Från pojke till man. Eld till glöd.

Avhandlingsdel

En lyriker föds – kort biografi om Karlfeldts kärleksliv

Den 20 maj 1864 föddes en pojke i Karlbo, Folkkärna socken. Ingen visste hur viktigt den lilla parveln skulle bli för litteraturens värld eller hur känd han skulle fortsätta vara efter sin död. Pojkens namn var Erik Axel Eriksson (senare Karlfeldt) och i en barnskara på sju, var han egentligen en av många. Likväl såg hans familj och andra hans potential redan som liten, men ingen visste att han skulle bli en av de största diktarna i Sveriges historia.

Hans ungdom och ålderdom
När Karlfeldt gav ut sin första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor 1895, var han redan 31 år fyllda.  Det kan inte annat än tros att som den lyriker han själv var, samlade han på sig många dikter under åren och delar av denna samling bör därför har skrivits under hans yngre dagar. Med yngre dagar skall påpekas att jag inte menar de år som han idag skulle anses som yngre. För mig är hans ungdom så vidasträckt som till den dag han satte sig ner vid ett köksbord med en fru vid sin sida och det var inte så Karlfeldts ungdom präglades.
Hans ungdomsdagar fylldes dock inte heller endast av de bravurer som vi idag känner till honom för, utan i likhet med dagens ungdom, verkade han ha levat livet, som sig bör.

Istället för att munnar talade om hans dikter under hans tidiga dagar, viskades det från gård till gård om hans påstådda Casanova-liv. Då han fyllda 28 år fick anställning på Djursholms samskola, påbörjades rykten om hans förhållande till de kvinnliga eleverna på skolan. Rykten som spreds till högre makter gjorde att han i slutändan förlorade detta jobb som lärare, men inget kunde bevisas. Hans ungdom hade en period innan denna, den som gav honom de rykte han ändå hade, då han fann en kärlek (20 år gammal) och föll framstupa för den yngre Anna Bolling. Hon skulle dessvärre inte bli ett långt kapitel i hans livshistoria, då de aldrig sågs igen efter hans examen. Med detta finner man att hans liv i sitt tidiga skede, kan ha fyllts av flyktiga och sprakande relationer som likt en tändsticka släcktes fort.

Tillslut blev dock Karlfeldt vuxen, då han år 1916 gifte sig, då 52 år, med en enkel kvinna vid namn Gärda. De har då haft ett förhållande som gömts undan i mörkret i dryga 16 år och med tre barn innan äktenskapet gömdes även bröllopet. Sina sista år levde Karlfeldt med Gärda och sina fyra barn, för att sedan lägga sig i sin sista vila 1931, 67 år gammal.

Tolkningar

Vårbal

Dikten Vårbal (i Vildmarks- och Kärleksvisor) är i sin helhet en uppmaning till ungdomen att ta till vara på sitt liv. Dikten går dock även inpå och beskriver kärlek. Kärlek som något som fylls mer av passion än av tillgivenhet och ömhet. I hans ord kan man se de drag av den syn på passion vi fortfarande ser bland unga idag. Hans första strof kan just tolkas som en uppmaning till unga under hans tid, att leva livet fullt ut.

Den första diktens strof "Nu är det en sjungande försommarnatt" kan utifrån just det faktum att sommaren ofta är ungdomen, tolkas som att tidsperioden dikten befinner sig i är vid början av den mer livade delen av Karlfeldts unga år. När Karlfeldt gett ett hum om var i tiden han befinner sig påbörjas sedan uppmaningen med rader såsom; "Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara, att vi äro unga, envar i vår skara"(andra och tredje versraden i strofen). Ordspråket "Lev i nuet", skulle kunna vara motsvarigheten för Karlfeldts ord i dagens samhälle.

