Anders Zorn är en sällsynt lämplig person att utgå ifrån om man vill ge en beskrivning av den tid han levde i. Så menade Per Svensson i sitt föredrag under Karlfeldtsamfundets årsmöte. Och det blev också en livfull, välformulerad och färgstark skildring av Zorn, hans nära bekantskap med Karlfeldt och de estetiska och ideologiska rörelser och strömningar som kännetecknade deras omgivning.
”Gör Dalarna dalskt igen” var en bärande tanke för Zorn och många andra under åren kring förra sekelskiftet. De ville återuppliva en kultur som man upplevde var på väg att försvinna. Ofta kunde försöken att väcka liv i en allmogekultur i våra ögon framstå som en smula forcerade, ja parodiska. Som när Zorn tvingade anhöriga att gå i sockendräkter eller såg till att Gopsmorsstugan var pålitligt svinkall under vintern. Ty så hade folk levt under forntiden!
Erik Axel Karlfeldt och Anders Zorn träffades första gången 1903 på V-Dala nation i Uppsala där de hade blivit invalda som hedersledamöter. Därefter odlade de en nära bekantskap både i Dalarna och på andra ställen. Karlfeldt var den näst mest prioriterade gästen på Zorngården i Mora (prins Eugen var finast). Emma Zorn uppskattade dessutom Karlfeldt mycket – till skillnad från Verner von Heidenstam som hon misstrodde. Och detta skulle bero på Heidenstams skilsmässor och bristande moral. Man kan givetvis undra över att Emma Zorn – som rimligen borde ha varit medveten om att Karlfeldt inte hade ett fläckfritt förflutet vad gäller kvinnoaffärer – såg mellan fingrarna i det senare fallet. Karlfeldt stod enligt Emma för ”det goda inflytandet”. Förklaringen skulle enligt Per Svensson vara att Karlfeldt varit mer mån om sin offentliga bild och inte lät sina erotiska affärer komma till allmän kännedom. Indirekt kom Anders Zorn efter sin död att hjälpa till med att finansiera Sångsgården genom Emmas generöst villkorade lån till Karlfeldt.
Den generation som har kallats den nationalromantiska generationen hyste många konstnärer, författare och tonsättare. Det var – betonade Per Svensson – en ekonomisk och dynamisk period. Mycket hände! Och det ledde till att många blev kolossalt rika. Det var en period som både i USA och i Europa skapade hårdhudade affärsmän, ”rövarbaroner”, och Zorn fick tidigt nära kontakt med finansmän både här och i USA. Över huvud taget var Zorn kolossalt kosmopolitisk. ”Sverige har aldrig haft en så kosmopolitisk konstnär”, menade Per Svensson. Närheten till välbärgade personer befrämjade givetvis Anders Zorns egen ekonomi, och dessutom blev han tidigt en ständigt omhuldad person, gärna av äldre kvinnor. ”Alla ville öppna dörrarna för honom.”
Motsättningen mellan att å ena sidan vara en energisk omhuldare av den dalska allmogekulturen och å andra sidan vara hemtam i franska salonger illustrerades effektivt av en jämförelse mellan Zorns kanske mest kända målning ”Midsommardans” från 1897 (bilden) och målningen ”Valsen” (som återger en dansscen i parisisk miljö) från 1891. I bägge fallen tycks motiven ha varit mer eller mindre iscensatta. ”Midsommardans” ska ha tillkommit på initiativ från prins Eugen och knappast ha varit en spontan dans i Dalarna. Också i ”Valsen” har Zorn målat in bekantskaper som inte hade med tillfället att göra. Per Svensson ansåg att Anders Zorn som konstnär var som mest och bäst de första 20 åren – och då var han framför allt utomlands!
Karlfeldt och Zorn förenades i sin strävan efter teknisk virtuositet, i respekt för hantverket. Zorn var en sensualist i ordets bästa bemärkelse, hävdade Per Svensson. Däremot var han tämligen kallsinnig inför dolda budskap, symboliska undertoner. Att ”tolka” Zorns konst är rätt meningslöst, menade Per Svensson. Men om den obestridliga skickligheten i både Karlfeldts och Zorns fall är gemensam finns det skiljepunkter. Någon hängiven kosmopolit var Karlfeldt knappast. Ödmjukheten inför och hyllandet av ursprunget, av allmogekulturen skiner dock igenom omisskännligt i både Zorns konst och Karlfeldts litteratur.
Ola Nordenfors
