Fröding och Levertin debuterade 1891 och studenterna i Uppsala insåg genast att något stort hade hänt. Dikterna i Gitarr och dragharmonika och Legender och visor talade direkt till ungdomen och lockade många att bli poeter. Heidenstam hade debuterat tre år tidigare, men han hade ju aldrig legat i Uppsala! Fröding och Levertin blev de självklara förebilderna för de unga. Karlfeldt bröt fyra års tystad och började trycka sina dikter i olika tidskrifter, men han var inte ensam. Först ut var en grupp tjugoåringar som publicerade samlingen Vid årsskiftet 1892-93. Dikter af fem studenter. Gruppen bestod av Martin Landahl, Niklas Bergius, Erik Brogren, Josef Helander och Karl Erik Forsslund.
Fyrtiofem år senare såg Karl-Erik Forsslund tillbaka på äventyret i boken Uppsalaminnen (1937). Han kunde konstatera att de varit väl optimistiska. Den ekonomiska förlusten blev måttlig, men pressen i Stockholm fann stort nöje i att håna de unga studenterna för att de så tydligt följde sina förebilder i spåren.
Forsslund beskriver alla sina kamrater utom Martin Landahl (1871-1917), som faktiskt bidrog med flest dikter till boken. Forsslund kunde inte ens minnas vart Landahl tagit vägen efter sin filosofie kandidatexamen i februari 1893. Han nöjer sig med att citera ur ett brev: ”han tog examen, bjöd på fest – och flydde.” Det är en märklig glömska med tanke på att Martin Landahl och Karl-Erik Forsslund blev filosofie licentiater i Uppsala med ett års mellanrum, Landahl 1896 och Forsslund 1897. En förklaring kan vara att Martin Landahl utförde en del arbete på distans. Han står inte upptagen i studentkatalogen vårterminen 1896, trots att han avlade den första delen av sin examen i februari det året.
Forsslund tycks helt ha förlorat kontakten med Landahl och skriver uppriktigt: ”Han hade aldrig stått oss andra nära”. Det är underligt med tanke på att Martin Landahl utövade en febril litterär aktivitet under dessa år. Han gav ut två häften med dramatik på Bonniers förlag 1884. Följande år kom hans Dikter och redan nästa år Nya dikter, men nu på Wahlström & Widstrands förlag. En sådan produktivitet har sitt pris. Martin Landahl hade svårt att vara originell. Hans dikter finns på Litteraturbanken och visar att han var en flyhänt poet, men redan kamraterna i Uppsala noterade att han gärna lånade toner från Fröding och Levertin.
Hjalmar Söderberg recenserade Nya dikter i Nordisk revy 1896 under pseudonymen Mary Ekeblad. Läsarna kände nog ändå igen den ironiska tonen. Söderberg hade fått en bunt diktsamlingar att recensera och konstaterade inledningsvis att det finns tre slags poeter: de som man inte får kritisera, eftersom de är döda, de som man får kritisera och de som man skojar med.
Hjalmar Söderberg konstaterade att Martin Landahl var en mycket produktiv poet i Uppsala, som borde tillhöra klass två, men löpte stor risk att åka ner i klass tre om han ”framhärdar i att så ogenerat som här stundom sker attrapera än Levertin, än Fröding”. Söderberg gav flera exempel, men konstaterade också att diktsamlingen inte är ”fattig varken på fruktbar fantasi eller känsligt formsinne”. Han hoppades ”att dess författare snart nog skall vara redo att giva en fullt pregnant och ogrumlad bild av sin andliga fysionomi”.
Så blev det inte. Två år senare gav Martin Landahl ut Ett vårhäfte med nya dikter, men det blev hans sista samling. En anledning kan ha varit att Erik Axel Karlfeldt slog igenom med Fridolins visor 1898. Karlfeldt etablerade sig plötsligt som en ny skald som kunde ge röst åt de unga.
Martin Landahl arbetade som adjunkt på ett läroverk i Göteborg. Hans sista bok blev ett verk på prosa, Fabriksstaden (1905). Han dog bara 46 år gammal, men det var inget ovanligt öde för poeter. Ingen av de unga poeter som föddes kring 1870 slog igenom med undantag för Bo Bergman, som fick sitt genombrott senare.
