Ensamhet, drömmar och döden

Ibland tänker man på liv och död som något enkelt, något självklart. Ibland anser man att livet är en meningslös väg vars enda mål är döden. Och döden är helt
enkelt slutet – på allt. Punkt slut. Erik Axel Karlfeldts dik- ter under rubriken LIV OCH DÖD ¹ visar på raka motsatsen! Dessa sex dikter omfattar en enorm variation av tankar och känslor kring existentiella frågor och livsdrömmar. Denna uppsats är en detaljstudie av dessa dikter, där jag diskuterar de bärande budskapen – tolkade främst ur ett allmänt perspektiv – de stilistiska medel med vilka innebörden förmedlas, och dikternas form – med fokus på tre aspekter: berättarperspek- tiv, rimmönster och rytm. ² Slutligen kommer jag att jämföra de olika budskapen och diktformerna.

I "Jag är en sjungandes röst" uttrycker diktjaget en känsla av obetydlighet, ensam- het, samt maktlöshet inför ödet. Obetydlig- heten symboliserar hur betydelselös en människa eller ett människoliv är i ett större perspektiv. Denna betydelselöshet förmedlas främst genom två metaforer. För det första ser diktjaget sig som ett "bloss över sjön i svarta nätter". ³ Ett bloss är inte bara litet jämfört med en sjö, det kan inte heller lysa upp mycket av den mörka natten – det är med andra ord litet och oansenligt. Den andra metaforen är diktjaget som ett "blad i höstens vida rike", ⁴ ett ynkligt löv i den stora naturen. Vidare verkar det antydas att detta blad inte är speciellt – ett löv i mängden, oskiljbart från de andra – vilket framhäver dess obetydlighet.

Ensamhetssymboliken tycks, i samklang med diktens dystra ton, vilja förmedla hur hemskt det är att vara ensam. Symbolen för ensamhet skapas av två metaforer som i sig symboliserar tomhet och/eller tystnad. Bilden av en eld i mörkret ⁵ förmedlar tomheten: en ensam eld ⁶ i ett fullkomligt mörker där man inte kan förnimma något annat fö- remål eller liv. De negativa konnotationer som ofta förknippas med mörker – makt- löshet, skräck, kyla, död – förstärker det obehagliga i budskapet: att leva ensam är

Jag är en sjungandes röst

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter, 
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.

som att leva i mörker. Metaforen där diktja- get är en "röst på stora, tomma slätter, / där intet öra hör, där intet eko bor" ⁷ formar en kombinerad känsla av tomhet och tystnad: ekon är ljudvågor som reflekteras mot objekt som befinner sig i deras väg, men på dessa tomma slätter bildas inget eko; de är tomma och därför tysta. Vidare finns där ingen – "intet öra" ⁸ – som kan förnimma ljuden. Att vara en röst som ingen kan höra är lönlöst – och det är så det känns att vara ensam: som att ens existens är meningslös. Därmed anknyter denna symbol även till budskapet om betydelselöshet: den som är ensam blir obetydlig.

Inför ödet är man maktlös. Detta bud- skap förmedlas av en rad olika bilder. Det ovannämnda drivande bladet har även innebörden att ens liv styrs av ödet, eftersom bladets liv är "en lek vid alla vindars kör". ⁹ Vinden som virvlar runt löven kan få dem att verka levande, dansande, lekande, men de styrs likväl av vinden. Vinden blåser liv i bladen, men de måste, kan bara, röra sig efter vinden. Vidare kan det "drivande" ¹⁰ bladet, i kombination med ett "irrande" ¹¹ bloss och en "nyckfull" ¹² eld framföra budskapet att människan är vilsen inför ödet: vägen är oklar, ens öde är osäkert; därför irrar man omkring. Man vet inte heller var ens öde, ens liv, slutar: "Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike, / det vet jag ej". ¹³ (Notera att detta fortsätter på metaforen av lövet som får liv av vinden: att det stannar, på berget eller i diket, innebär att det har förlorat sitt liv.) Man kan inte heller påverka när man ska dö, vilket diktens sista sats, "det rår jag icke för", ¹⁴ meddelar.

