Erik Axel Karlfeldt och lycklig kärlek

Erik Axel inackorderades i Västerås, och 1885 blev han den första i familjen att ta sin studentexamen. Samma år döms hans fader för förfalskning och får avtjäna ett tungt straff. I samband med detta mister Erik Axel sin barndomsgård, vilket hade haft en stor betydelse för honom. Erik Axel börjar läsa vid Uppsala universitet, men var tvungen att avbryta studierna på grund av dålig ekonomi. Han blev anställd som journalist på Aftonbladet, samtidigt som detta bytte han efternamn till Karlfeldt efter orten där han växte upp. Ernst Beckman, redaktör på Aftonbladet, gav honom ekonomiskt stöd så att han kunde avsluta sina studier i Uppsala.

Naturen var något Karlfeldt gillade, och han vandrade gärna runt i skogar för att på så vis inspireras till nya dikter. Det han såg var han duktig på att framföra i bildlig form i sina dikter. Han gör sina dikter detaljerade och läsaren får en större uppfattning om hur det ser ut och får det lättare att leva sig in i dikten, som en åskådare som står bredvid och tittar på vad han diktar om. Erik Axel hade väldigt stort ordförråd och ibland hittade han även på egna ord som han tyckte passade in i sina dikter.

Hans första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor, 1895, fick ett välvilligt mottagande och beskriver mycket av hans liv och naturen kring Folkärna samt som namnet antyder, flera kärleksvisor.

Jag har valt att inrikta mig på lycklig kärlek inom Karlfeldts diktning. Karlfeldt var en populär man bland kvinnorna. Han hade några älskarinnor under sin livstid, men gifte sig slutligen med Gerda. Det dröjde 15 år innan de gifte sig, och de hann få tre barn. Efter giftermålet fick de ytterligare ett barn. Till en början ville inte Karlfeldt gifta sig med Gerda, han påstod att han ville gifta sig med någon som stod honom mer själsligt nära än vad Gerda gjorde. Det var då Gerda sade ifrån och förklarade att hon ville lämna barnen till honom och börja ett nytt liv. Karlfeldt sade då: "Är du i stånd till ett sånt offer, vem är då jag att inte vi två skulle vara ett" Han menade att om hon tänkte ge upp allt för att börja på nytt, vad har han då för orsak att inte vara med henne tillsammans med barnen. Efter det bestämmer han sig för att gifta sig med Gerda, och de hade ett lyckligt äktenskap.

Som jag skrev förut hade Karlfeldt många kvinnor omkring sig, och en kvinna han träffade sägs ha varit en inspirationskälla till hans romantiska dikter. Karlfeldt och denna kvinna träffades i slutet av 1800-talet, han blev förälskad i henne och hon kan ha inspirerat honom till flera av dikterna i hans samling Vildmarks- och kärleksvisor. Jag valde att titta igenom dikterna i denna samling och välja ut några stycken och tolka dessa, eftersom det framgår i namnet att diktsamlingen innehåller kärleksvisor och jag valde att skriva om lycklig kärlek. Jag inspirerades även av dikten "Sjukdom", som jag fann i diktsamlingen "Flora och Bellona", och kommer att skriva lite om denna senare. En dikt som jag fastnade för var "Majnattsröster", för jag tycker han har skrivit den på ett fyndigt sätt genom att lura läsaren lite att tro att paret den handlar om skall gifta sig. Men vid noggrannare tolkning får den en annan innebörd.

Ur dikten Majnattsröster, hämtad ur hans första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor:
(...)
Kring dina lockar jag brudslöjan lindar.
Kransen av daggig viol jag dig ger;
friskt skall den dofta i vakande vindar,
dofta en majnatt och se'n aldrig mer.
(...)
En gång min kärlek, den jungfruligt skära,
blommar i livet och doftar och ler.
Skynda, min brudgum, ty dagen är nära.
Kyss mig en majnatt och sen'n aldrig mer!