De flesta poeter blev ämbetsmän eller tidningsmän. Lärarbanan tycks göra det svårt att fortsätta som poet. Martin Landahl skötte också sina studier lite för väl. Han blev filosofie licentiat vid 25 år och det behövs tid för att skriva vers. Fröding och Levertin låg på sjukhem när de skrev sina diktsamlingar och Karlfeldt tillhörde samma generation. Han låg påfallande länge i Uppsala innan han blev skald.
Martin Landahls dikter är ändå intressanta eftersom Karlfeldt tycks ha läst dem. Landahl fick ofta kritik för att han tog efter andra, men han inspirerade själv Karlfeldt. Lyssna till följande strof ur dikten Fruktskörd ur Nya dikter 1896.
Och man samlar uti lador,
skördar uppå alla håll.
Fina vrister, runda vador,
skymta under klädningsfåll.
Ljusa flätor glänsa, fladdra,
röda munnar le och pladdra,
öron små till skönt ord lyss,
läppar släppa till en kyss.
Det är en vacker bild av en pojke som kastar äpplen till flickor på marken. Tyvärr fortsätter dikten med en poetiskt omotiverad betraktelse över hur trist det blir när höstmörkret faller och trädgården står tom.
Karlfeldt har skildrat samma arbete i dikten Äppelskörd. Titeln och strofformen är så lika att sambandet är tydligt. Det finns också fler likheter. Så här skriver Karlfeldt:
Och jag skakar och jag knackar.
Runda axlar, linhårsnackar,
bröst som springa fram för käcka
få sig då och då en smäcka.
Marken rullar under foten,
snåla händer jaga kloten,
treva efter rosenhäger
i de grå resedaläger.
De båda poeterna nämner faktiskt samma äppelsorter för att visa hur lockande de är: gylling, astrakan och rosenhäger. Det var lite riskabelt för Heidenstam hade nyligen gjort rosenhäger till en symbol för sin längtan i dikten Hemmet.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?
Heidenstam är ensam medan Landahl och Karlfeldt njuter av flickornas sällskap. De kyssar som Landahl nämner i förbifarten blev det centrala temat i Karlfeldts dikt.
Sägen om det är för mycket,
om jag tar en kyss för stycket.
Mina äpplen äro rara,
kyssarna en billig vara.
Jag är ingen orm och Judas:
inga syndaäpplen bjudas,
inga falska läppar räckas
att med ömma hjärtan gäckas.
Det är en trevlig dikt men också lite omoralisk. Vad får flickorna ut av denna handel? Dikten är inte heller skriven av Fridolin. Den trycktes i tidskriften Jul 1899 med rubriken: ”I en landtlig ungkarls fruktgård och var mannens namn Backsell.”
Författaren är alltså den ungkarl som dansar på stranden i den härliga dikten Sång till säckpipa. Backsell känner sig sviken i kärlek och vill trösta sig med sång och dans.
Jag har kysst den bästa mun
och kysser aldrig flera.
Den som öst ur Edens brunn
kan lipa åt madera.
Det är inte svårt att förstå varför Karlfeldt lånade material från Martin Landahl. Han återvände till Uppsala 1896, efter att ha fått sluta sin anställning på folkhögskolan i Molkom sedan han kommit för nära rektorns fru. Det minnet var inte överspelat.
Karlfeldt hade nyligen debuterat med Vildmarks- och kärleksvisor, som sålde i ett par hundra exemplar. Flera av hans vänner i Uppsala hade också debuterat. Sven Söderman, Nathan Söderberg och Fredrik Nycander hade givit ut diktsamlingar. Samtidigt kom Heidenstam, Levertin och Fröding med sina bästa diktsamlingar. Konkurrensen var svår och Karlfeldt måste kartlägga var han stod. Han läste förstås de böcker som gavs ut av unga produktiva poeter som Fredrik Nycander, Karl-Erik Forsslund och Martin Landahl.
Karlfeldt gillade tydligen anslaget i ”Fruktskörd” och glömde kanske bort att han inte skrivit strofen själv. Martin Landahls dikter var på väg att glömmas bort och ingen tycks ha observerat likheten med Karlfeldts dikt när den skrevs vid sekelskiftet.
LARS FALK
Bilden: Det tidstypiska omslaget till de fem unga studenternas bok.
