I mitt klassrum är Karlfeldt alltid närvarande
Lillemor Karlsson undervisar i svenska och historia på Martin Koch-gymnasiet i Hedemora och har under flera år framgångsrikt inspirerat gymnasister att skriva uppsatser om Erik Axel Karlfeldt och hans diktning. Texten är en bearbetning av föredraget ”Karlfeldt då, nu och i framtiden” som hon höll vid Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Avesta 2024.
Mitt intresse för Karlfeldts dikter fångades i inledningen till Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901): ”Min sångmö är icke av Pinden, / hon är av Pungmakarbo.” Att jag fastnade för just den meningen har en naturlig förklaring. Mitt barndomshem finns i en liten by bestående av några få gårdar vackert inklämd mellan två andra byar, nämligen Bispberg och Pungmakarbo. Att naturlyrikern Karlfeldt skulle ha besökt och inspirerats av den vackra naturen runt Bispbergsklack och det myller av ravinsystem som kringgärdar bygden föll mig aldrig in att ifrågasätta, men det väckte min nyfikenhet på skalden och hans verk.
Naturligtvis lånade jag boken Sångmö av Pungmakarbo, En studie över Karlfeldts diktning skriven av Roland Fridholm (1950), när jag upptäckte den på biblioteket. Där hittade jag följande citat: ”Fridolins landskap är inte trakterna kring Krylbo, där Karlfeldt växte opp. Inte heller är det bygden kring Siljan, där han först senare blir hemmastadd. Fridolin är ju herre till Pungmakarbo. Så ståtliga gårdar äro inte vanliga vid Siljan. Verklighetens Pungmakarbo, några bondgårdar nedanför Bispergsklack, hade Karlfeldt bara hört talas om. Det tunga namnet med fyra mörka vokaler tillmötesgick något i hans läggning. Dessa gårdar kunde bara anas från den öppna bygden runt Hedemora i de drömmande furubergens skydd, där diktaren under de år då Fridolin-dikterna kommo till, tillbragde somrarna med sin mor.”
Så snopet! Här hade mitt intresse kunnat svalna. Men jag uppfattade Fridholms bok som mycket kontroversiell i flera avseenden så jag började läsa andra författares tolkningar av Karlfeldts diktning och från första början var frågan har Karlfeldt besökt och inspirerats av byn eller endast av namnet?
Bynamnet Pungmakarbo förekommer i Fridolins visor och andra dikter (1898) med dikten ”Pungmakarbo”, i inledningen i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) och med en generös tolkning även i dikten ”Helig lund” i Flora och Bellona (1918).
Klas Wenneberg använde sig av två oberoende vittnen i sin bok Vårgiga och hösthorn (1975) som säger sig ha hört Karlfeldt själv berätta följande i sitt tal på Bispergs klack 1905 ”Strax härnere vid bergets fot ligger en liten by vid namn Pungmakarbo. Jag grep en gång fatt i det namnet och diktade det på skämt till min sångmös hemvist, just för att beteckna den samhörighet jag kände mellan bygden och mig. Jag såg platsen långt senare och fröjdade mig åt den lilla byn, så ålderdomlig, så egendomlig och vacker.”
Jag var fast besluten att läsa vidare. Nästa bok blev Ingegerd Fries Karlfeldt och dalmålarna (1996). Från 1897 och några år framåt tillbringade Karlfeldt både sommarferier och vinterhelger i Hedemora tillsammans med sin vän Karl Trotzig. Fries tar med ett citat från Karlfeldts uppsats I Dalarne: ”Somrar och vintrar i min senare ungdom har jag tillbragt i och omkring Hedemora. Oavlåtligt var jag ute på vägarna för att fånga bygdens anda. […] Jag höll till i Säter som då var odelat torftigt och sympatiskt. Ur dalgångarna romantiska dunkel kunde man följa den evigt klagande ”konsten” Polhems kraftledningsverk till det ljusa Bispberg eller leta sig till det gömda Pungmakarbo vid Klackens fot.” Karl Trotzig har i sin bok Karlfeldt kring sekelskiftet berättat hur de med alla tillgängliga medel färdades omkring i trakten. Här vill jag inflika att mellan Hedemora och Pungmakarbo är det ca 12 km. Och jag fortsatta att sluka litteratur i ämnet.
