Karlfeldtsamfundet 50 år

I dag finns mängder av litterära sällskap som med liv och lust vårdar sig om en speciell författares person, verk och miljö. De litterära sällskapen är en verksam kraft när det gäller att hålla kulturarvet levande. De bildar i själva verket en folkrörelse, ja, en aktiv motståndsrörelse mot kulturförstörande och nivellerande tendenser.

När Karlfeldtsamfundet bildades, 17 januari 1966 såg det något annorlunda ut. Visst fanns ett antal litterära sällskap, men de var i allmänhet akademiska företag som ägnade sig åt textutgivning (Bellman) eller åt uppbyggliga verksamheter i föremålets anda (Söderblom). Kunskapen om de mer aktuella författarskapen upprätthölls av andra institutioner, skolan, tidningarnas kultursidor, radion, biblioteken, förlagen och så vidare. Läget har förändrats under de sextio åren, de traditionellt kulturbärande aktörerna har dragit sig tillbaka. En del av den problematiken ventileras i samfundets årsbok 2016, Karlfeldt & Co – den förlorande generationen?

Från och med 1960-talet tilltog sällskapsgrundandet och under de följande decennierna var det främst det personliga engagemanget i ett författarskap som var drivkraften. I slutet av 1970-talet fanns 40 sällskap, när samarbetsorganisationen DELS bildades i början av 90-talet var antalet 80 och nu finns omkring 120. Sällskapen fick en demokratisk profil. Ett tidstypiskt uttryck för detta var att Karlfeldtsamfundet 1970 beslöt att ”samfundets medlemmar skulle vara du och bröder (i förekommande fall systrar)”.

I det nygrundade Karlfeldtsamfundet möttes de båda tendenserna, det akademiskt präglade vetenskapliga studiet av ett författarskap och det folkliga intresset av att tillsammans med likasinnade och i trivsamma former ägna sig åt en diktare som betytt mycket inte bara för den enskilde utan också för en stad, en bygd eller en region. Flera av de större sällskapen har en tydlig lokal förankring.

De första styrelsernas sammansättning avspeglade denna dubbelhet. Där fanns höglärda professorer från lärosätena, flera med dalsk dialekt, där fanns ämbetsmän från länet, odalmän från dalabygden och en representant för släkten (en familjemedlem har under alla åren ingått i styrelsen). Samfundet leddes de tolv första åren av den hängivne Karlfeldtvännen och tidningsmannen Anders Yngve Pers. Man kunde tala om mångsidighet om det inte vore så att kvinnor saknades, bortsett från att Gerda Karlfeldt omedelbart utsågs till samfundets hedersledamot. Men inom kort kom kvinnor in i styrelsearbetet, Ingegerd Fries som den första, snart följd av Carin von Sydow, som ingick i styrelsen seklet ut och lite till.

Vad skulle Karlfeldtsamfundet syssla med? I dokumenten anges en handfull uppgifter:

att stödja forskning om och kring Karlfeldt,

att vidmakthålla och stimulera intresset för Karlfeldts diktning och bidra till ökad kunskap om hans verk och liv,

att ge nya generationer en möjlighet att upptäcka Karlfeldt och hans diktning

att vara ett aktivt forum för Karlfeldtintresserade och

att vara en mötesplats för att i ord och ton uppleva vad Karlfeldt uträttat.

Jag gör ett försök att teckna samfundets historia genom att visa på hur det levt upp till stiftarnas förhoppningar.

Forskning

En primär uppgift var att samla Karlfeldts litterära kvarlåtenskap, manus, brev osv. till Kungliga Biblioteket och att befordra det vetenskapliga studiet av Karlfeldt. Samlingarna finns nu på KB, väl ordnade av Ann Carlsson. En kvarstående uppgift för samfundet är att samla eller åtminstone inventera karlfeldtiana som kan finnas lite varstans. Önskvärt vore att få en samlad förteckning på brev som ännu inte tillförts KB, med sikte på en utgåva med brev i urval, och på de otryckta dikter som dyker upp här och var. En viktig insats gjorde skaldens barnbarn Hans och Mika Larsson 2014 genom att skanna in familjens fotosamling. Ett av de första samfundsprojekten var också att fullborda den av Nils Afzelius påbörjade Karlfeldtbibliografin, något som Arne Bergstrand lyckades ro i land. Den har senare kompletterats med en särskild musikbibliografi och en diskografi.