Hans råd tas åter upp nästa strof, då hans ord än en gång manar människor att leva här och nu; "Vi jubla de skuggiga timmarna hän"(fjärde versraden, andra strofen).
De skuggiga timmarna bör stå för kvällen eller eftermiddagen, då detta är då skuggor blir som mest påtagliga och störst. Detta är då dagens nedräkning för överslaget till natt och användandet av verbet jubla ger intrycket av att de skall fira och njuta till fullo av dagens sista timmar. Om man drar denna slutsats att de skuggiga timmarna är dagens sista timmar, kan man sedan tolka detta som antingen det självklara, att det är slutet på dagen och dags för festen eller att Karlfeldt egentligen är mycket djupare och menar livet och intåget av döden.  Då skulle då natten representera döden. En sådan tolkning skulle ge en helt annan känsla i hela dikten, men på grund av strofens föregående tre versrader, tros det denna gång att Karlfeldt inte mer än menar det uppenbara och att just denna strof endast erhåller oss om vad en ungdom under Karlfeldts tid gjorde för att skingra tankarna eller endast ha roligt.

Den tredje strofen forsätter i första och andra strofernas toner, då han i andra versraden skriver "Vi dansa åstad", åstad är ett gammalt ord för bort, iväg och detta ger känslan att Karlfeldt vill bort från något ¹. Därefter följer versrad tre och fyra med; "från bultande tinningar hatten vi slunga, och kragen vi riva från trängande hals". Antigen menar då Karlfeldt att han endast vill klä av sig och hitta en fager kvinna, som det kan tolkas som utifrån nästkommande strof, men vid första anblick ges tanken om en rebellisk sida till Karlfeldt. "Hatten" och "kragen" skulle då symbolisera, i mina tankar, vuxenlivet och på så sätt kravet att stadga sig. Detta skulle då Karlfeldt i denna rad förkasta genom orden "vi riva från trängande hals", något som man kan dra i liknelse med hans egna liv.

Efter dessa tre strofer med mycket lika budskap, vänder Karlfeldts uppmaning i strof fyra till att uppmana till erotik. I versrad två och tre står det skrivet: "naturbarn vi leka" och "våra flickor vi smeka". Båda versraderna ger ett mer erotiskt intryck av dikten än tidigare strofer gett. Användandet av pronomen "våra" kan tolkas som att Karlfeldt säger att ingen tillhör vi en enda människa vid ungdomen, utan alla kan tycka om varandra utan ånger. Detta kan sedan jämföras med just det faktum att Karlfeldt gifte sig sent.
En fortsättning på föregående strof fortsätter, mot förmodan, inte i femte strofen, då han istället antingen skriver om lockelse mellan kvinna och man eller platsen. sista versraden, diktar han orden "Vid gärdet stå häggarna rund och vita, bland granskatar, svarta och vassa som torn". Antingen är det endast en plats med häggar och granskatar eller så står det för flickornas oskuldshet och pojkarnas djärvhet, då häggarna rund och färgade i oskuldens färg skulle representera flickorna och granskatarna, svarta och vassa för pojkarna och därmed deras lockelse mellan varandra. I de två slutgiltiga stroferna fortskrider Karlfeldt denna erotiska älskogsbild och versrader såsom "når samklang i flämtande jungfrubarmar och samklang i starke ynglingars bröst" (versrad tre och fyra i strof sex) och "Du mö som vart min i den stormande dansen" (versrad två strof 7).

Ur hjärtats gåtbok

Vårbal säger mycket om det kroppsliga begäret mellan kvinna och man, men i Ur hjärtats gåtbok faller Karlfeldt in i känslomässiga. Det känslomässiga drama ungdomlig kärlek erhåller, skildrar Karlfeldt i denna dikt. Dikten påvisar det vi alla vet, att ungdomlig kärlek även kommer med motsatsen till den uppfriskande, vilda kärleken och det är osäkerheten och känslorna. Karlfeldt verkar inte vara mannen som flyr från starka känslor, som Vårbal kan få en att tro. Istället ger denna dikt intrycket av att han själv fallit djupt för någon, men att denne istället inte är lika starkt betagen av deras romans.

