med nya.
Karlfeldt använder sällan ordet ”frid” i sina dikter, men när han gör det är ordet laddat med innehåll. Han talar ofta om ro, svalka, lugn och stillhet, medan ordet ”frid” är reserverat för några få dikter. Hans första diktsamling börjar med ”Fäderna”:
Ej finns deras namn på hävdens blad
- de levde i ringhet och frid -
Frid är den ro som förfäderna ägde. Frid finns i det förgångna eller hos de döda. Ordet återkommer i dikten ”I passionsveckan” som skildrar slutet på en kärlekshistoria:
Och jag står upp, och över kyrkogårdar
jag vandrar andaktsfull bland kors och vårdar
dem skymning höljer,
och på dem alla ser jag skrivet: Frid.
Friden finns för Karlfeldt främst I det förflutna. Därför är ordet också vanligt bland dalmålningarna. Dalkarlarna ber Gustav Vasa göra ”frid med fädrens Gud”, medan den rike ynglingen ligger på stranden och hör Jesus säga ”tag min frid”. Jungfru Maria hör ”gula liljeklockor ringa helgsmål och frid” innan hon vänder sig bort från livet och följer sin väg.
Karlfeldt skriver i dikten ”Uppbrott” att ”Frid hägnar de vänliga Dalar”. Det sker just innan han lämnar trakten. Paradoxen är att Fridolin återvänder till Dalarna för att leva som sina förfäder, medan Erik Axel Karlfeldt flyttar till Stockholm för att bli skald. Där stannade han livet ut, visserligen med täta utflykter till Dalarna och så småningom lite mera frid i hjärtat.
Lars Falk
Illustrationer av Bruno Liljefors ur boken Våra öfverliggare.