Hittills har jag enbart tolkat diktens bud- skap som om de var menade att gälla för mänskligheten i allmänhet. Dock kan inne- börden likväl röra enbart Karlfeldts personliga känslor. Då kan man tolka metaforerna som medel med vilka Karlfeldt uttrycker hur han kände sig betydelselös, ensam och oförmögen att styra över sitt eget öde.

Dikten är skriven ur ett förstapersonsper- spektiv, vilket kan göra dikten mer personlig. Detta kan stödja tolkningen att diktens budskap främst återspeglar Karlfeldts egna känslor snarare än hans tankar kring människosläktet. Dikten har ett jämnt, klassiskt korsrimmönster, vilket ger den flyt. Fallande rytm dominerar, men mönstret bryts på den näst sista raden och lägger därmed emfas på diktens slutkläm: budskapet att döden är oförutsägbar och opåverkbar.

"Jorum" berättar om döden som spelar på sin giga och får folk att brista ut i lättjefull dans.

Döden finns överallt:

Jorum på det kala fjäll
och i gröna hagen
Jorum i den sena kväll,
Jorum mitt på dagen!

Jorum är ett noaord ¹⁶ för döden. Jorum kan dyka upp var och när som helst, och locka folk till dans.

Skildringarna av de personer som påverkas av Jorums förtrollande musik är ömsom livlig och glamorös, ömsom dyster och tragisk, vilket gör det svårt att avgöra huruvida Jorums spel är gott eller ont. Först skildras en enkel bondefamilj. Jungfrun och drängen blir som barn på nytt: de springer

Jorum

Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut,
fjällrar lätt på strängen,
sköna jungfrun träder ut,
liksom förr till drängen.
Hej, galoppen går i kut
över sommarängen.

Mor i huset, mjäll i skinn,
rund och slät om kinden,
tar från barmen, vit och stinn,
diaren i linden.
Stadigt dansar paret in
genom gallergrinden.

Mormor väcks av ovant spel,
rätar trögt på benen.
Gamla valsen tung och stel
tråds på kyrkgårdsrenen;
matt och yr hon stiger fel,
ramlar under stenen.

Aldrig var en man så galn
efter fläng och leka!
Nummerkarln och generaln,
blomstrande och bleka —
alla bjuder han på baln,
ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus
skumpat om med hjonen,
står han strax i prakt och ljus
uppe hos baronen;
sirlig dans med bock och krus
enligt fina tonen.

Halta Lena, ful och svår,
saffransgrann i nacken,
äntligen en polska får,
fast hon släpar klacken.
Dunkom, hasom, lunken går
uppför kyrkobacken.

Jorum på det kala fjäll
och i gröna hagen
Jorum i den sena kväll,
Jorum mitt på dagen!
Hör den murkna gigans gnäll
under yra dragen!

Bröder ifrån land och stad
samt med mö och fruga!
Görom väntan ljuv och glad
i vår lekarstuga,
till dess en och en i rad
vi stå upp och buga.

"liksom förr" ¹⁷ "i kut / över sommaränen". ¹⁸ De leker, busar och stojar precis som små barn, vilket skapar en glad och ungdomlig stämning. Den gamla karln återfår också sin ungdomskraft då han "kvick och kry" ¹⁹ kastar en frodig (välgödd, mullig) piga i luften som om hon vore en liten gosse. ²⁰ Dessutom skildras hans smala ben som viga, snarare än sköra ²¹ som vore mer passande för en gammal gubbe. Detta illustrerar hur Jorums musik fyller hans ömtåliga kropp med ny styrka.

Men modern lockas att begå en neslig gärning: hon lägger ifrån sig barnet hon hål- ler på ett dia, trots att hennes välfyllda barm inte lider brist på mjölk. ²² Troligtvis är detta barn hennes eget, vilket innebär att Jorum på sätt och vis lockar henne att överge sitt barn. Mormor, som i motsats till karln är "tung och stel" ²³ och "rätar trögt på benen" ²⁴ (i kontrast mot karlns viga ben), förlider då hon i valsen hon lockats till "stiger fel" ²⁵ och "ramlar under stenen." ²⁶ Denna sten är en gravsten; hon faller i en grav. Jungfrun, drängen och den gamla karln beskrivs med en livlig ton, medan mor och mormor visar den tragiska sidan av Jorums förtrollning. Dessa kontraster försvårar tolkningen av dikten: är dödens spel välsignelse eller förbannelse?