Det är i denna dikt den egentliga liknelsen med eld och glöd sker. Redan i första versraden av första strofen står det; "Var det flyende nyck, var det sanning och glöd?". Sanning och glöd är för mig ord som Karlfeldt använder för att måla upp hur han ser på sann kärlek. Glöd är varmare och brinnande längre än vad flammor är. Flammor brinner ett kort tag för att sedan länge förbli glödande i form av kol. Med detta tror jag då att Karlfeldt frågar om det endast var en engångs händelse eller om det fanns några sanna känslor som skulle fortsätta in i stadiet av värmande kol.
Liknelserna med eld fortsätter i absurdum i denna dikt, med rader såsom "som har levat och flammat och dött utan ord" och "och din blick skall mig möta med längtande brand" (ur strof 1 versrad 4 och ur strof 3 versrad 1).  Här kan dessutom resonemanget från den allra första versraden på något sätt bekräftas, eftersom strof 1 versrad 4 just säger det att flammorna dör ut fort. Både strof 2 och 3 omfattar sedan Karlfeldt starka längtan till denna kvinna som han skriver om.

Senare, i strof 4, skriver Karlfeldt så att det låter som om hans förälskelse har lämnat ungdomen bakom sig och blivit vuxen genom versrad 1 "Jag vill komma en gång, då din ungdom är slut".  Versrad 2 fortsätter sedan; "Ditt hjärtas mystärer du tyst grubblar ut", och detta kan tolkas som att hon säger att hon, hans kära, förtrycker sin tillgivenhet till Karlfeldt genom att tysta sitt hjärtas hemliga önskan. I den näst sista och sista versraden i denna strof ger han sedan sitt gensvar "I den döende sommarens ljus vid din dörr vill jag röra de strängar som klingade förr". Detta är inte en symbolik till eld utan till ett stränginstrument, men versraden säger att han önskat att deras kärlek kunnat spela vidare i den hetta som var under deras ungdom, då döende sommaren antagligen är deras unga år.

Dikten i sin helhet tolkar jag som att Karlfeldt greppar tag i ungdomen, medan hans kära går in i de allvarligas värld och lämnar honom kvar i sin ensamhet och med sin hjärtesorg, som beskrivs genom den sista strofen då han fortsätter med liknelsen till stränginstrumentet och skriver "Ty vart dunkelt ackord har jag gripit och gömt och kan ge dem på nytt, långt se'n klangen du glömt". Därmed säger Karlfeldt att han alltid kommer hålla fast vid deras kärlek och ta fram den att minnas långt senare.

Den långa sommarn

Karlfeldts sista diktsamling kom ut 1927, endast fyra år före lyrikerns död. En av Hösthorns dikter var Den långa sommarn. Det som slog mig med denna dikt var det faktum att vid första anblick såg jag endast en dikt fylld med ångest för att träda in i vuxenlivet. Jag såg Karlfeldts ord hylla ungdomlig kärlek och fasa för den allvarliga vuxenvärldens åtstramda kärleks traditioner. De flesta stroferna kan tolkas på detta sätt då versrader såsom; "Näckens dotter dyker upp i vassen, tyngd av kärleksveckornas brand, men på murarna tänder krassen höstligt grant sin löpeldsgirland"(strof 1 versrader 1 och 2), kan tolkas som att Näckens dotter är vuxenlivet och att bördan från kärleksveckornas brand står för bördan av kortvarige ungdomliga romanser, som följer med in i det vuxna samhället. Murarna är då det som separerar ungdomen och vuxenlivet och löpeldsgirland bör då vara kärleken utifrån mina tidigare tolkningar. Denna tolkning kan fortsätta i strof två; "Innan den första åskan kommer och förtager sommarens glöd" (versrad 1 och 2). Just denna strof övertygade mig om att det var ungdomens kärlek Karlfeldt lämnade bakom sig, då sommaren oftast symboliserat ungdomen i Karlfeldts verk.