En utgåva av Samlade dikter med ordförklaringar gavs ut 2001, i pocket året efter, och senare, med åtskilliga korrigeringar, inlagd på hemsidan. Där är dikterna sökbara så att det är möjligt att utföra ordundersökningar till vetenskapligt bruk eller privat förnöjelse. Hemsidan, www.karlfeldt.org , byggdes upp genom en hängiven, stundom heroisk, arbetsinsats av Hans Barenthein, som dock själv skulle avfärda sådant beröm precis som morfar: ”Låt gå, det är också ett värv.” Hemsidan innehåller därutöver en överdådig mängd karlfeldtiana och samfundsanknuten information och hålls à jour av Cari Hildebrand med bistånd av Gunilla Stenman Jacobson.

Det fanns redan från början en ambition att fortlöpande publicera forskning kring Karlfeldt. Karl-Ivar Hildemans Sub luna och andra Karlfeldt-essäer utkom redan 1966 och betecknades då som Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 1. Serien låg i träda ett par år men från och med 1970 har serien löpt på (utom 1973) och senaste numret är 47. Hildemans En löskekarl blev nummer 8 och bland senare verk kan särskilt nämnas Jöran Mjöbergs Många Maskers Man (nr 29), Carin von Sydows ”Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord” (nr 31; säkert den mest spridda årsboken), Staffan Bergstens Karlfeldt – dikt och liv (nr 37) och Stina Otterbergs Älska. Dricka. Sjunga. Leva. Dö. (nr 46), samtliga utgivna i samarbete med Karlfeldts eget förlag Wahlström & Widstrand.

Serien bildar en ganska imponerande rad. Eftersom det mesta som skrivs om Karlfeldt har ett starkt biografiskt fokus är det är svårt att särskilja de olika skrifterna efter deras inriktning, nästan alla anknyter till Karlfeldts liv och leverne. Men det är värt ett försök. Diktorienterade texter utgör huvuddelen, bortåt 40 procent. Karlfeldts egna texter, dikter, prosa och tal, även olika former av urval, bidrar med drygt 20 procent. Renodlat biografiska texter uppgår till 13 procent och lika stor andel av utgivningen är ägnad åt Sångs och miljön där.  Utgåvor med inriktning på Karlfeldts tid och samhälle utgör 4 procent. Bibliografier av olika slag står för nära 10 procent. Alla årsutgåvorna är inte böcker, i summan ingår både kassettband, cd och dvd. En fullständig lista finns på hemsidan.

Samfundet har därutöver gett ut bland annat två Karlfeldtuppsatser, ”I Dalarne och Lukt och doft” och medverkat till utgivningen av Anders Hansers bildspel ”Så vardt jag en drömmare …”,1997, en cd med Peterson-Bergers Karlfeldttonsättningar 2007 och  nya tonsättningar av Robert Sund och hans kammarkör på en cd 2014. Dessutom har vi bidragit med två fullmatade Karlfeldtnummer i De litterära sällskapens tidskrift Parnass, 1993 och 2014.

Utanför samfundets utgivning finns inte mycket Karlfeldtlitteratur att anföra, vilket betyder att vår diktare skulle ha varit än mer bortglömd och okänd om inte samfundet varit så aktivt.

Samfundet har vid två tillfällen tagit initiativ till symposier i syfte att stimulera forskning i Karlfeldtanknutna ämnen, 1989 samlades man kring ”1890-talet på sekeldistans” tillsammans med Vitterhetsakademien och Övralidsstiftelsen och 2014 till ”Karlfeldt & Co – den förlorande generationen” på Sigtunastiftelsen. Initiativtagaren 1989, Åke Lilliestam, kunde konstatera: ”Med symposiet placerade sig Karlfeldtsamfundet med mycken emfas i den vetenskapliga världen.” Förhoppningsvis ska något liknande kunna sägas om det senare symposiet när det manifesterar sig i tryck som årsbok 2016. Vid båda tillfällena har man luftat tanken på ett närmare samarbete mellan besläktade sällskap.

Intresse och kunskap

Praktiskt taget allt som skrivits om Karlfeldt har ett populärvetenskapligt anslag som inte utesluter någon litteraturintresserad. Årsboksutgivningen har därför inte bara varit ett sätt att redovisa forskning utan också att sprida intresse och kunskap i vida kretsar. Men samfundet vänder sig också mer direkt till en allmänintresserad publik.