Kontrasten fortsätter i beskrivningarna av hur Jorum förtrollar alla, rika som fattiga, och av hans inverkan på Halta Lena. Alla påverkas av Jorum: "Nummerkarln ²⁷ och generaln", ²⁸ "hjonen" ²⁹ och "baronen". ³⁰ Huvudsyftet med detta må vara att framföra det budskap att ingen undslipper döden, men skildringen bidrar likväl till min tvekan över huruvida Jorum är god eller ond. Det faktum att "ingen brukar neka" ³¹ får det hela att verka mindre påtvingat, som om folket gör det delvis av fri vilja.

Därmed verkar det mindre ondskefullt. Vidare beskrivs dansen hos baronen med präktiga ord, till exempel "prakt och ljus" ³² och "sirlig dans med bock och krus" ³³, vilket formar en oerhört glamorös och bekymmerfri stämning. Men allt detta ställs i kontrast mot Halta Lena, som är "ful och svår", ³⁴ "släpar klacken" ³⁵ och går "lunken". ³⁶ Ordens negativa konnotationer skapar en synnerligen negativ stämning. Dock gör det faktum att hon "äntligen en polska får" ³⁷ att denna skildring kan tolkas positivt: Halta Lena får uppleva glädjen av att dansa, trots att hon är ful och halt.

Den sista strofen kan dock fastställa slutsatsen att Jorums spel är gynnande. Jorums 'offer' gör sig hörda och uppmanar alla att följa dem: "Görom väntan ljuv och glad i vår lekarstuga". ³⁸ Det verkar som att Jorums musik fyller människorna med kraft och livsglädje, trots att mor slutade dia barnet och att mormor dog. Den gynnar de flesta, men inte alla. Däri kan man utläsa innebörden att dansen må skapad av döden eller ondskan, men den bringar likväl liv och glädje.
Dikten är berättad ur ett tredjepersonsperspektiv, ³⁹ vilket antyder att Karl- feldts budskap är menat att vara allmänt applicerbart. Rimmen består av korsrim och löper konsekvent genom hela dikten. Samtliga rader har fallande rytm. Båda dessa egenskaper ger dikten ett jämnt flöde.

Barmhärtighetens tempel

Vi veta hon skall komma
en gång till makt och spira,
då hallarna stå tomma
där jagets präster fira
sin grymma Molokskult.
Som i advent går sången, 
i helig väntan fången,
med bröst av andakt fullt.
Hur länge skall hon töva? 
Stå upp, o värld, och öva
den högas hyllningspsalmer,
gå ut och vägen löva
med björkar och med palmer!

Bryt ner de gyllne krogar,
var borg för last och skam,
bygg stugor och bygg logar,
där hon vill draga fram!
Än intet öga skådar
den stjärna som dig bådar,
ditt sekel ingen vet;
men medan natten skrider,
vi se mot dina tider,
o moder Barmhärtighet!

Se, dina tempel trona 
i alla gröna dungar! 
Dit komma jordens kungar
och böja djupt sin krona,
och stapplande sig samla
de trötta och de gamla
och finna vila där.
Där läkas rivna sinnen,
där slockna nödens minnen
och själviska begär.

Se, jordens judar komma
med sina penningpåsar!
De nya släkten blomma
inunder trygga åsar;
och älskog går i drömmar
vid dina lunders strömmar,
ej synd, ej sorg han vet.
Och jordens skalder nalkas,
då sommardagen svalkas,
och sångens offer brinna
för jordens härskarinna,
gudinnan Barmhärtighet.

"Barmhärtighetens tempel" skildrar en hoppfull övertygelse att barmhärtighet en dag skall råda i världen och att detta är ödesbestämt. "Vi veta hon skall komma / en gång till makt och spira." ⁴⁰ Detta syftar på gudinnan Barmhärtighet; spiran är en sådan som kejsare och kungar har och symboliserar därför makt eller auktoritet, vilket innebär att Barmhärtighet skall regera. Detta kommer att resultera i en ny världsordning. De tidigare regenterna, "jordens kungar", ⁴¹ skall avgå ⁴² och dra sig tillbaka tillsammans med sitt folk – "de gamla" ⁴³ – och låta "nya släkten blomma". ⁴⁴ Ledarna kommer att överlämna sin plats åt gudinnan Barmhärtighet och det gamla folket kom- mer att överlämna sin åt nya människor, som ska få leva i barmhärtighetens rike.