 Detta är ens första tolkning, men jag märkte, då jag läst dikten om och om igen, att likt många andra av Karlfeldts dikter, kunde man finna en andra, djupare betydelse i dikten, då man läst den flera gånger. Min blick fastnade särskilt vid orden Belsasars vägg. Jag förstod först inte vad detta stod för, vad menade Karlfeldt med att skriva in dessa ord i hans Vårbal? Det visade sig dock att detta subtila inlägg i strof 8 skulle (tillsammans med strof 3 och 6) vara orden som förändrade diktens betydelse för mig. Istället för att behandla ångesten för att gå från pojke till man, verkade det som att Karlfeldt ville uttrycka sin oro för övergången från liv till död. Eftersom det var dessa tre strofer som ändrade min syn helt på alla andra strofer, börjar jag därför att tolka dessa tre, med början på strof 8, innan resten av strofernas tolkningar belyses.

Belsasars vägg förändrar allt
"Böj ditt huvud! Kanske däröver svävar i nästa minut en egg, och på svarta tapeter skrivas tecken som förr på Belsasars vägg". Detta är hela den åttonde strofen och endast i sin helhet kan ett budskap uppfattas. Som skrivet innan var det användandet av Belsasars vägg som väckte min nyfikenhet och förvirring och därför sökte jag efter svar vad detta innebar. Belsasars vägg visade sig komma från kristendomens heliga skrifter. I bibeln står det skrivet att Belsasars, Babylons sista kung, fick se likt fingrar skriva på hans vägg med skrift ingen vanlig människa kunde se ². Han fick tillkalla en man vid namn Daniel som läste på hans vägg att hans liv skulle tas från honom, på grund av hans högmod och stolthet ³. Karlfeldts första versrader i denna strof kan därefter tolkas som just det budskapet, att genom att sänka sitt huvud och visa ödmjukhet skulle man undkomma den dödande kniven som for mot ens huvud. Frågan som då uppstår är om Karlfeldt känt att han visat högmod och därför kände ånger över detta.

Efter att ha fått insikt om vad Belsasars vägg innebar kan man sedan se vad Karlfeldt bör ha menat med strof tre. "Låt oss gå som i solens tempel" är hans första versrad och då man genom alla tider kallat efterriket för himmelriket, tror jag då att det är detta Karlfeldt syftar till. Följden av "klädda i vitt" stärker denna tanke, då man efter döden om man hamnar i himmelriket blir ren från sina synder och vitt är oskuldens färg.  Att Karlfeldt dessutom nämner Gud i strofens tredje och fjärde rad "Gudens egen flammande dikt" känns som om han sätter ner foten och vill förtydliga vad han verkligen menar. Sedan befäster Karlfeldt dessa tankar desto mer i den sjätte strofens sista två versrader; "Här är skumt, men i himlens lunetter skymta ljus ur kornblå gardin". Lunetter är valvöppningar och då man talat om ljuset vid andra sidan av tunneln då man försteställer sig döden, känns det tydligt att Karlfeldt menar porten till himmelriket, särskilt då kornblå gardin i all enkelthet kan ses som himlen ^3.

Från början

När man nu sett dessa tre strofers betydelse ger de resten diktens strofer en ny innebörd. I första strofen, tar nu Näckens dotter bort en från de levande till de döda och "tyngden av kärleksveckornas brand" tas med till att granskas av döden istället för de andra vuxnas ögon. Man kan då undra om Karlfeldt oroar sig för att hans livliga förflutna kan påverka hans efterliv. Då veckor är korta, kan man då bedöma "tyngd av kärleksveckornas brand" som att Karlfeldt menar de korta romanser han haft, inte långa förhållanden (såsom hans kärlek till Gärda) och det är då dessa som tynger honom in i döden, något som kan stämma då man genom alla tider ansett att äktenskap är den tillåtna kärleken.
Muren som Karlfeldt skriver om; "men på murarna tänder krassen höstligt grant sin löpeldsgirland" är istället för väggen mellan vuxna och unga, väggen mellan levande och själar. Många tror att det enda som skiljer de döda från de levande är just någon slags barriär och då skulle muren kunna symbolisera denna.