Samfundets tidning, Karlfeldtbladet, fanns inte med i den ursprungliga planeringen. Bladet startades av Ingegerd Fries 1975 på eget bevåg och gavs ut i en begränsad, stencilerad utgåva fram till 1983 då samfundet övertog ansvaret och lämnade stafetten till Mika Larsson. Ingegerd gjorde raskt bladet till ett vitalt diskussionsforum för lärd och lekt. Med dagens mått mätt motsvarade den snarast en blogg. Karlfeldtbladet har sedan genomgått många förändringar tills den nu med Gunilla Stenman Jacobson och Cari Hildebrand som redaktörer är en såväl tekniskt som innehållsligt tilltalande produkt som två gånger om året når alla medlemmar. Möjligen kan man sakna Ingegerd Fries uppfordrande och personliga kontakter med läsarna som ofta kom med intressanta reflektioner och uppslag i stort som smått, personliga marginalanteckningar av Einar Hæggblom och språkliga iakttagelser av Carl-Gustaf Berglin och Sigurd Fries och med bidrag till ”Min bästa Karlfeldtdikt”. Mycket av detta förtjänar att tryckas om.

Ingegerd Fries, Carin von Sydow, Gunbritt Berggren, Barbro Wahlberg och många andra har i tysthet bedrivit studiecirkelverksamheter, om inte i samfundets regi så dock i dess anda. Under de första åren knöts förhoppningar till de stora studieförbunden, men dessa har liksom andra aktörer med tiden fått en inriktning som inte gynnar det traditionella kulturarvet.

Under åren har utställningar med Karlfeldt i centrum anordnats, till exempel i Leksand 2002 och under jubileumsåret 2014 i Falun. Vid den senare utställningen producerades en utmärkt katalog som är en fin introduktion till Karlfeldts diktning. Under jubileet fanns utställningar på andra håll, Kungliga Biblioteket och Nobelmuseet, och samfundet erbjöd en mångfald olika aktiviteter över hela landet under generalen Gunilla Stenman Jacobsons färla.

Karlfeldtsamfundet kunde 1984 inrätta en fond som utökades väsentligt tack vare en generös donation 1987 och som haft god tillväxt under förvaltare som Bo Berggren och Gunnar Lundh. Vad ska pengarna användas till, det är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum genom åren. Några stipendier har utdelats till musikaliska insatser och till gymnasister och lärare. 1988 instiftades Karlfeldtpriset med ett belopp som ”ger gloire”, som styrelsen uttryckte saken, så småningom 50 000 kronor. Priset delas ut vart tredje år alltsedan 1988, då Olof Lagercrantz belönades, ”den forskare som först tog upp Karlfeldts diktning som personligt dokument” (i Jungfrun och demonerna, 1938).  Lagercrantz representerar i själva verket två tänkbara kompetenser för att vinna priset, den Karlfeldtorienterade forskningen och det självständiga egna poetiska skapandet. Båda kategorierna återfinns bland pristagarna.

Samfundet utdelar också en medalj i vackert rött-svart-blått band, symboliserande stråken av kärlek, död och natur i Karlfeldts diktning. Karlfeldtsmedaljen började utdelas 1989 och gick första gången till de Karlfeldtättlingar som vårdat de tre gårdarna.

Samfundet har också varit synligt vid Bokmässan i Göteborg, först, från 1991, bland ett flertal litterära sällskap i delad monter, och på senare år i en egen. Vi har också deltagit flitigt med föredrag på sällskapens gemensamma scen. Det kostar på, ekonomiskt och personellt, att synas och höras vid mässan. Vår närvaro uppmärksammas kanske inte alltid efter förtjänst, men vi får trösta oss med att vår frånvaro skulle uppmärksammas desto mera.

Det intryck man får när man talar med både medlemmar och icke-medlemmar är att Karlfeldtsamfundets mest tilldragande skyltfönster är Karlfeldtgården i Leksand, Sångs i Sjugare. Det är där man kommer Karlfeldt närmast in på livet, såväl personen som diktaren. Redan vid grundandet 1966 fanns Gerda Karlfeldt med i bilden och alltsedan början av 1990-talet har gården, tack vare Gunbritt och Bo Berggrens enastående generositet, stått öppen för allmänheten. Här har vi varje sommar kunnat leva oss in i skaldens trädgårdsvision och beskåda hantverkarens arbetsbänk i diktarstugan. Samfundet äger inventarierna i diktarstugan och har i en avsiktsförklaring förklarat sig vara berett att vid behov ta sitt ansvar för skaldens arbetsrum när ägoförhållandena på Sångs förändras.