När man läser denna dikt får man intrycket av att det är en man och en kvinna som skall gifta sig, men slutet av stroferna står det "och se'n aldrig mer" vilket gör att man ändrar uppfattning om dikten, och tron om att de ska gifta sig övergår till att dikten handlar om att han skall få ta hennes oskuld. I dikten framgår det inte om diktjaget är en man eller kvinna, men i andra strofen får jag intrycket av att diktjaget är en man eftersom han säger "kring dina lockar jag brudslöjan lindar". Där får man känslan av att det är en man som talar, som skall linda brudslöjan kring kvinnans hår. Däremot i sista strofen säger diktjaget "Skynda, min brudgum, ty dagen är nära" här får man känslan av att diktjaget är en kvinna eftersom hon säger "Skynda, min brudgum". Trots att dikten handlar om att han bara skall ta hennes oskuld verkar inte bara mannen vara den dominerande, utan det är även kvinnan som vill då hon säger "Kyss mig en majnatt och se'n aldrig mer". I den versraden märks det även att de inte skall gifta sig. Han man gift sig är det ganska självklart att man inte bara kysser varandra dagen då man gifter sig, utan även efteråt. Hans dikter är därför inte så självklara som vissa andra dikter kan vara, utan man måste verkligen tänka och tolka dikterna riktigt för att kunna förstå vad de egentligen handlar om. Ibland kanske man får läsa dem flera gånger och leva sig in i hur Karlfeldt själv tänkte då han skrev dikten. Denna dikt förmedlar känslan av lycklig kärlek eftersom båda vill ha, och längtar, efter varandra. Så är det i flera av hans dikter, att båda vill, det är inte bara mannen som bestämmer utan kvinnan är den som suktar efter mannen. Ett exempel är ett utdrag från dikten "Obekanta":
(...)
Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.
(...)
Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

Pojken blir glad då han ser flickan men av någon orsak, kanske för att han blev för blyg eftersom han gillade flickan, så vågade han inte gå fram till henne och hälsa, utan han fortsatte att gå sin väg. Här ser man då att det är flickan som blir besviken, hon ville verkligen att han skulle komma fram till henne. Därför säger hon att han ska fortsätta att gå sin väg, eftersom han är så feg att han inte vågar få fram en hälsning, som kanske hade haft stor betydelse för flickan. Vad jag menar är att han lät både mannen och kvinnan stå för lusten, båda lockar varandra. Han skriver på ett sådant sätt att ibland vet man inte riktigt vad han menar med sin dikt, utan man kan tolka den på ett annat vis, som i det tidigare exemplet med "Majnattsröster".

Erik Axel fick som sagt tre barn med Gerda innan de gifte sig och fick ett fjärde. Han drabbas 1913 av lunginflammation och ligger svårt sjuk. Gerda besöker honom och när han blivit frisk skrivs dikten "Sjukdom", från diktsamlingen "Flora och Bellona" utgiven 1918, där hans minne av Gerdas besök framgår i versraden "Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!". Även om de inte var gifta när detta skedde besökte hon honom och vädjade att han inte skulle dö, hon ville att han skulle finnas kvar vid henne och deras barn. Här förmedlas den starka kärleken som håller dem ihop.

Karlfeldt fyller ut meningarna väldigt bra då han skriver. Istället för att beskriva någonting kort och konkret vänder han på meningar och lägger till fler ord, vilket gör att en del dikter är svåra att tolka medan man förstår andra dikter mycket bättre på så vis. Han hade ett väldigt stort ordförråd och utnyttjade det väl, och man brukar säga att han kunde tala med bönder på böndernas sätt och med lärda män på latin. Han var som sagt väldigt talangfull med sitt skrivande, och det sägs att han själv gnolade fram dikterna då han skrev dem. Så han hade en egen melodi till varje dikt han skrev. Därför skall man prova att läsa hans dikter högt, så man får in klangen i varje dikt. Han var väldigt skicklig när det gällde att rimma. I nästan alla Karlfeldts dikter rimmar de sista orden i versraden.

Han skrev många dikter som hade något att göra med sin familj också. Familjen betydde mycket för honom och det gjorde även hans barndomshem, som de efter en tid förlorade. Efter att familjen har förlorat gården skrev han dikten "Fäderna" där det märks hur mycket gården och familjen betydde för honom. Ett utdrag ur dikten:

"Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er."