I nästa strof (strof två) blir åskan inte de vuxna, utan då blixtar förr setts som Guds verk och ilska, är det Gud som kommer och "förtager sommarens glöd". Sommaren tros kunna vara livet i denna dikt utifrån resten av strofernas betydelse, vilket då är i motsats till många av Karlfeldts verk. Därmed skulle då livets kärlek vara det som släcks, inte ungdomens kärlek.
Att Karlfeldt sedan följer de två första versraderna med: "Låt oss gå under naken himmel, stilla blå och dallrande röd", får mig att tro att han ändå inte fruktar sina misstag i livet. Den nakna himlen känns som en symbol för att öppet visa alla misstag, visa stjärnorna, samtidigt som det kan betyda att Karlfeldt låter alla sina orosmoln försvinna, men lämnar kvar minnena av tider av lugn, men även av underbar kärlek, då symboliken röd lika med kärlek dras.

Den fjärde strofen fortsätter i Karlfeldts, på något sätt, nostalgi över sitt förflutna inför döden. Likväl verkar han oroa sig för vad eftervärlden kommer tycka om honom. "Innan snart var bokstav av skriften driver i stormen lösryckt och vill"(versrad 1 och 2). Det är som om han redan då visste att hans ord skulle läsas vidare och att deras innehåll skulle dissekeras av nyfiknas ögon, som då liknas vid en storm, och att hans dikter skulle feltolkas och ord skulle ryckas ur deras mening, de vill säga "lösryckt och vill". Samtidigt skriver han även att trots deras nyfikenhet skulle hans kärleksliv finnas kvar i mörker; "Låt oss gå där Brinnande kärlek tryckt i arkets hörn sitt sigill"(versrad 3 och 4).
Samtidigt skriver han i femte strofen; "Än en försenad turkisk vallmo lyfter ur svedda blad sitt bloss"(versrad 1 och 2). Den turkiska vallmon är en röd blomma och röd är eldens färg och elden är kärlek, därmed tros det att Karlfeldt trots allt känner att han innan sin död känner kärlek för en sista gång, då det sedan står "Vi med de långsamt svalnande hjärtan, än är tid och sommar för oss".

Till sista avslutar han dikten i den sista och nionde strofen; "Innan den långa sommarn lyktar och dess glans förbrinner som blår, innan det korta livet flyktar och dess enda sommar förgår". En förklaring på ordet blår är en kraftig, snabb explosionsartat reaktion ⁴. Med detta kan man tolka hans sista strof som en påminnelse på hur kort livet är, precis som han gjorde i Vårbal.

Avslutande del

Pojken till mannen

Vad man kan se i detta lilla omfång av alla de verk Karlfeldt skrev är det faktum att hans ungdomliga hjärta kastade sig helhjärtat in i älskogens ovisshet. Antingen flyktiga, eldiga romanser som i Vårbal eller smärtsamma, känslofyllda förhållanden som i Ur hjärtats gåtbok, fyllde hans liv. Det man även kan se i båda, är att älskogen karakteriseras som "ordentlig" på något sätt, ingenting är halvdant utan man går in med fullständighet och kastar sig i någon annans famn.  Detta tror jag även är ett tecken på att Karlfeldt egentligen inte ville leva sin ungdom med många romanser. Att han väljer att falla så hårt för de kvinnor han möter på sin väg, visar att han helt enkelt sökte efter kärleken, men fann den inte och då fick söka vidare.

Vad som åter visar att hans kärlek var så stark och på så sätt jobbig att känna, är just associationerna till eld. Dessvärre var det svårare än jag trott från början, att hitta dessa liknelser, då egentligen det endast var Ur hjärtats gåtbok som innehöll direkta symboliker och paralleller som dock under denna dikt istället var tydliga. Ord såsom flammande, glöd, röd, längtande brand och sol gör att man framför sig ser sprakande röda färger som bränner vid beröring då man läser hans diktande. Man får intrycket av tumult och "bara för en kväll"-känslor, något som då påvisar det som jag skrivit innan om hans tidiga år som ungkarl.
I Vårbal dras egentligen inga liknelser mellan eld och kärlek som i den föregående dikten, men jag kan inte hjälpas med att ändå finna att hur han beskriver det, ändå påminner om eld även i Vårbal. Eld som är så oförutsägbar och rörlig, som viker sig och rör sig av vinden, det är så Karlfeldt beskriver ungdomlig kärlek varse sig han vill eller inte.

