Vår nye ordförande Johan Tysk bjöd där på ett tänkvärt tal till jubilaren och vi fick lyssna till en i all hast skapad, oannonserad programpunkt, där tre generationer tonsättare inom en och samma familj visar både lyhördhet och nytänkande i sina tolkningar av Karlfeldt. Programmet inleddes med en för bredare publik okänd tonsättning av ”Elie Himmelsfärd”, framförd av tonsättaren själv, Ingemar Ihlis från Gagnef.
Ingemar Ihlis är far till Anna Ihlis, som givit oss prov på befriande djärvhet i tolkningar av Erik Axel Karlfeldt, för vilket hon genomgående hyllats av kritiker. Annas debutskiva med Karlfeldttonsättningar belönades också 2019 med Dalecarlia Music Award.
Det blev ett spännande program, som erbjöds till desserten på den middag festivalen arrangerade i Wallénhallenn i Leksand. Enligt programmet skulle vi bjudas på ett spel om kärleken mellan Erik Axel och hans hustru Gerda, men strax före festivalen kom beskedet, att en av skådespelarna drabbats av stämbandsinflammation och måste ställa in. Frågan gick då till mig, kunde jag hitta på något att erbjuda istället? Med ett par dagars varsel…
Det var en tuff, men rolig utmaning. Och det blev ett program, tack vare Ingemar Ihlis och samfundets styrelseledamot Anna Nordlund, som var årets talare på Karlfeldtsdagen i Karlbo, Med Ingemar Ihlis och Anna Nordlund som guider fick vi följa musikens och samhällets utveckling alltsedan morfars uppväxtår. Ingemar berättade stående vid sitt piano, hur Erik Axel följt hans familj från far Evert, som hade Karlfeldt som husgud. Vi fick höra Ingemar ackompanjera sig själv i Evert Ihlis’ lyhört berörande tonsättning av ”Längtan heter min arvedel”. Hans dotter Annas gripande inspelning av dikten Avskedet, där hon i sin tonsättning tar avsked av sin älskade farfar Evert, tolkades den där torsdagskvällen av hennes far, av Ingemar Ihlis.
På min fråga berättade Ingemar, hur musikens utveckling färgat de tre generationernas tonsättningar. Och Anna Nordlund berättade, hur samhällsutvecklingen kan förklara morfars centrala ställning i medvetandet hos Evert Ihlis’ generation och ända in i 1970- och 80-talen:
”Karlfeldt skildrar det fattiga landsbygds-Sverige, som ännu var levande i minnet hos många. Han skildrar en längtan tillbaka till en lycklig barndom och en svunnen tid, som han kände sig ha svikit och han gör det ur de utsattas perspektiv, inte minst landsbygdens fattiga kvinnor, pigorna.”
Och Anna Nordlund påminde oss om, att ”när vi inte längre minns platsen och tiden i våra egna kroppar, med våra egna sinnen, avtar också betydelsen av äldre tider och därmed också Karlfeldts poesi. Men han hade livet igenom en intuitiv konstnärlig känsla för tiden och tidens möjliga språkliga uttryck. Samklangen med naturens skiftande skönhet för att uttrycka känslor och stämningar.”
Yrkesmusikern Ingemar Ihlis gav oss i programmet flera illustrationer till Karlfeldts sammanflätning av naturen och människan, bl a i ”Sång efter skördeanden” i tonsättning av Wilhelm Peterson-Berger. Den nya tiden, när staden allt snabbare tog över landsbygden som människans hemvist, kommenterar morfar i Spelmansvisor ur Vildmarks- och Kärleksvisor. Stadens ”fina fruar” begriper inte, menar han, spelmannens konstnärskap. Men när de snörper på munnen, svarar han:
”Jag dränker deras mummel
i rusig melodi.”
Torsdagskvällens program slutade i en omtumlande överraskning, när Ingemar Ihlis dränkte och lyfte det ljusa mörkret efter Gustaf Nordqvists ”Psaltare och lyra” med en hissnande skruvad jazztirad – på näverlur! Det kallar jag konstnärskap!
Mika Larsson