Ofta har det bjudits på lyriska högtidsstunder i Lustgården och några gånger varje sommar stämningsmättade konserter nere vid sjön, låt oss kalla dem ”Musik vid Opplimen”. Bland många högtidsstunder kan särskilt nämnas konserten med Tomas Tranströmer, Bengt-Emil Johnson, Gustaf Sjökvist och Jan Carlstedts tonsättning av ”Den långa sommarn”. Till all lycka hann Hans Barenthein föreviga släktgårdens skönhet och verksamheter i en dvd-film 2015, ”innan den långa sommarn lyktar och dess glans förbrinner”.

De två gårdarna i Avesta, Tolvmansgården och Hyttbäcken, sköts av kommunen, familjen Thomasson och den lokala Karlfeldtföreningen, där en av samfundsgrundarna Sven Perers, hustrun Ann-Marie och dottern Karin stått i spetsen, men de bidrar verksamt till intresset för och kunskapen om Karlfeldt och skapar ett ideellt värde som i hög grad kommer också samfundet till godo.

Nya generationer

Liksom i alla föreningar, inte bara litterära sällskap, har en återkommande fråga i Karlfeldtsamfundet decennierna igenom varit hur man ska kunna knyta yngre generationer till verksamheten. Recepten har varit många. Men yngre generationer har inte samma föreningsbenägenhet som äldre så alla förslag i den vägen har misslyckats. I en PM 1992 menade Hans Landberg följdriktigt att det vore meningslöst att lägga ner energi på att värva unga medlemmar, ansträngningarna borde inriktas på att identifiera vuxna grupper och försöka rekrytera i dem. I det avseendet var samfundet ganska framgångsrikt, många medelålders nya medlemmar strömmade in från Uppsala och Stockholm.

Ungdomar ses inte som potentiella medlemmar i samfundet men samfundet ska verka för att litterärt intresserade unga får chansen att möta Karlfeldt. Därför har stipendier under åren tilldelats gymnasister och litteraturlärare. 2008 instiftades Ungdomens Karlfeldtpris till ungdom i gymnasieåldern för en uppsats om Karlfeldts diktning. Priset tillägnades döttrarna Anna Larsson Karlfeldt och Ulla Barenthein. De många prisbelönade uppsatserna visar en imponerande kvalitet men också en förvånande bredd i ämnesval. Uppsatserna finns på hemsidan, men kanske ett väl redigerat urval kunde vara en lämplig årsbok som inspiration för både elever och lärare.

En yngre generations musiksmak gick samfundet till mötes genom att ge ut Lars Anders Johanssons visrock-cd I Fridolins spår som årsutgåva 2008.

Forum för Karlfeldtintresserade

Karlfeldtsamfundet har glädjande många medlemmar. Under min tid som ordförande i början av 2000-talet väntade vi med spänning på att få enrollera medlem nummer 1 000, men alltid kom det något avfall emellan. Nu har antalet minskat men vi kan ännu med gott samvete säga att det handlar om ca 800 medlemmar. Minst lika glädjande är att så många sluter upp vid de regelbundna träffarna, vintermötet i februari och årsmötet i augusti. Jag gjorde för tio år sedan en välvillig beräkning som landade i att under en period på tre år hade minst en tredjedel av medlemmarna varit närvarande vid något möte. Genom att vartannat årsmöte förläggs utanför Karlfeldtlandskapen har flera medlemmar möjlighet att närvara. Till det kommer besök vid Bokmässan eller på Sångs.

Vi kan lugnt konstatera att det finns en stor skara människor som trivs med att vara med i Karlfeldtsamfundet. Alla är kanske inte brinnande Karlfeldtläsare, men det finns något i den stämning som odlats under de sextio åren som gör att den som är intresserad av kultur, natur och sällskapsliv känner sig hemma. Ett stort antal kompetenta klubbmästare, Carin von Sydow, Lars Falk, Gunbritt Berggren, Arne Eriksson, Hans Åkerlund med flera, måste tackas för välarrangerade och attraktiva möten, och flera styrelser har bidragit genom att ordna innehållsrika program med föredrag på hög nivå. Sommarmötet i augusti kom efterhand att spänna över tre dagar och från 1975 tillkom på Carin von Sydows initiativ ett vintermöte förlagt till Stockholm. Under många år bidrog Åke Park från Mora med kluriga tävlingslekar och frågesporter och varje möte avbröts vid lämplig tidpunkt med ett dramatiskt divertissemang. Jag skrev själv en liten pjäs om gymnasistpoeten Karlfeldt till Västeråsmötet 1998, och vem kan glömma de tre kyrkosångarna Gunnar Lundh, Lars von Sydow och Hans Barenthein (i Karlfeldts egen rödbruna kostym) i Orsa kyrka 1996 som for till Herran i prästen Bo Berggrens Bentley.