De båda dikterna ger helt enkelt samma känsla av fyrverkeri som man kan känna idag trots att den ena är mer tydlig än den andra och de beskriver hans syn på kärleken som både livlig och underbar, men samtidigt smärtsam och sökande.

Vad man sedan kunde se i hans sista diktsamling och i den dikt jag analyserade, var att hans penna blivit fylld av ånger istället för bläck. De många stroferna ger känslan av att han nu som gammal förstått allvaret i känslor och att han velat ha Gärda längre än han haft och att hans ungdom på så sätt var bortkastad utan henne, något man även kan se i Änklingen.
Hans oro för att dö kanske ligger just i grunden i att han inte fick leva sitt hela liv med Gärda, men i hans ord kan det skymtas hopp ändå. Han verkar hoppas och kanske tro att kärleken kan fortsätta efter döden, då fjärde versraden i första strofen "höstligt grant sin löpeldsgirland", säger just att döden (hösten) även den innehåller eldighet och skönhet. Samma sak gäller strofen (fjärde strofen, första versraden) då vallmon indikerar att än finns kärlek kvar att ta till vara på och kanske försöker även Karlfeldt säga att alla får en sista kärlek, då han skriver "bjuder ett sista rus av jasmin" (strof fem, versrad två). I slutändan verkar inte Karlfeldt själva syn på kärleken ändrats så mycket som jag trott. Vi ungdomar tror i många fall att äldre förlorar känslan av sprakande fyrverkeri när de blir gamla, men kanske har vi fel. Trots att han stadgat sig visade Karlfeldt i sina dikter att hans flamma fanns kvar tills hans slut och att hans dikter egentligen aldrig gav upp utan höll kärleken så som vi vill se den.

Om man kortfattat vill beskriva hans förändrande syn kan man, såsom jag skrev i tolkningen av Ur hjärtats gåtbok, beskriva hans beskrivelse av ungdomlig respektive ålderdomlig kärlek som eld och glöd. Den ena kortvarig, men het och brännande och den andra inte lika sprakande het, men långvarigt varm och betryggande. Huruvida hans eget liv påverkat denna bild av kärlek han målat, får vi som sagt aldrig helt säkert veta, men ingen kan enligt mig påstå att ens hjärtas tillstånd aldrig smyger in i det vi skriver. På något sätt kommer alltid känslor fram genom antingen handlingar eller texter och jag tror att för Karlfeldt uttrycktes hans känslor genom hans penna.

Notis:

Det skall påpekas att all information som används och inte källhänvisats i uppsatsens text kommer från Karlfeldtsamfundets utgivna böcker eller hemsida och att alla dikter erhålls från Svalans svenska klassiker Erik Axel Karlfeldt.

Referenser

Bokreferenser

E.A. Karlfeldt
Svalans svenska klassiker Erik Axel Karlfeldt
Albert Bonniers förlag Stockholm (1974)

Karlfeldtsambundet
Erik Axel Karlfeldt, vägen till nobelpriset
Intellecta Strålins (2009)

A. Bayard & K. Sjöbeck
Brus Handboken, svenska
Natur och kultur
Malmö (2007) (andra upplagan)

Internetreferenser

Karlfeldtsamfundet
http://www.karlfeldt.org/diktsamlingar-av-eak/
[22.02.13]

Bibeln online
Belsasars gästabud
http://bibelnonline.com/a/belsassars-gastabud/
[29.03.13]

Svenska akademin
http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_pa_natet/ordlista
[24.03.13]
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/35/126.html
[29.03.13]

Synonymer.se
http://synonymer.se/?query=%E5stad&SOK.x=-759&SOK.y=-212
[29.03.13]

Skolverket
http://www.skolverket.se/forskola-och-skola/gymnasieutbildning/amnes-och-laroplaner/sve
[29.03.13]

Bilagor

Vårbal – Vildmarks- och kärleksvisor

Nu är det en sjungande försommarnatt.
Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara,
att vi äro unga, envar i vår skara,
och att vi en tysk musikantkår fått fatt.