Där läkas rivna sinnen,
där slockna nödens minnen
och själviska begär.⁴⁵

'Rivna sinnen' kan syfta på sinnen som blivit fördärvade av korruption och maktbegär – förblindade av girighet – men som nu skall helas. Minnen av armod och plågor ska glömmas bort. Självbegärets eld ska släckas. Det blir ett synnerligen idylliskt rike!

Det är inte enbart kungarna som kommer att försvinna; även "jagets präster" ⁴⁶ – självdyrkan – med "sin grymma Molokskult" ⁴⁷ måste lämna världen. Molok är en gammal babylonisk eldgud som man tillbad genom att elda upp levande spädbarn. Endast när egoncentrism och självfrämjande offer upphör kan barmhärtighet råda.

Det mest framträdande stilistiska medlet i "Barmhärtighetens tempel" är personifieringen av barmhärtighet, vilken förmedlas genom att skriva 'Barmhärtighet' med versal – därigenom bildas ett egennamn – genom att tilldela henne ett specifikt kön ⁴⁸ och genom tydlig apostrofering, till exempel: "Se, dina tempel trona". ⁴⁹ Men i dikten personifieras även älskog, som

går i drömmar,
vid sina lunders strömmar,
ej synd, ej sorg han vet.

Här används ingen versal eller apostrofering, men hans kön fastställs, vilket gör äls- kog mer lik en människa eller ett djur. Även det faktum att han "går i drömmar", ⁵¹ vilket är fullkomligt naturligt och vardagligt för en människa, gör älskog mer människoartad. Älskog, som inte längre vet av synd eller sorg, ⁵² framför budskapet att kärleken kommer att bli renad när Barmhärtighet tar över. Om man är barmhärtig är kärleken inte en synd och den blir inte orsaken till någons sorg.

Ett annat framträdande stilistiskt medel är utnyttjandet av kontraster. Dikten inleds med att berättarna hävdar att de vet att Barmhärtighet en dag ska styra. Detta står i kontrast mot deras senare uttalande:

Än intet öga skådar
den stjärna som dig bådar,
ditt sekel ingen vet.

"Vi veta", ⁵⁴ men "ingen vet". ⁵⁵ Detta är näst intill en paradox. Jag tolkar det som att dessa 'vi' är de som starkt tror på gudinnan Barmhärtighets kommande tid. Berättarna framställs därigenom som speciella, efter- som de skådar en framtid som ingen annan kan se. En annan kontrast är när "sommar- dagen svalkas, / och sångens offer brinna". ⁵⁶

Per se säger detta inte mycket, men om man kopplar sommarens svalka till att "själviska begär" ⁵⁷ skall "slockna" ⁵⁸ – och eftersom dessa 'offer' brinner för Barmhärtighet⁵⁹ – kan det hela tolkas som att sommarens begär och lustar kommer att försvagas och att folk istället kommer att rikta sin respekt mot Barmhärtighet. Självbegärets eld skall svalna, medan barmhärtigheten skall blossa upp!

Diktens form är tämligen intressant. Den är skriven i första person, men i pluralform. Dessutom skiftar vem som berättarna tilltalar. Dikten inleds med ett allmänt förkunnande om Barmhärtighets tid; därefter övergår berättarna till att i direkt imperativform tilltala folket – "Stå upp, o värld" ⁶⁰ – och beskriva hur de ska förbereda Barmhärtighets ankomst; slutligen apostroferas Barmhärtighet själv ⁶¹ då berättarna beskriver hennes kommande tid. Därmed blir dikten mer än ett typiskt tal om en idealisk framtid, utan ett uttryck för en stark vision. Detta kommer att hända, därför måste vi förbereda oss. Rimmönstret är oregelbundet och dikten innehåller blandad stigande och fallande rytm, utan något tydligt mönster i övergångarna. Effekten av dessa två egenskaper är mer emfas på diktens innehåll:

fokus läggs inte på retoriken, utan på bud- skapet.

