Axel Eriksson var en av fjorton som avlade studentexamen i Västerås 1885.
Han blev senare känd som Erik Axel Karlfeldt.
Efter Kristi himmelsfärd höllo sig hans lärjungar till en början mestadels stilla utan att söka verka något för utbredandet av Jesu lära. Orsaken därtill var dels, att de fruktade judarna, dels, att de väntade uppfyllandet av Jesu löften om Hugsvalarens sändande. Under denna tid samlades de ofta hos någon av de sina till böner och samtal.
När pingstdagen kom, voro de även "endräkteligen tillsammans". Då, säger skriften, hördes plötsligt ett dån av himmelen, såsom om ett mäktigt väder hade kommit och uppfyllde huset, där de sutto. Många av de judar, som från vitt skilda länder samlats i Jerusalem för högtidens firande, skyndade till stället, där undret skedde, och funno lärjungarna där församlade [Rättat: och funno de församlade lärjungarna där]. Tungor av eld syntes de inträdande låga över apostlarnas huvud, och var och en av utländingarna tyckte, att de hänryckningens ord, som strömmade från de tolv männens läppar, talades på hans eget språk. Främlingarna intogos av förundran, många av dem kände sig trevligt [Rättat: livligt] berörda av det underbara, som tilldrog sig, men några gjorde narr av lärjungarna och menade, att de voro berusade. Då stod aposteln Petrus upp, och hänförelsens makt lät även nu hans ord begripas av alla de närvarande, då han talade till dem. Det, som man här såge tilldraga sig, vore en uppfyllelse av det löfte, som Mästaren givit sina lärjungar, då han ännu var ibland dem, nämligen, att han skulle sända den helige Ande, vilken skulle utgjuta över dem sin kraft och visdom. Aposteln övergick därefter att tala om Mästaren själv, huru han var sänd av Gud att försona världens synder, huru han under sin levnad på jorden gjort alla gott, huru de själva, judarna, icke dess mindre korsfäst och dödat honom. Han hade dock uppstått från de döda, och lärjungarna hade åter en tid fått njuta hans umgängelse, innan han for upp till himmelen. Slutligen uppmanade Petrus dem, som ännu icke trodde på Kristus, att göra bot och bättring. – Apostelns ord gjorde ett djupt intryck på åhörarna, fulla av ånger bekände de sina synder och förklarade sig tro på Guds son. Då föll även på dem profetians och "tungomålens" ande, och de talade, prisande Gud.
Sådan är i sammandrag skriftens berättelse om den första kristna pingsthögtiden. Sin största betydelse har denna högtid som vår kyrkas grundläggningsdag. De tre tusen själar, som då vunnos för kristendomen, voro, om man bortser från de egentliga lärjungarna, de första bland de millioner, som bekänt Jesu namn. Till sina skilda hemland förde de det första frälsningsbudskapet och förberedde och underlättade därigenom missionsverksamheten, till vilken apostlarna samma pingstdag blivit invigda [utrustade]. Dessutom har den första kristna pingsthögtiden sin stora betydelse därutinnan, att den genom att ställa för de kristnas ögon föredömet för den första församlingen, om vilken bibeln säger, att i hela hopen, som trodde, var ett hjärta och en själ, ger dem en maning att allt fortfarande verka i endräkt och kärlek.
Vi se sålunda, att den första pingsthögtidens inflytande på den kristna kyrkan varit och ännu är stort, och med skäl fira vi till åminnelse av den [därav] pingsten som en av våra förnämsta årliga högtider.