Sju år för Rakel

Den 30 maj 1885 avlade Axel Eriksson studentexamen i Västerås. Han var den förste i sin släkt som fick läsa vidare och trots faderns konkurs och förlusten av gården I Karlbo tycks han aldrig ha tvekat om att han skulle fortsätta på universitetet.

Den unge mannen ville i själva verket bli diktare, men sådant kan man inte säga till andra. Hösten 1885 skrev han in sig vid Västmanland-Dala nation, men varken ekonomin eller humöret räckte till för allvarliga studier. Gång på gång tvingades han lämna Uppsala för att arbeta som informator på olika platser.

Det fanns ingen framtid i en sådan tillvaro och frågan var vad han skulle bli. Hösten 1888 bytte han namn till Karlfeldt och prövade att arbeta som journalist på Aftonbladet. Karlfeldt upptäckte snart att han passade illa som notisjägare, men tidningens redaktör, Ernst Beckman blev hans välgörare. 

Karlfeldt hade en märklig förmåga att imponera på äldre män. Snart gick han som barn i huset hos familjen Beckman och fick också hjälp med ett lån som gjorde det möjligt att fullfölja studierna I Uppsala.

Från 1890 studerade Karlfeldt vid universitetet och den 30 maj 1892 avlade han sin filosofie kandidatexamen. Det skedde på dagen sju år efter studentexamen i Västerås. Karlfeldt hade arbetat i sju år för Rakel, men vad hade det gett? Kanske tänkte han på Bibelns Jakob, som efter bröllopsnatten upptäckte att han fått den äldre dottern Lea till hustru. Jakob måste arbeta ytterligare sju år för att få Rakel och Karlfeldts studier hade ett liknande förlopp.

I Uppsala universitets arkiv finns en volym med examensresultat för studenter från den filosofiska fakulteten. Universiteten såg som sin uppgift att göra studenterna till bildade människor, medan de som ville bli specialister gick till högskolorna. Ända sedan medeltiden krävde universiteten att studenterna skulle bekanta sig med alla ämnen vid den filosofiska fakulteten. Det förklarar några egenheter i Karlfeldts examen. 

Protokollet visar att Karlfeld fick betyget "godkänd" i geologi och praktisk filosofi. En jämförelse med övriga studenter visar att det var helt normalt. Geologi var det smidigaste sättet för en humanist att skaffa sig betyg i ett naturvetenskapligt ämne. Betyget "godkänd" skulle enligt 1891 års stagar innebära att man kunde undervisa som adjunkt på ett läroverk, men det låter overkligt för en humanist som Karlfeldt.

Filosofiämnet behandlades på samma sätt. 

Det är svårare att förklara varför Karlfeldt bara fick godkänt i latin. Snart skulle han skriva om Fridolin som "talar med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin." Förklaringen är nog att Karlfeldt betraktade latin som ett litterärt språk, medan universitetet betonade grammatik och språkhistoria.

Det gick bättre i övriga ämnen. Karlfeldt fick betyget "icke utan beröm godkänd" I nordiska språk och "med beröm godkänd" I germanska språk och estetik med litteratur- och konsthistoria", som var hans huvudämnen. I det senare ämnet var Carl Rupert Nyblom hans lärare. Senare blev de kollegor i Svenska Akademien. 

Nyblom var i sin ungdom en flyhänt poet och Karlfeldt hade kanske läst hans dikt "En gammal student" som skrevs 1860. Den fina Karlfeldtkännaren Majt Banck antydde för mig att Karlfeldt var på väg att bli en gammal överliggare. Så illa var det nog inte, men han var överårig och ingen visste vad han ville bli, allra minst han själv. Han uppskattade säkert den sista strofen I Nybloms dikt, där den gamla studenten kommer till himlen.

Där står han nu förbryllad 
Och vill på dörrn igen:
"Förlåt mig, jag gått vilse,
Jag är ej färdig än!" -
Då skallar i hans öra:
"Hvi står du där så flat?
Stig fram, du gamla gosse,
Nu är du kandidat!"

Karlfeldt blev också kandidat och det hade en märklig effekt på hans karriär. Han började skriva stora mängder vers som trycktes i olika tidskrifter. Äntligen hade han funnit sin egen ton och läsarna märkte det. Fröding och Levertin hade debuterat året innan och luften var full av poesi. De flesta av Karlfeldts kamrater skrev vers och många gav ut en bok men alla är bortglömda.

Karlfeldt var akademiker men han skrev folkliga dikter. Det är var en ovanlig kombination och appellerade starkt till de ungdomar som flyttade in till städerna men samtidigt längtade hem till släkt och vänner. 

Karlfeldt började arbeta som lärare i Djursholm, dit Ernst Beckman hade flyttat med sin familj. Han skrev flitigt och samlade sig för sin debut, men han hade inte glömt Uppsala. Nyblom gav honom anvisningar om hur han skulle läsa vidare. 

En kandidatexamen innebar egentligen att man var kandidat till att gå vidare till högre studier. Kandidatexamen var halvvägs till de titlar som gav rätt att undervisa vid universitetet, licentiat och doktor. 

När Karlfeldt efter några erotiska förvecklingar fick sluta som lärare och återvände till Uppsala 1896 var han väl förberedd för sin uppgift. Vännerna fann honom som en ny människa, lugn och målmedveten. Studierna gick bra och samtidigt skrev han bättre vers än förr. I februari 1898 blev han filosofie licentiat och på hösten kom Fridolins visor ut  och etablerade honom som färdig diktare. Det var inte bara kritikerna som var positiva, läsarna var också entusiastiska 

Framgången ställde Karlfeldt inför ett svårt val. Avsikten var att han skulle fullborda sin avhandling om Fielding och bli doktor. Det brukade gå på något år och i så fall hade han precis som Jakob arbetat 14 år för Lea och Rakel. Han lånade samman all litteratur som fanns om Fielding på KB, hans nya arbetsplats, men böckerna blev liggande. 

Till slut insåg Karlfeldt att hans Rakel var diktkonsten. Lea (de akademiska studierna) hade varit till stor nytta och glädje, men det var Rakel han älskade. Under den första tiden i Stockholm skrev han en ström av dikter, som definitivt gav honom en plats på parnassen. Då och då tänkte han på sin oavslutade avhandling men den förblev ofullbordad. Karlfeldt fick nöja sig med att bli hedersdoktor i Uppsala 1917.

Lars Falk