Den meningen kan tolkas som att vid de tider han har haft det svårt, fick han styrka genom att tänka på sina fäder. Här syns det hur viktig familjen var för Karlfeldt, och i samma dikt framgår det att han beundrade vad de gjorde:

"Vid njutningens vinkande överflöd har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd: har jag rätt att begära mer?"

När han hade det bra tänkte han på hur de hade kämpat i sin vardag, och kände då att han inte skulle begära mer av det goda eftersom de andra hade varit tvungna att kämpa för det. Man brukar säga att "mycket vill ha mer", och det kanske var så han menade. Att man måste göra sig förtjänt av det man får, istället för att bara ta emot hela tiden.

Återigen till kärlekslyriken bland Karlfeldts dikter. Eftersom Vildmarks- och kärleksvisor är hand första diktsamling var han fortfarande kvar i de unga åren då den skrevs. Han inspirerades av allt. Han stöter på någonting under sina skogsvandringar och får ned bilden han ser framför sig i en text. Allt han möter, även flickorna inspirerade honom till nya dikter.

Ur dikten Jägarlust:
(...)
hon tänkte på honom, den främmande skytt,
vars lust är att sjunga och skämta...
(...)
I granhäckens skugga vid enslig brunn
räcker hon välkomstbägarn,
och bägarn är hennes leende mun,
och jag är den lustige jägarn.

I denna dikt skrivs det om en flicka som tänker på en jägare, hon längtar efter att få träffa honom och välkomnar honom med ett leende på läpparna. I detta fall vet man att diktjaget är en man, jägaren. När man läser dikterna framgår det inte klart och tydligt vem diktjaget är, men eftersom det är Karlfeldt som skrivit dem antar man att diktjaget är han. I vissa dikter, som Majnattsröster, byter diktjaget skepnad och går från att vara en man till en kvinna. Därför går det inte att säga vem, eller av vilket kön, diktjaget är i hans dikter.

Tack vare sin begåvning att formulera sig och konsten att skriva tilldelades Erik Axel Karlfeldt Nobelpriset postumt. Han skulle ha fått det vid ett tidigare tillfälle, men han tackade nej till det eftersom han ansåg att det var fel att han skulle ta emot ett pris som akademien själv delat ut – eftersom han jobbade som akademiens sekreterare. Efter att ha avböjt priset blev han beundrad av många av hans kollegor, bland annat Selma Lagerlöf, som tyckte det var starkt gjort av honom att våga tacka nej till något så betydelsefullt.

Karlfeldt visade som sagt i tidig ålder att han hade talangen för sitt skrivande, men om man läser hans dagböcker märks det inte där att han var så begåvad. Där skrev han mest om vardagliga saker, och inga dikter. Från att ha varit en helt vanlig man som bara gjorde det han tyckte om, och kämpade för det, så blev han en känd man som till och med vann Nobelpriset efter sin bortgång. Han vann på att han var duktig att formulera sig, och hans ordförråd hade en stor betydelse i hans dikter. Konsten att behärska så många ord, och samtidigt komma på egna, var en speciell talang han hade. Han var bra på att få dikten att låta mer komplicerad än vad den egentligen kunde ha varit.

Karlfeldt gjorde sig inte märkvärdig med tanke på hur duktig han var på sin tid. Många uppskattade hans diktning, men Karlfeldt själv var rädd om sitt privatliv. Han höll sitt äktenskap med Gerda hemligt för ett tag, men sedan blev det offentligt. Att han inte ville ta emot Nobelpriset första gången han blev tilldelad det, gjorde att han fick stor beundran av mycket folk. Han skrev inte sina dikter bara för att vinna någonting och bli berömd, utan han gjorde det av intresse. Han skrev om det som låg honom nära, om natur, kärlek, familj etc. Han gjorde det han tyckte var roligt, och fick belöning för det – folk uppskattade det han åstadkom. Genom sin begåvning förtjänade han Nobelpriset, och han var en vinnare bland folket. Det kan hända att han inte tycks vara lika populär idag, men på hans tid var han en stor diktare som hade en riklig fantasi och mycket att komma med.