 Den fysiska kontakten med Sångsmiljön, som manifesteras genom den magnifika bukett som Gunbritt för med sig därifrån och som har en hedersplats vid sommarmötena, har gjort sitt till. Gerda Karlfeldts ande svävade över vattnen under de första åren och döttrarna Annas och Ullas närvaro förgyllde mötena långt fram i tiden – jag minns mitt första möte med dem vid Stagnelius silverbäck i Gärdslösa 1998, hur de båda stod och snackade med tältande rastaflätade tonåringar på Eklundshof i Uppsala 2004 och hur Anna uppvaktades av serenadsjungande Skaradjäknar 2006. Knappast något litterärt sällskap har haft förmånen av en sådan direktkontakt med det i tid avlägsna föremålet för sin sammanslutning.

Under de första decennierna talades det mycket om gemensamma resor till utrikes orter med någon form av Karlfeldtkoppling. Resor kom också till stånd, till Florens och Umbrien 1978, Skagen 1990 och Helsingfors-Borgå 1992. Lissabon var på förslag 1994 och jag sonderade Jakobstad i Finland några år senare men någon mer resa har inte blivit av.

Mötesplats i ord och ton

Det är inte så konstigt att samfundet från början framhävde kombinationen ord och ton som ett centralt syftemål. De sångliga och musikaliska kvaliteterna är ju fundamentala i Karlfeldts dikt. I föredrag och essäer har till exempel Eva Haettner Aurelius, 1986, Sven Delblanc, 1988, och Stina Otterberg, 2014, påmint oss om detta. Lars Hjertners presentation av Jerk Werkmästers Karlfeldtmålningar i Grand Hotel i Falun med sång och fiolspel 2003 var ett fullödigt uttryck för den Karlfeldtska musikaliteten, men varje sommar- och vintermöte har bjudit på utsökta musikupplevelser. Gärna minns vi hur Karlfeldtpristagaren Margareta Jonth tränade hela församlingen att sjunga ”Dina ögon äro eldar” som allsång i Uppsala 2004. Vintermötena, mestadels i Börssalen eller Nybrokajen 11, har tack vare Gunbritt Berggrens kontakter i Stockholms musikliv förgyllts av framstående trubadurer, solister och körer, Jan Olof Andersson, svensk mästare i ”Svarta Rudolf”,  Sjugarekullan Ann-Kristin Jones och Gustaf Sjökvists  kammarkör för att ta tre minnesvärda exempel. Det är också här, på Musikaliska akademien, som vi fått lyssna till så väsensskilda Karlfeldttolkningar som Robert Sunds romantiska körsång ”Blommande rönn” och Lars Anders Johanssons svängiga rockvisa ”Julia Djuplin”.

Mindre professionella men ändå uppskattade musikstunder har samfundet bjudit på bland annat i form av matinéer på Skansen, 1998 och 2004, och, i samarbete med Peterson-Bergersällskapet, 2006, liksom samfundets tillfälliga Göteborgsavdelning under Ragnar Löwenmarck vid samma tid ordnade musikaftnar under ett par bokmässor.

Till det Karlfeldtska välljudet vill vi också räkna allt det som skett utanför samfundet, till exempel alla sångliga aktiviteter som utgått från Sjövik i Folkare under ledning av Kerstin Sonnbäck och Eva Engdahl eller de folkliga toner som hörts vid Tolvmansgården på Karlfeldts födelsedag.

Till slut

De lärda farbröderna i Falun 1966 kunde inte förutse allt som Karlfeldtsamfundet skulle åstadkomma under de sextio åren sedan de tände elden – och skulle kanske inte ha gillat allt. Vad de skulle ha uppskattat är dock att de angivna syftena har respekterats och förvaltats och att hundratals människor hållit lågan brinnande, av kärlek till ett värdefullt och värdeskapande författarskap men också i omtanke om egen trevnad och allmän gamman, för att använda ett av Karlfeldts favoritord (kolla på hemsidan) för att beskriva en angenäm och förebildlig mänsklig samvaro.

Christer Åsberg