Vid W. E. Svedelius’ grav

Hör, från dômens stympade torn den ljuder
hymnen, dödens vaggsång, den vemodstunga,
som de hårda stormar att tystna bjuder
och de kvalda sinnen till ro kan sjunga.

Starka gå ackorden kring Fyrisvallen,
som de ville ut över vita nejder
fjärran bära budet: »En man är fallen,
frejdad högt i prövande andefejder.

Han, som unge vandrare kraftfull stödde,
dignat nu, av mödorna trött och bruten;
Hjärtat, som av ungdom så trofast glödde,
slår ej mer, har kallnat i dödsminuten.

Forskarn, vilken böjd över arket suttit
än, när dagen vek, som ej återvänder,
låtit pennan falla och stilla slutit
till sin sista kvällsbön de matta händer.« –

Ja, han borta är; men ännu vårt öra
lyss med kärleks andakt till fadersorden,
djupa visdomsorden, han gav att höra,
om det ädlas segrande liv på jorden.

Och vårt öga ser, hur han för oss skrider
siarlugn och hög genom årens skiften,
med sitt jämnmod bärgat ur alla strider
och sitt hopp, det strålande, bortom griften ...

Sakta darrar klockornas sång till ända,
rymdens tysthet slukar det sista ljudet.
Förr'n från dödens helgade gård vi vända,
gånge då till slumraren avskedsbudet:

Store, ädle son av de kära Dalar,
vila lugnt! Förnimme än sena tider,
huru livets röst ur din gravhög talar,
hur din andes ljus sig kring kullen sprider! –