Den mångfacetterade hösten

Hösten är ett återkommande inslag i Erik Axel Karlfeldts diktning. Ofta är den något positivt, som signalerar skörd, välmåga och färgprakt. Denna bild förändras dock i senare diktning. Hösten förblir inte enbart positiv, utan får också stå för död och ofruktsamhet. Det går att följa den här utvecklingen genom att studera Höstvisa ur Karlfeldts debutsamling Vildmarks – och kärleksvisor från 1895, Höstskog ur Flora och Pomona utgiven 1906 och Höstens glädje ur Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn från 1927.(1)

I Höstvisa(2) beskriver Karlfeldt höstens intåg och dess följdverkningar. I dikten framställer han hösten som en underbar kvinna, med andra ord en mycket positiv bild. Den här kvinnan har många sidor, både drag av en ung kvinna, en moder och en käresta. I första strofen är det den unga kvinnan som dominerar. Hösten är en "jaktgudinna" och en "levnadslustig kvinna", som "svingar het och yr på nattens dans".(3) Dessutom utropar diktjaget sin hälsning till denna "klara" och "blida" höst,(4) och Karlfeldt nämner på så vis två av höstens tilltalande egenskaper. På detta sätt framställs hösten som något förträffligt, eftersom den unga kvinna den framställs som är attraktiv på grund av sina karaktärsdrag. Vidare införlivar Karlfeldt i strof två, tre och fyra moderliga drag i hösten, då hon är närande och försörjer. Årstiden ger "sommarns legofolk sin lön"(5) och mättar många munnar, då det finns gott om vin och agnar.(6) Till och med en tiggarkvinna och hennes son får "rik förtäring".(7) Dessa månader ger alltså mat till alla och tar på så sätt hand om människorna som vore de deras barn. Dessutom erbjuder hösten något mer än bara nytta, nämligen färgprakt. För de som inte uppskattar skörden tänder hon i strof två sina "färgers glöd".(8) Hon har med andra ord något att ge alla människor; man kan säga att hon ser till alla sina barn. Hösten är också skyddande och trygg, eftersom den i strof fem samlar de som arbetar på gårdar i "hemmets vila, hägnande och ljuv".(9) På så sätt erbjuder höstmånaderna också trygghet åt folk i gemen. Kombinationen av mat och trygghet gör att hösten framstår som en traditionell modersfigur, som välkomnar människorna till hemmets trygga famn med god föda. Hon har dessutom förmågan att tillfredställa alla genom att också klä sig i en färggrann skrud. Men hösten har ytterligare en aspekt: kärestan. I de två sista stroferna är det en man som talar om sin kärlek. Denna kärlek är en hållbar kärlek, för "vårfödd kärlek lever än!"(10) Det här utropet antyder att kärlek som klarar en höst är kärlek som varar. Det gör hösten till en trogen, om än prövande, älskad kvinna. Även om hon sliter mer på kärleken än våren har hon fördelen att bibehålla sin förälskelse. Karlfeldt förbinder även årstiden till mannens käresta, eftersom mannen vill se sin älskades kind bli "äppelröd".(11) Det är på hösten som äpplena mognar; på så sätt länkar författaren dessa månader till en älskad kvinna. I sista strofens sista vers uttrycker mannen till sist sin hänförelse över hösten: "Vad lust att älska i den kära höst!"(12) Den sista versen understryker att hösten är en ypperlig årstid, en årstid framför andra. Detta förstärks genom att versen är ett utrop. I Höstvisa sjunger Karlfeldt med andra ord höstens lov och räknar upp dess förtjänster; hösten är vacker, mild, närande, trygg och en trogen kärlek. Genom att han besjälar hösten och ger den kvinnans form blir dessa egenskaper dessutom mer konkreta, vilket förstärks av exempel han ger ur vardagslivet: tiggarkvinnan och den förälskade mannen. Författaren framställer på detta vis höstmånaderna som de bästa av månader och beskriver hösten i uteslutande positiva ordalag.