Karl-Ivar Hildemans En löskekarl (1977) menar att den ”röda tråden” i Karlfeldts diktning är kärlekslyriken och nu blir det riktigt intressant! Förebilden till sångmön av Pinden var en gift kvinna som Karlfeldt förälskade sig i 1897. Det ledde till skandal. ”Irina” i Karlfeldts dikter brukar anses som en pseudonym för Wilhelmina (Mina), föremålet för hans förälskelse. Hon separerade från sin make och tillbringade somrarna 1897 och 1898 i Bispberg, samtidigt som Karlfeldt tillbringar samma sommarmånader i Hedemora med att utforska omgivningarna. Då det här är mina hemtrakter vet jag att en promenad från Bispberg till Pungmakarbo tar ca 20-30 minuter. Här snubblade jag över en kärlekshistoria och jag brukar kalla Wilhelmina för ”den olyckliga rektorskan” när jag berättar för eleverna. Jag är inte ensam om att spekulera kring det faktum att Mina och Karlfeldt befinner sig inom ett mycket snävt geografiskt område sommaren 1897.
Minas make får höra rykten och skriver till Minas bror i september 1897: ”Jag befarar det värsta och har anledning dertill ej mindre uti Eder och hennes tystnad, än i det förhållandet, att den man vars namn jag ej vill nedskriva, lär uppehålla sig eller åtminstone vara synlig i den trakt där Mina vistas under sommaren. Jag medger att det kan vara en ren tillfällighet men det gör mig både sorgsen och ledsen men om Minas intresse och böjelser fortfarande är desamma som när vi skiljdes åt, då ser jag ingen möjlighet till räddning.” Kärleksaffären mellan Karlfeldt och Mina är omgärdad av skvaller och brist på skrivna källor, såsom brev de två i mellan. Några brev mellan Minas mamma och make finns dock bevarade. Vi vet att Karlfeldt själv brände många brev under sin livstid och Gerda fortsatta sedan att rensa och bränna brev efter hans bortgång. ”Mest kärleksbrev, då jag tyckte det inte var så noga att veta, hur många som ränt efter min man”, som hon uttryckte det.
I Carin von Sydows bok Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord (1999) ingår tidigare opublicerade brev mellan makarna. Den 9 augusti 1917 skriver Karlfeldt till Gerda från Säters stadshotell: ”Jag träffade Trotzig häromdagen och han vill gärna ha med mig på någon cykeltur. Få se om det blir något av. Jag strövar alltså åter i nejderna kring Pungmakarbo. Den byn tycks mig vackrare än någonsin och det är ej utan att inspirera mig till nya visor, hvilket ju också var meningen med färden.”
Jag fick aldrig riktigt klarhet i Pungmakarbos betydelse i Karlfeldts diktning men nu hade jag fastnat som en fisk på kroken. Jag gick vidare med kärleksdikter och bytte Pungmakarbo mot kvinnoskildringar i Erik Axel Karlfeldts kärlekslyrik. Men det är en annan historia.
Idag är Karlfeldts betydelse fortfarande stor för mig. Den har gett mig så många tillfällen att möta gymnasielevers tolkningar av hans dikter. Vilken blev kroken som de fastnade på? Det har varit högst personligt och varierande genom åren. Den största utmaningen nu är den sjunkande läsförståelsen. Många elever har svårigheter att ta sig förbi ålderdomliga ord och bibliska referenser, men när de väl har hittat ”sin” dikt går det lättare. Karlfeldt-uppsatsen har varit en obligatorisk skrivuppgift, men att skicka in den till Karlfeldtsamfundets ungdomstävling är frivilligt. ”Det tänker jag verkligen inte göra!” har åtskilliga elever sagt med eftertryck, men sen ändrat sig. Med allt arbete nedlagt infinner sig en viss stolthet och då det inte påverkar betygen, så varför inte? Läromedel anpassar sig tyvärr efter elevunderlaget och därför blir det ofta kortfattat och fragmentariskt, och därmed ointressant för eleverna. I det läromedel i svenska som vi använt under senare år beskrivs Karlfeldt med följande mening: ”Erik Axel Karlfeldts (1864–1931) diktning hämtade inspiration från Dalarna och diktaren var så populär att han orsakade köer utanför bokhandeln när han släppte sina senare diktsamlingar.”
