Fälld
Friskt går hygget i skogen i dag.
Skarpt biter yxjärn i sega stammar.
På vadmalsrockar vid skallande slag
ett vätande snöstoft från grenarne dammar.
Så djup ligger drivan å tuvig mark,
stiger väl högt över stövlarnes läder;
och frosten är bitande morgonstark –
ej lyster en latas i slikt ett väder.
Och långt bort i slättbyn, där röken slår opp,
hör man de taktjämna, raska huggen
och granarnas brak, när med sviktande topp
de böja mot jorden den gröna luggen. –
Inne i stugan är varmt och gott.
Katten på hällen blundar och kurrar.
Spinnrockens hjul gå så vinande brått,
ullgarnet löper, rullen surrar.
Och grytan puttrar i spiselhörn
med middagsmaten, som nog lär smaka
herrn i huset, när glupsk som en björn
och frusen han vänder från skogen tillbaka ...
Lugnt gå timmarne hän av ett liv,
så långt från passioner och vekliga drömmar;
snart middag kring sysslande bondeviv
gjuter sitt solsken i breda strömmar.
Då hör hon röster där utanför,
järnslagna klackar mot isvallen klappa.
Ett tåg sig långsamt mot grinden rör,
en kvistbår sänkes vid farstutrappa.
Svagt som i syne i dörren hon ser
en bonde stryka sin lugg bak öra:
»Din man – hann ej undan, när granen bröt ner,
och vi, vi kunde ju intet göra! ...«
Och långt förr'n han slutat, där ute hon står
och kastar den skylande rocken tillbaka –
hon ser ett stelnat, rödklibbigt hår
och blod, som kväller om kind och haka.
Friskt går hygget i skogen i dag.
Skarpt biter yxjärn i sega stammar.
På vadmalsrockar vid skallande slag
ett vätande snöstoft från grenarne dammar.
Så djup ligger drivan å tuvig mark,
stiger väl högt över stövlarnes läder;
och frosten är bitande morgonstark –
ej lyster en latas i slikt ett väder.
Och långt bort i slättbyn, där röken slår opp,
hör man de taktjämna, raska huggen
och granarnas brak, när med sviktande topp
de böja mot jorden den gröna luggen. –
Inne i stugan är varmt och gott.
Katten på hällen blundar och kurrar.
Spinnrockens hjul gå så vinande brått,
ullgarnet löper, rullen surrar.
Och grytan puttrar i spiselhörn
med middagsmaten, som nog lär smaka
herrn i huset, när glupsk som en björn
och frusen han vänder från skogen tillbaka ...
Lugnt gå timmarne hän av ett liv,
så långt från passioner och vekliga drömmar;
snart middag kring sysslande bondeviv
gjuter sitt solsken i breda strömmar.
Då hör hon röster där utanför,
järnslagna klackar mot isvallen klappa.
Ett tåg sig långsamt mot grinden rör,
en kvistbår sänkes vid farstutrappa.
Svagt som i syne i dörren hon ser
en bonde stryka sin lugg bak öra:
»Din man – hann ej undan, när granen bröt ner,
och vi, vi kunde ju intet göra! ...«
Och långt förr'n han slutat, där ute hon står
och kastar den skylande rocken tillbaka –
hon ser ett stelnat, rödklibbigt hår
och blod, som kväller om kind och haka.