Fridolindiktningen – en uppsats om Erik Axel Karlfeldts diktning

Fridolin kallade sig en studerad karl av bondestam, som återvänt till färdernas värv, enär det syntes honom lockande att gräva i jorden, sedan han all sin tid blott grävt i böckerna. En följd av denna levnadsförändring var, att han ej rätt visste, till vad stånd han numera borde räkna sig. Av åtskilliga skäl kom han sig ej för att välja en maka, ehuru han hyste ganska stor böjelse för äktenskap och var i sina mest manbara år. I sitt ungkarlslivs ensamhet började han förströ sig med visdiktning. Än besjöng han, hur han själv hade det eller haft det, än sökte han föreställa sig hur andra ungkarlar kunde uppfatta sin belägenhet. Därvid hände det, att somt vart herrskapsvers, somt allmogelåt, somt åter liksom en blandning av båda delarna.

Åtskilligt finns att ta fasta på i denna introduktion. Likheterna mellan Fridolin och Karlfeldt själv är uppenbara. Karlfeldts far Erik Eriksson var bondeson och Karlfeldts mor ättling av en gammal bergmanssläkt, och alltså var även Karlfeldt själv av "bondestam", uppvuxen på Tolvmansgården i Karlbo i sydöstra Dalarna.² Karlfeldt tog studenten år 1885 och blev fil. lic. vid Uppsala Universitet år 1898 och var således en "studerad karl".³ Därtill kan sägas att Karlfeldt var och förblev ungkarl till och med år 1916 då han, 52 år gammal, gifte sig med Gerda Holmberg.⁴ Dock finns en betydande skillnad mellan Fridolin och Karlfeldt: den senare återvände aldrig till sina fäders värv, utan fortsatte som renodlad skald, och blev senare ledamot och sekreterare i Svenska Akademien. Detta är viktigt för att förstå Fridolin. Mer än någonting annat var Fridolin en idealiserad bild av hur Karlfeldt ville vara, och en symbol för Karlfeldts längtan tillbaka till sitt eget ursprung. Denna längtan förstäktes av de känslor av rotlöshet och utanförskap som Karlfeldt fick erfara då hans far ertappades med att ha förfalskat namnteckningar på skuldbrev, gjorde konkurs och dömdes till två års straffarbete, samtidigt som Tolvmansgården såldes på auktion.⁵ Händelsen har satt djupa spår både i Karlfeldts väsen och dikt. T.ex. skriver Staffan Bergsten i sin livsförteckning Karlfeldt dikt och liv om Karlfeldts "skrupulösa punktlighet vid återbetalning av minsta handlån".⁶ Den skam som Karlfeldt måste ha känt till följd av faderns öde tillsammans med de omfattande ekonomiska problem som uppstod bidrog till att göra Karfeldts sociala position osäker och till att hos honom frambringa en genomgående känsla av otrygghet. Denna känsla, skriver Fridholm i Sångmön av Pungmakarbo, en kritisk genomgång av Karlfeldts diktning, "är ett genomgående drag i hans tidigare diktsamlingar". Han betonar att Karlfeldt kände sin brist på "trygg hemvist i samhället" särskilt starkt i förhållande till unga damer från de högre samhällsklasserna.⁷ Det klassiska exemplet på hur rotlösheten och längtan tillbaka till sitt eget ursprung satt sina spår i Karlfeldts diktning är dikten "Fäderna" ur hans första diktsamling, Vildmarks- och kärleksvisor:

Mina fäder, jag ser er i drömmars stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund, halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.

Även i Karlfeldts andra diktsamlingar finns dikter som vittnar om samma rotlöshet:

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Så skriver Karlfeldt i första strofen av "Jag är en sjungandes röst" som ingår i "Liv och död", en avdelning i samlingen Fridolins visor och andra dikter. Ingen av dessa dikter är strikt sett en del av Fridolindiktningen, men de vittnar om vilken stor inverkan Karlfeldts faders bankrutt och vanära med påföljande otrygghet haft på Karlfeldts diktning. Fridolindiktningen är i stor utsträckning ett försök att komma tillrätta med denna problematik.

Fridolin har, som redan konstaterats, mycket gemensamt med Karlfeldt själv, med det undantag att han återvänt till det fädernevärv som Karlfeldt ryckts upp ifrån och inte kan återvända till på grund av sin faders öde. Fridolin, välbärgad bonde som han är, är också trygg i sin sociala position på ett helt annat sätt än Karfeldt. Den dikt som kanske bäst karaktäriserar Fridolin är "Sång efter skördeanden", från Fridolins visor och andra dikter:

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i hötidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt,
högt mot höstmånens röda kastrull.