Elva år senare i Höstskog(13) beskriver Karlfeldt fortfarande höstens positiva aspekt genom färgprakt och grödors mognad, men han uppmärksammar även den negativa aspekten: att hösten för död med sig. Dessutom lägger Karlfeldt in bibelanspelningar för att beskriva hösten. Men till en början dominerar de tidigare använda beskrivningarna av hösten. Diktens första strof är fylld av höstfärger; här finner läsaren förgyllda löv, en visa "på röda vingar" och trädens mörka stammar.(14) Visan på röda vingar syftar troligen på kvällsrodnaden som råder när diktjaget hör visan. Höstens gyllene färg återkommer också i dikten. Karlfeldt beskriver i strof två hur hösten liknar en kröning, eftersom "allt guld" strös ut.(15) Dessutom får bergen en lila nyans om hösten.(16) All denna färg är fortfarande något positivt, då det gör naturen vacker. Karlfeldt nämner också återigen höstens närande funktion, om än mera i förbigående än i Höstvisa. I Höstskogs inledande strof får läsaren veta att solen sjunker "i ett hav av korn".(17) Med den här metaforen visar diktaren att hösten får sädesslagen att mogna och på så sätt för han återigen in årstidens födande roll i sin diktning. Av färgprakten och höstens närande roll, som tidigare funnits med i Karlfeldts höstdiktning, får läsaren en positiv bild av denna årstid. Dock har höstens trygga sida, den som Karlfeldt beskriver i Höstvisa då gårdsfolket sitter inomhus och njuter över årets skörd,(18) helt uteslutits. Istället finns en ny vinkel som helt saknas i Höstvisa: hösten för med sig förödelse. Den lila klippan är en "yppig vilobädd och sarkofag",(19) vilka bägge är anspelningar på graven. Med den här metaforen kan Karlfeldt vilja säga att växtligheten på klippan dör om hösten, eller mena ett slags mausoleum och i så fall snarare syfta på människor. Oavsett vilken tolkning läsaren gör för dessa anspelningar tankarna till döden. Tillika är diktjagets "land förött" och hans "städer brända" i strof tre.(20) Båda formuleringarna ger ett intryck av ofruktsamhet och förstörelse, vilka onekligen är två drag för hösten: växtligheten dör och inget nytt växer upp. Dessutom är diktjagets "ungdoms kungadöme" i samma strof "till ända".(21) Den här metaforen står för att diktjaget närmar sig ålderdomen och på så sätt döden. Alla dessa anspelningar på döden blir klara i sista strofen, då diktjaget tilltalar både "döende violer" och "döende fioler".22 I sista strofen nämns döden med andra ord utan omskrivningar, vilket understryker att hösten med sin kyla dödar växtligheten representerad av violerna och i viss mån människans samliv, representerat av spelmannens fiol, eftersom det blir för kyligt att vara ute. Dessutom besjälar Karlfeldt hösten i sista strofens två sista verser. Hösten "framgår, tyst och högtidsvit" och "är dödens älva...".23 På så sätt markerar Karlfeldt att årstiden inte bara är positiv, utan också att växter förmultnar under denna årstid; hösten förknippas här starkt med döden. Men det är inte ett dödens väsen som får sista ordet, för sista versen uttrycker en tvekan om huruvida hösten är "dödens älva eller Sulamit".24 I äldre tiders bibelöversättningar antogs Sulamit vara egennamnet på den unga kvinnan i Höga visan.25 Det finns även en bibelallusion rörande Höga visans kvinna tidigare i dikten, nämligen i strof ett: "Jag är en mur och mina bröst som torn."26 De här orden är ett direkt citat från Höga visan, där den unga kvinnan säger dem.27 Denna kvinna är skön och älsklig, vilket anknyter till den unga kvinnan och kärestan i Höstvisa. Men det ger också dikten en kluvenhet. Sista strofen är den strof där hösten är mest sammanknuten med döden, men ändå jämförs hösten med Höga visans kvinna. Hösten är med andra ord en kontrasternas årstid, med färgprakt och mat, men också död och ofruktsamhet, och till sist skönhet och älsklighet. Alla dessa element finns med i Höstskog, vilket visar att Karlfeldts höstdiktning har blivit mer nyanserad. Han diktar fortfarande om en vacker, älskvärd och närande höst, men nu har också döden och ofruktbarheten fått plats i diktningen. Hösten är inte längre bara positiv, utan har tillika ett negativt drag.