"En löskerkarl" berör tre filosofiska, existentiella kontroversområden: identitet, tro och livet. Detta görs i form av en dialog mellan en anonym person, som ställer frågor, och en vagabond, som besvarar dem. Frågeställaren är anonym i högsta grad: vi får ingen information om denna, förutom frågornas innehåll, utifrån vilket man inte vågar spekulera mycket. Detta demonstrerar frågeställarens försumbara betydelse: det är svaren som är viktiga, inte frågorna.

Dock är det en överdrift att påstå att man i gengäld får veta mycket om löskerkarlen. Vi får inte heller någon beskrivning av honom; vi kan endast försöka extrahera in-

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?
— Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
— Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? — Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

formation ur hans svar, vilka dessvärre är oerhört djupa och vid första anblicken mer förbryllande än upplysande. Som svar på den första frågan – "Vem är du och var kommer du från?" ⁶² – säger löskerkarlen att han varken vill eller kan svara. Detta väcker fler frågor än det besvarar: Varför vill och kan han inte berätta det? Finns det någonting han måste dölja? Har han begått något brott? Vilket? Är det därför han nu lever som en löskerkarl? Lyckligtvis förklaras det lite närmare i de kommande raderna:

Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son jag äga.
Jag är en främling från fjärranväga.

Han har varken far, son hem eller framtid. Han har ingen och är därför ingen, bara en främling. Därför kan han inte säga vem han är: han är inte någon. Ur detta kan man utläsa budskapet att den som inte har hem och familj – lösdrivaren – inte är någon, inte har någon betydelse.

Den andra frågan rör tro. När frågeställaren frågar löskerkarlen vilken som är hans religion svarar han att han bara vet att han inte visste, ⁶⁴ ett svar i stil med det första. Men hans följande ord, "var jag ej av den rätta tron", ⁶⁵ kan lösa denna paradox: vad han vet är att hans tro var 'felaktig'. Någon har troligtvis anklagat vagabonden för att ha haft en 'dålig tro' och därför säger han nu att han 'inte visste något'. Men han accepterar inte detta – han trodde inte miste! ⁶⁶ Även om hans tro inte är 'den rätta' vägrar han överge den. Då denne påstod att den var 'felaktig' försökte han finna bevis för sin tro ("Gud har jag sökt" ⁶⁷ ) hellre än att överge den. Detta förespråkar religionsfrihet: man ska stå fast vid sin tro, oavsett vad andra säger.

Slutligen får löskerkarlen en fråga om hur hans liv har varit. Han svarar rättfram att det var "storm och nöd / och kamp". ⁶⁸ Ett hårt och plågsamt liv, med andra ord. Vidare kan "storm" ⁶⁹ betyda att det även har varit kaotiskt, att han har kastats fram och tillbaka av krafter bortom hans kontroll. Dock var löskerkarlen inte utan drömmar ("gäckad längtan och fåfäng glöd" ⁷⁰ ) och hopp ("små glimtar ur molnens reva", ⁷¹ små skymtar av himlen). Därför hyllas livet i den sista raden: "Jag är så glad att jag fått leva." ⁷² Innebörden här är tydlig: så länge man har drömmar och hopp, så länge man har någonting att se fram emot, är livet värt att leva och kämpa för.

Dikten är som sagt skriven i form av en dialog med direkta anföringar, och kan därför sägas är skriven ur ett växlande förstapersonsperspektiv, där berättaren skiftar. Rimmönstret är enkelt och identiskt i de tre stroferna. Diktens uppdelning i frågor och svar förtydligas av det faktum att frågornas rader står med fallande rytm medan svaren domineras av stigande rytm (med undantag av den tionde raden; effekten blir en tydlig emfas på denna rad), vilket gör att dessa särskiljs ytterligare. Vidare är det naturligt att lägga tonvikten på det första ordet i en fråga även i vanligt tal; därmed ger denna teknik dikten – dialogen – en mer naturlig rytm.