Fridolin utstrålar vitalitet och hälsa. Han fröjdas åt dansen, kvinnorna och vinet, och ter sig som essensen av en sangviniker. Hos Fridolin ryms även passion och sexuell glöd. Så lyder första strofen i "Dina ögon äro eldar":

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Trots att Fridolin dricker ur livets bägare med sådan törst finns hos honom inte minsta spår av dekadans. Fridolin är en hederlig och präktig man, som aktar och vördar sina fäder. Fridolin är också själv en aktad man. Så heter det t.ex. i "Pungmakarbo":

Nu hälsar vackra Emma,
där bred i dörrn hon står, med loj och släpig stämma
sin vän från unga år,
när till en sockenstämma
jag trygg och värdig går.

Så som stadgad man och hemmansägare är Fridolin också trygg i sig själv, på ett sätt som Karlfeldt knappast torde ha varit. I "För vägens vind" skildras den trygge husbonden som sitter i sin "höga sal" under ett porträtt av sin farfarsfar och ser tillbaka på sin ungdomstid. Fridholm poängterar att Karlfeldt var mycket fattig när han skrev "För vägens vind", som skildrar Fridolin som en "rik godsägare". Just i detta fall är det dock inte så lätt att avgöra vem dikten egentligen handlar om – Fridolin eller Karlfeldt själv. Från början var den en del av Kärleks- och vildmarksvisor, och skrevs alltså innan Fridolin hade tagit form, men flyttades senare till Fridolins visor och andra dikter.⁸ Vad som än är fallet är det tillräckligt att konstatera att dikten inte överrensstämmer med Karlfeldts verkliga belägenhet. Vidare heter det i "För vägens vind" om Fridolins farfarsfar: "det sägs han var en karlakarl / men och en vinman och en skalk".

Beskrivningen kunde lika gärna gällt Fridolin själv. Han är liksom sin farfarsfar en stursk och manlig karlakarl och har ett gott förhållande till det täcka könet.

Manligheten är också en viktig egenskap hos Fridolin, och kanske den egenskap som bäst skulle karaktärisera honom. Ingenting kan väl tänkas vara manligare än ett hjärta som "en stadig bälg / av ekebarkat skinn", som det heter i "Ett hjärta" i Fridolins lustgård och dalmålningar på rim. Som en sida av manligheten finns Fridolins bondesturskhet och karskhet. Så börjar t.ex. "Göjevisa": "Nordan är min kärleksvind / och Göja⁹ min älskogsmö." Karlfeldt hyllar i Fridolindiktningen den friska nordanvinden, som är starkt associerad med manlighet. Så inleds tredje strofen i "Om en tillbörlig vrede", den dikt med den mest utpräglade manhaftigheten bland Karlfeldts dikter: "En man är ett nordanväder / som blåser upp till hårdhänt strid". Även hösten och sensommaren hyllas i dikter så som "Höstens vår" och "Nu öppnar nattglim sin krona" som mognadens och fullbordandets tid.

I sin bok Jungfrun och demonerna anger Olof Lagercrantz Bondepraktikan, en gammal folkbok med väderleksförutsägelser, regler om hälsovård, astrologi osv., som den troligaste inspirationskällan till Karlfeldts svärmeri för nordanvinden.¹⁰ Att Karlfeldt hämtat inspiration ifrån Bondepraktikan kan även ses i dikter som "I Krabban" och "Lejonets barn". Influenserna därifrån är dock inte så djupa: endast ett fåtal dikter utgår ifrån Bondepraktikan, och i dessa fall rör det sig mest om ytligt inspirationsstoff. "I Krabban" bör t.ex. snarare ses som en parodi än en uppriktig hyllning till Bondepraktikan. Även om influenserna från just Bondepraktikan inte är så omfattande finns det hos Fridolin djupa spår av den allmogeromantik och provinsialism som man finner även hos andra 90-talister, t.ex. Selma Lagerlöf. Hela konceptet med den studerade ungkarlen som återvänt till landsbygden visar prov på detta inflytande. Fridolindiktningen är i detta avseende mycket tidstypisk, vilket har bidragit till den kraftiga omvärdering som den genomgått under senare generationer. T.ex. kritiserade Vivi Edström i sin föreläsning "Mansrollen hos Karlfeldt och Lagerlöf" på Karfeldtssamfundets årsmöte år 1992 Fridolin, som hon menar ter sig som en tidlös prototyp för det manliga.¹¹ Även Fridholm kritiserar Karlfeldts tidiga diktning, dock av en helt annan anledning, när han, med stöd av ett exempel från "Kanske!" i Fridolins visor och andra dikter, hävdar om Karlfeldt att "[m]ycket omfattande och mycket pålitlig var inte den lärdom varmed han älskade att tynga sin dikt".¹²