Slutligen har det negativa tagit överhanden i Höstens glädje från 1927,28 tjugoen år efter Höstskog. Även i denna dikt går positiva aspekter igen, nämligen färgprakten i naturen och höstens mognad, men det dominerande är döden och ofruktsamheten, även om titeln antyder något annat. Höstens glädje beskriver liksom Höstvisa och Höstskog hösten, men genom tre individer: en man, en kvinna och döden. Karlfeldt ger varje person varsin strof. Det är i mannens och kvinnans strof, den första respektive andra strofen, som höstens färger går igen. Mannen nämner ett bocktörne med "svans av ametyst" och en "purpuraltan", medan Karlfeldt låter kvinnan i sin strof nämna nypon.(29) Det lila i bocktörnets ametystsvans, och det röda i purpuraltanen känner läsaren igen från Höstskog, där Karlfeldt använder samma färger. Ametystsvansen är en metafor för bocktörnets blommor, som har samma lila nyans som ädelstenen ametist. Också nyponen, även om deras färg inte nämns, bidrar med färg eftersom deras brandgula ton är välkänd för läsaren och nära förknippad med hösten. Dock är dessa tre de enda färger som nämns, så färgprakten är inte så påtaglig som i Höstvisa, där den nämns utan omskrivningar, eller Höstskog, där lövens guldiga färg återkommer i två strofer. Vidare får Karlfeldt även här, liksom i Höstskog, med en antydan om höstens närande funktion. Kvinnan i andra strofen säger att andra levande väsen "sätta frukter",(30) vilket syftar på att frukter mognar på hösten; på så sätt anspelar orden på det närande. Med andra ord går både det färgglada, mognaden och på så vis den födande aspekten av hösten igen. Det här bidrar till en positiv bild av denna årstid. Men det är ändå döden, och speciellt ofruktbarheten, som återkommer mest i dikten. Det finns anspelningar på döden både i mannens och i kvinnans strof, även om döden blir tydligast i sin egen avslutande strof. Mannen vill dricka med en man som är "hög och stolt att skåda, men mörk, av ingen känd".(31) Att mannen är mörk och okänd är det som främst leder tankarna till den traditionella bilden av liemannen, och läsaren börjar ana vad Karlfeldt syftar på. Det som leder tankarna till döden i kvinnans strof är att hon i de två sista verserna tänker att nyponen "förkunna frost och höst" och sedan att "samma tecken yvas som knoppar på mitt bröst".(32) Det här antyder att kvinnan åldras, i och med att hösten är en vanlig metafor för åldrandet och Karlfeldt låter dess tecken synas på hennes bröst. Eftersom hon åldras kommer hon närmare döden. Även frosten bidrar till tankarna om döden, eftersom frosten i sig dödar många växter. Allra tydligast blir dock döden i sista strofen. Denna strofs diktjag säger att han har druckit många män "i jord" och fört många kärlekskranka kvinnor "i evig säng".(33) Båda uttrycken är metaforer för döden och graven, eftersom människor hamnar i jord då de begravs och man talar om den eviga vilan som en eufemism för döden. I denna strof är det alltså klart att det är döden som pratar. Karlfeldt anspelar med andra ord både på åldrande, på död och på graven i Höstens glädje, liksom i Höstskog, element som saknas i Höstvisa. Vidare är ofruktsamheten mycket tydlig i denna dikt, medan den bara antyds i Höstskog och inte förekommer i Höstvisa. Ett vanligt förekommande ord och prefix i Höstens glädje är gall, som betyder just ofruktsam.(34) "Gallhumlen" är ordet som inleder mannens strof.(35) Kvinnan nämner djur med prefixet gall, såsom "gallhöna".(36) Gallhumle kan helt enkelt vara hanstånd av humle,(37) men om man lägger samman det med den ofruktsamma hönan, gallhönan, så är det troligen inte en slump att Karlfeldt valt den formuleringen. Det verkar troligare att han velat betona höstens ofruktbarhet genom att upprepa gall. Dessutom avslutar han hela dikten med följande två verser: "Ringen, alla klockor: gall, gall, gall. / Nu är sommarn all."(38) Att låta dessa två verser avsluta dikten, vilka säger att den rika sommaren är slut och ofruktbarhetens tid är inne, betonar onekligen höstens ofruktsamhet. Alla dödens aspekter i Höstens glädje och betoningen av ofruktsamheten gör att hösten beskrivs mer negativt än tidigare, eftersom de här elementen är så pass påtagliga. De finns även i Höstskog, men där är de inte lika dominerande. Diktens titel, Höstglädje, kan därför verka opassande. Men om man ser hösten som döden, som för både mannen, kvinnan och växtligheten i graven, verkar namnet genast mer passande. Höstens glädje ger med andra ord en nästan rent negativ bild av hösten. Färgprakten och det närande finns där, som i den tidiga Höstvisa och den tidigare skrivna Höstskog. Men medan det positiva är dominerande i Höstvisa och väl synligt i Höstskog får det en bakgrundsroll i den sent skrivna Höstens glädje, där Karlfeldt låter höstens negativa aspekter ta överhanden.

Det som genomgående gör hösten positiv i Karlfeldts diktning är alltså dess färgprakt och att den får naturen att mogna, så människan kan ta del av dess näring. Men döden och ofruktbarheten kommer in i senare diktning och ger en stämningsförskjutning från positivt till negativt; hösten är inte längre bara en underbar årstid, den för också naturen in i den eviga vilan. Att Karlfeldt skulle ha omvärderat hösten verkar inte troligt, då det fortfarande finns dikter som enbart sjunger höstens lov också i Hösthorn, såsom verkets inledande dikt Hösthorn.(39) Det kan helt enkelt vara så att Karlfeldt insåg att hösten har fler aspeker när han själv åldrades och närmade sig döden, då han så att säga var på sin ålders höst.