"En fader" berättar om en fattig pojke som vill leka i parken bland rena, friska barn. Fadern, som vet att det inte är möjligt, kan inte göra annat än att sörja honom. An- tagligen får sonen inte leka i parken för att endast rika och/eller friska får befinna sig där; då kan detta tolkas som en metafor för samhällsklassegregering. När pojken dör undrar fadern om Gud har en park i himlen där de fattiga och sjuka får leka. Att detta handlar om himmelriket förstår man av att fadern talar om "saliga ängar", ⁷³ av barnen som Gud "tog ur armodets sängar" ⁷⁴ – hämtade från sina dödsbäddar – av barnen som, likt faderns pojke, stått längtande utanför "jordens parker" ⁷⁵ och slutligen av de "heliga mödrar" ⁷⁶ och "himmelska mör" ⁷⁷ som ska vakta dessa barn. Om denna himmelspark existerar önskar fadern få "stå vid staketet, / om än som ett ogräs" ⁷⁸ – trots att han, som levande, inte hör dit – och lyssna efter sin pojkes skratt. Han lyssnar efter just sonens skratt av två anledningar: för att veta om han är där – om han har nått himlen – och för att veta om han är lycklig. Om sonen skulle skratta skulle det betyda att han får leka i parken, som han önskade innan han dog, och faderns skuldkänslor skulle avta. Om man antar att det antyds att fadern så småningom får höra barnets skratt – och därmed även att sonen får leka i himmelsparken – kan man läsa dikten med innebörden att de som har lidit på jorden belönas i himlen.

En fader

En fattig man såg sin späde son, som han avlat i lönndom, stå blek och illa klädd vid inhägnaden till en park, där friska och fina barn lekte. "Hjälp mig in", bad gossen sin far utan att känna honom. Men mannen smekte barnet och gick sörjande sin väg. När det kort tid därefter sades honom, att sonen dött, förbannade han sig själv och tänkte: I evighet må hämndens herre av mig utkräva straffet för detta barns öde!

Men har du en lekplats, o konung,
på dina saliga ängar,
där blomstrens eviga honung
sin ånga för barnen strör,
då samlas väl dit att leka
jämväl de klena och bleka
du tog ur armodets sängar
och de som vid jordens parker
stått längtande utanför.

Och går ditt folk att betrakta
ibland de små lustiga vänner,
dem heliga mödrar vakta
och tjänande himmelska mör,
då låt mig stå vid staketet,
om än som ett ogräs bland vetet,
och se om min son jag känner;
en stund låt mig stå, fast förkastad,
och lyss om hans skratt jag hör.

"En fader" består av ett stycke på prosa följt av två strofer på vers. Prosastycket ger en bakgrund till versdelen och är skriven i tredje person, medan verserna återger faderns monolog till Gud med direkt anföring ur ett förstapersonsperspektiv. Texttypen och berättarperspektivet förtydligar därmed distinktionen mellan bakgrundshistorien och faderns bedjande. Rimmönstret i de två versstroferna är identiskt, trots dess komplexitet, vilket helt enkelt visar prov på Karlfeldts makalösa rimförmåga. Stigande rytm löper oavbrutet igenom hela versdelen, vilket ger ett jämnt flyt.

"Drömmen och livet" skildrar en mans storslagna men fåfänga drömmar och varför de inte besannas, samt framför ett huvudbudskap: att man ska kämpa sig framåt, även om man inte kan nå hela vägen. Diktjaget berättar att han vill bli mäktig: han vill bygga en borg som ondskan inte kan inta ⁷⁹ och där han kan bjuda hungriga vandrare på en festmåltid. ⁸⁰ Där ska folk kunna säga "högt och fritt, / att svart är svart och att vitt är vitt": ⁸¹ yttrandefrihet och klarhet – inga gråzoner – ska råda. Där ska de leva så gott och bekymmerslöst att de hyllar livet, tills de dör. ⁸² Diktjaget önskar makt att skydda, mätta och klargöra – med andra ord, makt att behaga.

Drömmen och livet

Jag ville vara en mäktig man
och bygga mig borg och rödja mig rike
och gräva omkring dem ett väldigt dike,
så långbent ondska för brett det fann.
Där ville jag duka borden till fest
och bjuda var hungrig från vägen till gäst
och alla raska och präktiga karlar.
Där skulle det sägas högt och fritt,
att svart är svart och att vitt är vitt,
och livet berömmas, så länge det varar.