För mina elever ser det annorlunda ut. I svenskämnet på studieförberedande program möter de Karlfeldts dikter redan under det första året och de återkommer andra och tredje året. Jag brukar förlägga uppsatsskrivningen till det tredje året, men det blir allt svårare. Det ska flikas in mellan nationella prov, studentresor, mösspåtagningen och 100 dagars fest, studentbal och schemabrytande aktiviteter. Men talar om Karlfeldt gör jag ganska ofta, oavsett ämne.
Jag undervisar även i historia och där faller det sig naturligt att berätta om Karlfeldt och hans samtida vänner, som kom att få stor betydelse, såsom Anders Zorn och Carl Larsson. Vem hade inte velat vara en fluga på väggen vid deras sammankomster? Deras iver att bevara det gamla Dalarna i industrialismens tidevarv syns tydligt i dagens historiebruk. Kultur kommer även in i sociologikursen. Det som vi i dag ser som typiskt svenskt var de med och skapade. Vi fördjupar oss i klassresor och visst gjorde Karlfeldt en sådan. Kanske drevs han av en revanschlusta för den förlorade familjegården efter pappans fängelsedom. Så när jag undervisar i kriminologi och vi kommer till viktimologi, som betyder läran om brottsoffer, blir Karlfeldt ett exempel på indirekta brottsoffer, dvs. en person som är närstående till brottsoffer eller gärningsman.
Erik Axel Karlfeldt har varit och är fortfarande en betydelsefull person för mig. Han har gett mig många roliga minnen och spännande möten med människor genom åren. Främst med elever, som suckande och bildligt talat slitit sitt hår för att försöka tolka hans dikter och efter en liten pratstund sagt ”du kan gå nu, jag har en idé”. Man vet att de svalt kroken när de avbryter mina invändningar och replikerar: ”Du sa det själv, när det gäller diktanalyser finns inget rätt eller fel!” Då är eleven och dikten på egen hand och det har gett mig fantastiska uppsatser att läsa. Erik Axel Karlfeldt har även gett mig möjlighet att gå på mingel med Svenska Akademien och att få den finaste utmärkelsen en svensklärare kan få. Ett minne för livet.
Karlfeldt då, nu och i framtiden? Det man förr kallade ”Karlfeldtfaran”, syftande på hans starka påverkan på dåtidens ungdom, har fått en ny betydelse – faran att bli bortglömd och i bästa fall vara en mening i läroboken. Dikterna lever kvar och det finns flera möjligheter att ”bli fångad på kroken”, så som jag blev med mysteriet Pungmakarbo.
Svenska Akademien tog 2021 fram diktantologin En bro av poesi, som skänktes till alla landets sexåringar, och där finns två av Karlfeldts dikter med. Jag tycker det var ett fantastiskt initiativ. Syftet är att uppmuntra föräldrar, lärare och andra att läsa dikter tillsammans med barnen. Och den uppmuntran behövs för gång efter annan kommer forskningsrapporter som visar att vi läser allt mindre för barnen. Anna Nordlund och Ann Boglind har tillsammans gjort urvalet och under Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Leksand berättade de om bokens tillkomst. De träffades genom litteraturbankens skola, en digital skattkammare för lärare om de hittar dit i det digitala flödet – eller ska jag säga överflödet.
I mitt klassrum är Karlfeldt ständigt närvarande. Med hjälp av hans dikter har vi talat om livet, för ofta beskriver dikterna starka känslor. Otaliga är de gånger vi haft djupa och uppriktiga samtal. Att eleverna ska läsa både tyst och högt, att skriva såväl subjektivt som objektivt, att tolka andras texter och att lyssna på andra i klassrummet – det är min ständiga ambition.
Det skrivs fortfarande om Karlfeldt. Stina Otterbergs essä Älska, Dricka, Sjunga, Leva, Dö är ett av flera exempel. Och alla dessa tonsättningar av dikterna! Krokarna finns fortfarande där mitt ibland oss.
LILLEMOR KARLSSON
Karlfeldt då, nu och i framtiden
