Med brinnande hjärta

Karlfeldts fjärde diktsaming Flora och Pomona kom ut hösten 1906 med ett tidstypiskt omslag utformat av Lydia Skottsberg. 

Albert Engström var missnöjd och tyckte boken såg ut som en frökatalog. Han hade velat göra omslaget själv och så blev det också. På våren 1907 utkom den andra upplagan med Albert Engströms ståtliga bild. Zodiakens tecken omger två händer som lyfter en krona av guld med syftning på dikten ”I Jupiters stund”. Karlfeldt argumenterade för att ett land borde kunna hämta sina ledare ur de djupa leden. Med Bondepraktikans ord: ”Nu är gott att konungar kröna”.

I de första upplagorna tillfogade Karlfeldt orden ”Fjärran tid” för att markera att han inte syftade på Oscar II, som var sjuk och dog I december 1907. Många tyckte att Sverige borde bli republik och välja en president, men Karlfeldt var knappast av den uppfattningen.

På Hyttbäcken finns ett märkligt exemplar av den andra upplagan av Flora och Pomona. Karlfeldts bibliografi nämner att boken trycktes i tio numrerade exemplar med författarens porträtt och namnteckning. Kanske tryckte förlaget ytterligare några exemplar, för boken på Hyttbäcken stämmer bara delvis med den beskrivningen.

Boken pryds av ett porträtt av skalden, men saknar nummer. I stället har Karlfeldt under sin namnteckning skrivit "Flagrante corde", vilket betyder "med brinnande hjärta". Liknande formuleringar förekommer i den antika litteraturen, men Karlfeldt syftar nog på Runebergs ord i dikten "Fåfäng önskan":

Blott jag har mitt brinnande hjärta:
o, vore jag utan som de!

Runeberg var Karlfeldts idol i ungdomen. Hans skolkamrat i Västerås, Emil Gezelius, har berättat att de delade rum och brukade läsa högt ur Fänrik Ståls sägner när de var klara med läxorna. Karlfeldt gillade klangen i Runebergs dikter, medan Gezelius hade rötter i Finland. 

Orden om det brinnande hjärtat passade väl in på Karlfeldts sinnesstämning när han skrev Flora och Pomona. Det var en tid av djup passion och ren förtvivlan.

Bokens ägare, Judit Andersson, har skrivit sitt namn i boken. Hon var dotter till Karlfeldts kusin, kyrkvärden Johan Andersson, som ägde Hyttbäcken. Judit har också skrivit: ”Minne av den 26 maj 1907”. 

Anna Thomasson berättade under sommarmötet 2024 om Judit och livet på gården. Alla tre systrar förblev ogifta. Den äldste sonen flyttade till Stockholm och blev taxichaufför, varpå gården delades mellan två yngre söner, medan den fjärde sökte sig till en annan gård.

Judit arbetade som husfru i en familj i Stockholm och kanske var det då hon träffade sin berömda släkting. Karlfeldt kan givetvis ha haft boken med sig till Hyttbäcken, men då skulle den knappast ha tillfallit Judit eller haft en dedikation på latin. Snarare borde den ha nämnt att Hyttbäcken är förlagan till dikten Träslottet.

Albert Engströms exlibris finns inklistrat i pärmen och kanske är det hans exemplar som Judit fått. Det skulle förklara varför orden står på latin. Både Karlfeldt och Albert Engström gillade klassiska språk och Albert kände bättre än någon annan skaldens svajiga humör och hans brinnande hjärta.

Dagen för mötet är speciell. Den 26 maj 1907 var en söndag. Karlfeldt borde under veckan ha varit i Uppsala, för den 23 maj firade Uppsala universitet 200-årsminnet av Linnés födelse för att markera naturvetenskapens nya roll i samhället.

Karlfeldt hade lovat att skriva en kantat till jubileet, men det kom aldrig någon text. Hugo Alfvén löste problemet genom att göra ett potpurri på studentsånger, som blev känt under namnet Uppsalarapsodin. Karlfeldt hade nog också trott att han skulle promoveras till hedersdoktor den 24 maj vid sitt gamla universitet.

Boken på Hyttbäcken visar framför allt hur Karlfeldt ville se ut vid den tiden. Det är en stilig karl som på klingande latin berättar om de stormar som nyligen gått genom hans liv och nu sublimerat dem till dikt.

Lars Falk