På dansbanan uppe bland berghagens trän,
där stråkar i helgedagskvällarna brusa,
i hägnet av björklövsgardinerna ljusa
vi jubla de skuggiga timmarna hän.

Blås upp då, orkester, en vinande vals!
Vi dansa åstad, så att tiljorna gunga,
från bultande tinningar hatten vi slunga,
och kragen vi riva från trängande hals.

Det tvång som vår sjudande ungdom bar
vi lösa i kväll och naturbarn vi leka.
När dansen är slut, våra flickor vi smeka,
på bänkarna vilande, par invid par.

Och nymånen lyfter sitt tvillinghorn
ur nattbleka skyar, dem vindarna slita.
Vid gärdet stå häggarna runda och vita
bland granskatar, svarta och vassa som torn.

Och vindens, naturens förlossande röst
igenom musik som skränar och larmar
når samklang i flämtande jungfrubarmar
och samklang i starke ynglingars bröst.

Jag lyfter dig högt i den sjungande vår,
du mö som vart min i den stormande dansen.
Jag ser i ditt öga den smäktande glansen,
jag hör hur ditt hjärta mot snörlivet slår.

Ur hjärtats gåtbok – Vildmarks- och kärleksvisor

Var det flyende nyck, var det sanning och glöd?
Var det bloden allen, som var hetsig och röd?

Ja, vem nämner var kämpande känsla på jord
som har levat och flammat och dött utan ord?

Jag skall se dig ibland, när min vaka blir lång,
när jag lyssnar till midnattens lockande sång;
över daggiga strån längs den forsande ström
skall du komma på nytt i min sensommardröm.

Och din blick skall mig möta med längtande brand,
som till löften och smek skall du söka min hand,
du skall stråla så fullt som en solbadad ros,
men så gåtfull du kom skall du glida din kos.

Jag vill komma en gång, då din ungdom är slut,
då ditt hjärtas mystärer du tyst grubblar ut.
I den döende sommarens ljus vid din dörr
vill jag röra de strängar som klingade förr.

Ty vart dunkelt ackord har jag gripit och gömt
och kan ge dem på nytt, långt se'n klangen du glömt;
och i vemodig lek skola strömma förbi
sorl av vindar och älv och vår dröms melodi.

Den långa sommarn – Hösthorn

Näckens dotter dyker i vassen,
tyngd av kärleksveckornas brand,
men på murarna tänder krassen
östligt grant sin löpeldsgirland.

Innan den första åskan kommer
och förtager sommarens glöd,
låt oss gå under naken himmel,
stilla blå och dallrande röd.

Låt oss gå som i solens tempel,
klädda i vitt, med stilla steg,
tyst försjunken i gudens egen
flammande dikt på list och teg.

Innan snart var bokstav av skriften
driver i stormen lösryckt och vill,
låt oss gå där Brinnande kärlek
tryckt i arkets hörn i sitt sigill.

Än en försenad turkisk vallmo
lyfter ur svedda blad sitt bloss.
Vi med de långsamt svalnande hjärtan,
än är tid och sommar för oss.

Kom i kvällen! Snårets taverna
bjuder ett sista rus av jasmin.
Här är skumt, men i himlens lunetter
skymta ljus ur kornblå gardin.

Luftens döttrar väva sitt mörka,
vattnets döttrar sitt vita flor.
Eldens döttrar rusta sitt fyrverk
till en högtid, gruvlig och stor.

Böj ditt huvud! Kanske däröver
svävar i nästa minut en egg,
och på svarta tapeter skrivas
tecken som förr på Belsasars vägg.

Innan den långa sommarn lyktar
och dess glans förbrinner som blår,
innan det korta livet flyktar
och dess enda sommar förgår...