Fattigmansverser II. Gökstölden

Det smällde skott i löten.
Då visste hela byn:
soldaterna kommer från mötet
med kalv och gevär och plym.

Se socknens mandom och försvar!
Se Lejon, Krans och Krig,
tre stöddiga nummerkarlar,
och karl en var för sig!

Med stolthet sprang vi systrar
i väg att möta far.
Han öppnade tornistern
och gav oss en lergök var.

Det var en fröjd den dagen.
Då gol en treklangsgök
i torpet och i hagen
ock lockade besök.

Vi gick till fattighuset
att visa vad vi fått.
I sängen låg fåniga Gustav
och skrattade så gott.

Per-Olans fula pojke
vart blek och hemsk att se,
när gökarna började hojta,
en, två, tre.

Per-Olans onda tunga
gick an: »Nej, har man sport!
En gök åt varje unge!
Soldaten slår på stort.«

Vi lekte i fattighusköket.
När sen vi ville gå,
då sökte jag fåfängt och fåfängt min gök
i varje hörn och vrå.

»Nu får du stryk«, skrek Per-Olan,
»av far din, den leda karln.«
I häcken bakom skolan
jag låg, ett förtappat barn.

Jag grät av sorg och fruktan,
jag grät som allt jag mist.
Jag kände mullen lukta
och gräs och hallonkvist.

Bin surrade därinne,
där kröp visst orm och slå.
Nu kunde de gärna stinga,
mitt liv var förspillt ändå.

Man letade under tiden
i backe, bäck och brunn.
Man fann mig, somnad, omsider
i kvällens sena stund.

Så spordes frampå sommarn
att någon gått förbi
och hört från Per-Olans kammar
en lergöksmelodi.