Mika Larsson inledde med att läsa ett stycke ur dikten ”Fäderna” ur Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor, där redan raderna ”när mot lustan jag kämpar mig trött, det har lärt mig att rädas mitt eget kött mer än världens ondska och satan själv” belyser både hans lustfyllda dragning till kvinnorna och hans vånda inför vad denna starka lidelse kunde föra med sig.
Men början på det diktarliv som skulle leda till stora läsarframgångar, till stol nr 11 i Svenska Akademien och slutligen till Nobelpriset i litteratur präglades av både sociala, ekonomiska, och yrkesmässiga problem. En dömd och fängslad far, ett förlorat föräldrahem gjorde att han av ekonomiska skäl fick avbryta sina akademiska studier i Uppsala. Efter att ha hankat sig fram som journalist i Stockholm och efter att ha fått hjälp av välvilliga välgörare kunde han dock avsluta sina akademiska studier. Den lärartjänst som Karlfeldt därefter fick på den nyinrättade Samskolan i Djursholm fick han lämna efter skvaller som sa att han tog emot flickor där på sitt vindsrum. Inte heller lyckades han bättre i sin andra lärartjänst, den på folkhögskolan i Molkom, där han snart inledde ett förhållande med rektorns hustru. Mika Larsson framhöll här att Karlfeldt var ett barn av sin tid, och inte bör dömas av vår tids normativa föreställningar.
Mika Larsson väjde alltså inte för de drag i diktarens personlighet som kanske kan te sig lite mer kontroversiella, som hans kvinnointresse, präglat som det var av en tydlig erotisk underton. Erotiken kan, menade hon, ses som såväl hans gissel som musa. Detta drag kommer också till uttryck i en av hans mest kända och flerfaldigt tonsatta dikt ”Dina ögon äro eldar”, som till den fulltaliga publikens både hör- och synbarliga förtjusning lästes av Krister Henriksson och framfördes av Ann-Kristin Jones till pianoackompanjemang av Henrik Berg.
I början av 1900-talet träffade Karlfeldt Gerda Holmberg, som var hembiträde hos en familj på Östermalm och 1903 födde hon honom sonen Folke. Erik Axel och Gerda skulle få ytterligare två barn innan de gifte sig. Äktenskapet, som varade till Erik Axels död 1931, förefaller i alla fall till det yttre ha varit harmoniskt, men så var det ju på den tiden, om känslor och eventuella utomäktenskapliga förbindelser talade man inte. Mika talade aldrig med sin mormor Gerda om hur äktenskapet med den store diktaren hade gestaltat sig – det hade varit att objuden tränga sig på i en sfär som bara var hennes – och livet ut vårdade och skyddade hon också minnet av Erik Axel Karlfeldt, människan och diktaren. Mika Larsson berättade också att hennes mor, Anna, inte heller hon ville tala om sin fars kvinnoaffärer – ”jag vill inte veta”, hade hon förklarat. Hon ville skydda sin mor, och sin far.
Programmet avslutades med att Krister Henriksson läste dikten Änklingen, ur diktsamlingen Hösthorn, där den inledande strofen lyder:
Jag ville ha sagt dig de ömmaste ord
som låg mig på hjärtat och gnagde och malde,
du strävsamma dotter av den sträva jord;
kanhända det löst det bann som oss kvalde.
Med den dikten hade vi också under kvällen, i ord och ton, fått njuta av många smakprov från Erik Axel Karlfeldts diktning.
Anita Hård af Segerstad