Jag ville vara en orädd man.
Giv mig, o öde, en kamp och en sadel,
ett drabbande svärd och en sak utan tadel
att falla för, om ej segra jag kan!
Och får jag ej nämnas på ärans dag,
då skarorna komma från lyktat slag,
bland dem som stormat och stupat i täten —
likgott, om i virvlande hopen jag stred!
Fram kan man väl gå fast i sista led,
och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

Så vart jag en drömmare, icke en man!
Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,
och bär jag i diktens tornering ett pansar,
går jag eljest i vardagskavaj som en ann.
Jag ville sjunga i bergens ljus
men dröjer i skuggan kring hembyns hus,
där minnena spela som näktergalen.
Men nejden skall höra ännu min röst!
Finns luft i lunga och klang i bröst,
kan sången nå opp, fast den ljuder i dalen.

Mannen önskar även mod, och tillfälle att få visa det. "Giv mig, o öde, en kamp och en sadel"; ⁸³ han ber om en utmaning, och medel att trotsa den. Diktjaget söker dock inte ära eller materiella belöningar; att få utkämpa en strid är tillräckligt i sig: "Och får jag ej nämnas på ärans dag [...] likgott, om i virvlande hopen jag stred!" ⁸⁴ Han bhöver inte vara en hjälte, det räcker att vara en modig kämpe. "Fram kan man väl gå
fast i sista led". ⁸⁵ Detta hör till diktens huvudbudskap. Även om man marscherar längst bak i ledet kan man slå sig fram, om än inte till täten, men man kan åtminstone komma någonvart. Detta ska man vara nöjd med – "man sover väl gott, fast man sover förgäten" ⁸⁶ – man kan leva gott nog utan att vara en berömd hjälte.

Men diktjaget blev "en drömmare, icke en man"; ⁸⁷ han blev inte mäktig och modig och därför inte heller någon 'man'. Han "fäktar och rasslar med ordens lansar" ⁸⁸ , viftar och skramlar med ord, inte vapen – behärskar pennan, inte svärdet. Anledningen till att diktjaget inte lyckats uppnå sina ambitioner är troligtvis att han "dröjer i skuggan kring hembyns hus, / där minnena spela". ⁸⁹ Han förmår inte lämna sitt hem och överge sina minnen, utan stannar i skuggan – en metafor för att han hålls tillbaka: han stiger inte upp i ljuset. Dock ger diktjaget inte upp:

Men nejden skall höra ännu min röst!
Finns luft i lunga och klang i bröst,
kan sången nå opp, fast den ljuder i dalen.⁹⁰

Detta anknyter återigen till diktens huvud- sakliga budskap, att även om man är på botten ("i dalen" ⁹¹ ) kan man stiga, om än inte hela vägen till toppen ("bergens ljus" ⁹² ). Detta förutsätter att man har kraft i kroppen – "luft i lunga" ⁹³ – och glöd i hjärtat – "klang i bröst". ⁹⁴

Det är fullt tänkbart att "Drömmen och livet" skildrar Karlfeldts egna drömmar att ha makt att hjälpa och mod att kämpa och hur de inte uppfylldes. Dock tycks budskapet att man ska kämpa sig fram trots att man bara kan nå en bit på vägen kunna gälla i allmänhet.

Dikten är skriven i första person, vilket är passande då den skildrar en mans person- liga drömmar. Vidare skulle berättarper- spektivet kunna antyda att det är Karlfeldts egna känslor som skildras. De två stroferna delar samma kongruenta rimmönster, som i sig självt är relativt komplext. Stigande rytm dominerar, men fallande rytm förekommer på den tolfte och nittonde raden, vilket jag finner passande eftersom jag får intrycket att en högläsare lär höja rösten på dessa två rader för att öka dramatiken i dikten – att rytmmönstret bryts här ökar effekten ytterligare.

Budskapen i dessa sex dikter är så diverse att det är mer givande att enbart diskutera det som är gemensamt. Det finns tre motiv som förekommer i två eller fler av dikterna: ensamhet, drömmar och dödens gynnsamma sida.

I "Jag är en sjungandes röst" skildrar Karlfeldt hur hemskt det är att vara ensam: det är som att vara omgiven av ett stort mörker. "En löskerkarl" vill säga att den som är ensam – den som inte har hem eller familj – inte är någon, inte har någon bety- delse, ett budskap vi även finner i "Jag är en sjungandes röst". Båda dikterna beskriver, ur olika vinklar, hur fruktansvärt det är att leva ensam. Det är tänkbart att de uttrycker Karlfeldts egna känslor och upple- velser av ensamhet.