Man bör dock undvika att ge en allt för onyanserad bild av Fridolindiktningen. Värt att lägga märke till är t.ex. bildspråket i den ovan citerade dikten "Dina ögon äro eldar". Här, menar Bergsten, sker en omkastning av de traditionella könsrollerna. Det är kvinnans ögon som "äro eldar" och antänder mannens själ som är "beck och kåda" och mannen som är en fiol som kvinnan kan bringa att spela.¹³ För övrigt finns I de båda diktsamlingarna Fridolins visor och andra dikter och Fridolins lustgård och dalmålningar på rim rum för mer sorgset stämda dikter, som ibland gränsar till det sentimentala. Det kanske bästa exemplet är "Längtan heter min arvedel" som också är en av de vackraste dikter Karlfeldt skrivit:

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

[---]

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Trots att denna dikt är hämtad ur "Fridolins lustgård" råder inget tvivel om vem den egentligen handlar om. Fridolin har redan återvändt till sitt "Pungmakarbo". "Slottet i saknadens dalar" är Karlfeldts egen fädernegård, Tolvmansgården, som han även diktat om i "Träslottet" i Flora och Pomona, och som han aldrig fick återvända till.

Livet som ungkarl kan säkert vara ensamt, och bland Fridolins dikter finns åtskilliga som vittnar om denna ensamhet. I sista strofen av "Stormnatt" vakar husbonden i "ödslig sal" och hans själ är "som trädet på vinande slätten – som lammet i kätten, men moderlös, ensam bland minnen och kval". Bildspråket i denna dikt gör ett helt annat intryck än det i "Ett hjärta"; lammet i kätten ter sig mer sårbart än den en stadiga bälgen av ekebarkat skinn och trädet på den vinande slätten förstärkter ensamheten. Vinden har också fått en annan framtoning, en mörkare och mer hotfull, än den vi sett prov på tidigare. Stämningen i resten av dikten är likartad: i stormen finns ingen nordlig friskhet men desto mer av bävan och fruktan. Kanske är det Karlfeldt själv som skymtar fram mitt i den lantliga ungkarlen Fridolins visbok. Om man får tro Fridholm är detta dock inte fallet. I hela dikten ser han spår av Heidenstams diktning, framför allt av dennes dikt "Tiveden", och om den sista strofen skriver han att den "tycks snarare handla om Heidenstam än om Karlfeldt själv".¹⁴ I fortsättningen av Sångmön av Pungmakarbo går Fridholm än längre, då han hävdar att "[s]jälva den lantliga ungkarlen har drag av [Heidenstam]".¹⁵ Nog för att Karlfeldt har inspirerats av Heidenstam, men att både Fridolin själv och "Stormnatt", som ju är så otypisk för Fridolindiktningen, skulle bära djupa spår av Heidenstams väsen är svårt att tro.

Ytterligare en dikt, inte fullt så "fridolinsk" som många andra av Fridolins dikter, som förtjänar att uppmärksammas är "Månhymn vid Lambertsmässan". Dikten, som är en finstämnd hyllning till månen och har ett skimmer av hednisk fruktbarhetsdyrkan över sig, utgör ett viktigt led i Karlfeldts diktning. Samtidigt som man kan tänka sig ungkarlen Fridolin, sittandes i månskenet sent en kväll, som diktens författare förebådar den senare dikter så som "Nattyxne" och "Häxorna". I och med dessa dikter rör sig Karlfeldt bort ifrån den på en gång sorglösa och manhaftiga sensualism som präglade Fridolindiktningen, för att söka sig djupare ner mot de hemlighetsfulla begär och erotiska krafter som är sprungna ur jordens dunkla källflöden.

