Kerstin Hed och Karlfeldt

Garpenberg. Namnet låter vackert men skorrade illa från början. Garparna var tyskar. Grundbetydelsen är pratmakare, skrävlare, en sån som är bullrig, skrytsam och trätgirig. Såna som gör sig breda. Men det var på 1300-talet det.

Garpenbergs historia är dess gruvors historia. Biskop Israel Erlandsson Ängel i Västerås skall i början av 1300-talet ha varit ensam ägare av garpenbergsgruvorna och bearbetade dem med hjälp av utländska arbetare, de s.k. garparna, tydligen alla män av tysk börd. Biskopsstolen i Västerås synes i gammal tid ha fått njuta avkastningen av dessa gruvor. Ända tills reformationen kom och kung Gustaf Vasa rakade hem det mesta, om till egen eller rikets välfärd tvista ännu de lärde.

Så beskrev bondmoran Hilda Olsson Garpenbergs äldre historia i sin bok Glimtar över Sotdalarna. Skötseln av bondgården utanför Hedemora var hennes verkliga värv, men hon har blivit mera känd under sin signatur, Kerstin Hed. Det var i Hedlandskapet, eller Sotdalarna som den här delen av Bergslagen kallas, som Karlfeldtsamfundet höll sitt årsmöte sommaren 2005.

Karlfeldts döttrar Anna och Ulla var som vanligt med. Det är en stark känsla som fyller oss när de vill vara tillsammans med oss som levande vittnen från sin fars sista år och från tiden närmast efter. Kerstin Hed såg de båda när Arvid Backlunds bild av honom kom på plats på Tolvmansgården 1932:

För Svenska Akademien talade Per Hallström, för Dalarnes Fornminnes- och Hembygdsförbund doktor Karl Erik Forsslund. Kungl.

Dalregementets musikkår spelade, Folkarekören sjöng sånger av Karlfeldt.
Hans hustru, hans unga, blonda vackra döttrar och ståtliga son stod framför faderns byst. Hela programmet sändes i radio.

Till festen hade också kommit från Tällberg artisten Gustaf Ankarcrona, nu gammal och förvärkt.

Det är en bild från en tid när Karlfeldt var en nationalskald, en symbol för en livshållning och ett svensksinne som vi har svårt att återuppleva. Kvar blev emellertid en stor och rik diktning som vi nu tolkar på annat vis än hans samtid.

En gång vart hon sint på Karlfeldt. Det var när hon 1924 hörde honom tala på Stadsberget i Hedemora. Han hade kommit tillbaks från Italien och menade att de svenska bönderna skulle vara nöjda med sin ställning om de kunde jämföra med sina italienska bröder. "Jag stod och lyssnade, och invärtes kokade jag av trots. Då visste jag ju ingenting om det gamla, ännu fortlevande, feodalsystemet i Italien, men jag visste och hade själv prövat på hur svenska, s.k. självägande bönder kunde ha det." (Karlfeldts tal återfinns i Till bönder och till lärde män, 2004, sid. 208–211.)

En skald som Karlfeldt kunde ge röst åt hela svenska folket. Det tyckte Kerstin Hed och så tyckte de flesta på den tiden. Och det gällde inte bara hans dikt. Han själv personifierade svenska och nordiska egenskaper, "Nordisk manlighet kunde icke i vår tid söka sig starkare uttryck än denna ranka gestalt", skrev dansken Clemmensen i en intervju i den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet 1930. Hur mycket vi än uppskattar Karlfeldt som diktare och människa, så skulle vi inte formulera vår beundran i sådana termer.

I en annan dikt upphöjer Kerstin Hed det svenska folket. Den ger ett vackert uttryck för en en gång levande och stark känsla, som hon och Karlfeldt hade gemensam och som vi kanske på ett dunkelt sätt kan dela men som vi måste hitta andra ord för. Samtidigt måste vi beundra Kerstin Hed som är den enda, vad jag vet, som kunnat rimma Sverige på ett riktigt och genuint fastän ovanligt ord:

Snärje betyder ju snårig och snärjande vegetation, nyponsnärje är kanske ännu ett levande ord.

I intervjun med Clemmensen yppar Karlfeldt en tanke om diktandet som han ofta återkom till:

Jag vet nog att det finns folk som gärna uppfattar diktarens arbete som ett slags anställning, ett speciellt kall. Så kan jag aldrig se på mig själv. Jag känner mig som en alldeles vanlig människa. Att dikta är enligt min mening en glad och fri lek. Att diktande inte är en heltidssysselsättning gällde, mer av tvång än av fritt val, också för Kerstin Hed. Svenskt Biografiskt Lexikon skriver:

Inkomsterna från hennes uppskattade författarskap bidrog till familjens försörjning, men skrivandet tilläts aldrig inkräkta på de sysslor hon som bondhustru hade att ansvara för. "Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit." 
Hilda Olsson hade snävare utrymme för den glada och fria leken när hon var Kerstin Hed än Karlfeldt hade när han var Fridolin. Kerstin Hed var en god poet och hade kanske varit en ännu större om hon haft gynnsammare yttre förutsättningar. Eller om hon varit karl. Men det ska vi läsare vara tacksamma för att hon inte var. Det är nog bara en bondkvinna som så här intagande kunnat smälta samman urtida växtmystik med en modern och jämlik bondeverklighet i dikten "Bönen":

Kerstin Hed är en av de få som kunnat tulla på något av det poetiska arvet efter Karlfeldt men ändå bevarat sin egen personlighet. Lyssna till naturkänslan och naturiakttagelsen, inrimmen, de rytmiska friheterna, växlingen mellan vardagston och högstämdhet i dikten "Sommar":

I ladugården var säkert Kerstin Hed Karlfeldts överman. Men Karlfeldt ägde en sällan påpekad egenskap som Carl Larsson i By berättat om för Gösta Attorps, en gåva som kunde ha gjort honom användbar även på Hilda Olssons Matsbo:

Den gamla bonden Jans August Pettersson på Jansegården nära Näs bruk, i vilken trakt Karlfeldt vistades en sommar i början av nittiotalet, berättade hur Karlfeldt en gång kom till Jansegården för att hämta kvällsmjölken, som han fick ute i hagen. Han hade, som det heter på landet, hand med djur (en halvt hemlighetsfull egenskap) och stod och pratade med korna, och när han fått sin mjölkflaska och gick sin väg, följde de efter honom i en lång rad. Det var så fint att se honom komma först i studentmössa och korna efter, sade Jans August Pettersson; och vem måste inte tycka att det är en vacker vinjett Karlfeldt, jordsonen och djurens vän, vandrande genom sommarkvällen och kreaturen följande honom som sinherde. Han är kanske den ende av våra stora diktare som det är naturligt att tänka sig i den bilden.