Drömmar bringar hopp. "En löskerkarl" framför budskapet att så länge man har drömmar är livet värt att leva – så länge man har ett mål är det värt att kämpa för att uppnå det. Detta anknyter till huvudbud- skapet i "Drömmen och livet", att man ska kämpa sig framåt, trots att man står längst bak i ledet. (Dock kan det tolkas som att man inte kämpar mot ett bestämt mål, utan enbart för att höja sin levnadsstandard.) Trots att "Barmhärtighetens tempel" är skriven i form av en påtaglig framtidsvision skulle den kunna tolkas som en dröm, möjligtvis en av Karlfeldts egna drömmar.

Denna dröm om en ny, idyllisk världsord- ning är full av hopp om en bättre framtid, som synnerligen är värd att leva vidare för att få uppleva. Detta ger mig en bild av Karlfeldt som en man som levde för sina drömmar!

Dödens ljusa sida är ofta svår att se, men Karlfeldt skildrar den i "Jorum" och "En fader". Jorums spel, som gör gammalt folk till barn på nytt och ger Halta Lena sin efterlängtade polska, skildras som gynnsam för allmänheten. Den lilla pojken i "En fader" får (antagligen) sin önskan – att få leka i parken – uppfylld när han dör. Däri kan man utläsa tanken att de som lever ett plågsamt liv kan 'befrias' av döden. Dock ser jag inte därför Karlfeldt som en man med dödslängtan – tvärtom! Hans drömmar gav honom viljan att leva vidare, men han fruktade inte heller döden! Han var en man med dödsförakt!

Dikterna är skrivna i oerhört varierande former, vilket bevisar författarens onekliga talang för diktning.

Inför ett val av berättarperspektiv kan man tänka sig att det endast står mellan första eller tredje person. Dock har Karlfeldt i dessa sex dikter utnyttjat inte mindre än fem olika varianter av dessa perspektiv. "Jag är en sjungandes röst" och "Drömmen och livet" är båda skrivna i ett enkelt förstapersonsperspektiv, och "Jorum" är berättad ur ett vanligt tredjepersonsperspektiv, men "Barmhärtighetens tempel" är diktad ur första person plural, medan "En löskerkarl" är formad som en dialog (med direkta anföringar, vilket resulterar i ett gnomgående förstapersonsperspektiv, dock med skiftande 'första person') och "En fader består av ett prosastycke i tredje person och två versstrofer i första person. Denna diversitet av berättarperspektiv gör varje enskild dikt mer särskild och dikthopningen i sig mer varierad och därmed mer behaglig och intressant att läsa.

Även rimmönstren är oerhört diverse. Rimmen är visserligen regelbundna i samtliga dikter förutom "Barmhärtighetens tempel", vilket ger dem ett smidigt flyt, men mönstrens själva uppbyggnad är olika i varje dikt. Vidare varierar deras komplexitet inom diktsammanställningen. Allt detta bidrar till att göra dikterna mer unika.

Huruvida dikten utgörs av stigande eller fallande rytm varierar också. I "Jorum" och versdelen av "En fader" förekommer endast fallande respektive stigande rytm; därmed får dessa dikter ett jämnt flöde. I "Barmhärtighetens tempel" och "Drömmen och livet" dominerar fallande respektive stigande rytm, sånär som på enstaka rader som bryter mönstret och därigenom framträder starkt. Dialogen i "En löskerkarl" framhävs av det faktum att frågorna står med fallande rytm, medan svaren domineras av stigande rytm. "Barmhärtighetens tempel" innehåller dock en oregelbunden blandning av de båda rytmmönstren. Detta enastående utnyttjande av olika rytmer medverkar till den enorma variationen inom Karlfeldts dikter om liv och död.

Dikternas diversitet i form återspeglar deras variation i budskap. Denna fantastiska mångfald av tankar och känslor kring liv och död visar att livet inte är ett rakt spår mot slutet, döden. Man kastas fram och tillbaka i livet, som ett löv i vinden, eller i en kraftig storm. Det finns dans, lek och mat. Och drömmar är drivkraften. Drömmar ger livet ett syfte, ger en anledning och vilja att uthärda sorg och ensamhet. Och döden är inte slutet.