För förståelse av en helhet krävs kännedom om helhetens mindre beståndsdelar. Så är också fallet med Fridolindiktningen. Fridolin är en helt och hållet fiktiv, och i många avseenden idealiserad gestalt. Han har av somliga betraktats som ett sorts alter ego som Karlfeldt använt för att maskera sin diktning.¹⁶ Sant är att Fridolin har drag av Karlfeldt själv, men det rör sig mest om ytliga likheter. De är båda av bondestam och har en stark dragning till det lantliga. Där tar likheterna emellertid slut. Fridolin har återvändt till sitt fädernevärv och är en välbärgad och respekterad man. Hans sociala position är befäst och han är trygg i sig själv och i sitt förhållande till kvinnokönet. Han är vacker och stark och utstrålar en hälsosam manlighet. Karlfeldts osäkra ekonomiska och sociala position har redan behandlats. Därtill bar han också på en otillsfredställd längtan tillbaka till sitt förgångna. Om Karlfeldts förhållande till kvinnor kan man enbart spekulera. Somligt pekar dock på att det inte var lika gott som Fridolins. Sin "första flamma" hade Karlfeldt år 1884, då tjugo år gammal. Hon hette Anna Bolling och var vid det laget bara fjorton.¹⁷ År 1895 fick Karlfeldt lämna Djursholms samskola efter en ett-årig tjänst på grund av "brister i sin sedliga vandel".¹⁸ Han lär ha gjort närmanden mot kvinnliga elever vilket fick dem att gå till skolans rektor och klaga.¹⁹ Bergsten antyder för övrigt i sin biografi att Karlfeldt var en flitig besökare på bordeller, även om det inte var någonting anmärkningsvärt i slutet av 1800- talet.²⁰ Det finns alltså stora skillnader emellan Fridolin och Karlfeldt. I slutändan framstår Fridolin inte som Karlfeldts alter ego, men snarare som en sorts motsats till Karlfeldt själv; ett sätt för Karlfeldt att kompensera för egna brister och tillkortakommanden samt att komma tillrätta med sin egen osäkra sociala och ekonomiska belägenhet.

Fridolindiktningen förstås bäst som en sammansmältning av Karlfeldts och Fridolins väsen, vilket förklarar den relativt stora spännvidden mellan de dikter den innehåller. Somliga dikter, t.ex. "Längtan heter min arvedel", är helt och hållet Karlfeldts egna, och somliga, t.ex. "Sång efter skördeanden", är helt och hållet Fridolins. Många dikter innehåller dock spår från bägge två. Så lyder de två sista stroferna av "Nu öppnar nattglim sin krona", ur Fridolins lustgård och dalmålningar på rim:

Högt ropar knarren, min sträva,
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.

Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelsevarm.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.

Den starka och härdiga bondsonen skulle mycket väl kunna vara Fridolin. Dock är kärleken till naturen av en alltför erotisk karaktär för att vara riktigt fridolinsk. Inte heller den romantiska teckningen av solnedgången och den begynnande natten i form av månjungfrun går särskilt väl ihop med Fridolins väsen. Både Fridolin och Karlfeldt själv är närvarande i dikten. Så är även fallet i "Kom i lunden", på en gång en kärleksförklaring och en hyllning till poesin och dess förmåga att trotsa tiden och odödliggöra föremålet för diktarens kärlek. I fjärde strofen nämns Fridolin och visst är han poet. Inledningsvis ger dock dikten ett annat intryck:

Kom i lunden, räck mig kannan
under våra lönnars glans.
Låt mig vira dig om pannan
mina jägarvisors krans.
Jordens höst skall ej fördärva
kransen som din spelman ger:
den är tecknet: du skall ärva
landet där ej sol går ner."

Fridolin är varken spelman eller jägare. Däremot finns i Karlfeldts första diktsamling Kärleks- och vildmarksvisor dikter som "Jägarlust" och "Den mörke jägaren" samt "Spelmansvisor" I och II, vilket illustrerar Karlfeldts förkärlek för att klä sig själv i jägarens och spelmannens kläder.

Fridolin var för Karlfeldt en mycket idealiserad bild av sig själv, en önskedröm som fick kompensera för den mer krassa verkligheten. Han älskar liksom Karlfeldt livets glädjeämnen, dansen, kvinnorna och naturen. Han är en riktig karlakarl, en manlig och respekterad hemmansägare. Han hyllar den rika hösten och den fostrande nordanvinden. Allt detta gör honom till en mycket tidstypisk skapelse. Fridolin åtnjöt stor popularitet hos sin samtid men ses idag i ett helt annat ljus. Just därför är det viktigt att skilja på personen Fridolin och Fridolindiktningen, då den senare har ett djup och en spännvidd där den förre bara utgör den ena polen. Det är detta som gör att Fridolindiktningen än idag måste betraktas som ett av de största arven inom svensk litteratur.