Skip to main content

Till minne av Carin von Sydow

28 Maj 2020

Den 16 mars avled Carin von Sydow (1931-2020), en av Karlfeldtsamfundets verkliga stöttepelare. Carin var själv släkt med skalden, som barnbarn till Erik Axel Karlfeldts bror. Hon var med när Karlfeldtsamfundet grundades 1966. 


I Karlfeldtbladet nr 1:2008 skrev Carin von Sydow en första artikel med sina egna högst personliga tankar om en Karlfeldtdikt, något som sedan blev ett återkommande inslag. Du kan läsa Carins texter om Karlfeldtdikterna Flora och Bellona, Avskedet och Kom i lunden. 

Lars Falk: Carin von Sydow var en klippa

Carin von Sydow var en klippa i Karlfeldtsamfundet, både som organisatör och som kännare av skalden och hans verk. För att förstå hennes hängivenhet måste man känna till hennes bakgrund och förhållande till familjen Karlfeldt.

Vi tänker oss gärna Erik Axel Karlfeldt som en av vinnarna i den omställning som pågick i Sverige i slutet på 1800-talet. Karlfeldt blev berömd som poet och beundrad som sekreterare i Svenska Akademien, men det fanns också förlorare. En var hans egen bror, Per, som slet för att rädda gården, men 1885 blev det konkurs och han sökte sig till järnvägen. Det var Per som föreslog att brodern skulle ta sig namnet Karlfeldt medan han själv kallade sig Ljung.

Hösten 1893 drabbades Per av nya bekymmer. Han hade gjort en flicka med barn och när han återvände till arbetet i Uppsala efter en tids sjukdom tycks han ha vållat en mindre olycka. I förtvivlan tog han sitt liv julen 1893.

För några år sedan fann jag polisens anteckningar om detta fall. Den första jag ringde till var Carin. Det var hennes farfars kläder som hittades bredvid en vak i Övre Föret. Kroppen hittades på våren längre ner i Fyrisån och i juni föddes Pers son, Axel Ljung.

Carin föddes i augusti 1931, några månader efter Karlfeldts död. Carin berättade att hon ångrade att hon inte frågat ut sin far om vad han visste om sin bakgrund och hur han umgicks med Karlfeldt. Under kriget tog fadern med henne till Sjugare där Gerda genast bad henne säga faster och så förblev det genom åren.

Carin blev visningsflicka på Sångs 1946 och fortsatte med det ett decennium samtidigt som hon ökade sitt kunnande om Karlfeldt, hans familj och dikter. Hon blev lärare och trots att biografiska tolkningar hade blivit omoderna bland litteraturhistorikerna upptäckte Carin snart att många dikter handlade om Gerda. Skalden påstods ofta vara förtegen men Carin upptäckte att han brukade placerade dikter med samma ursprung bredvid varandra och i kronologisk ordning. Genom att fråga ut Gerda kunde Carin gradvis lyfta på förlåten till dessa dikter.

När Karlfeldtsamfundet bildades 1966 blev Carin genast en aktiv medlem. Hon var särskilt stolt över att ha startat vintermötena som ett komplement till de större årsmötena. Carin och Lars var självklart med på alla möten och skötte det praktiska arbetet. Carin övertalade mig 1988 att ta över uppdraget som klubbmästare, men det betydde bara att hon fick mer tid till alla andra uppgifter inom samfundet.

Tillsammans gjorde vi en Karlfeldtkalender som blev årsbok 1994. Sällan har ett arbete flutit så smidigt! Vi var överens om det mesta och Carin gjorde allt arbete. Det var bara titeln som saknades när vi besökte Wahlström och Widstrand och Jonas Modig löste det problemet genom att bläddra fram Psaltare och lyra och föreslå "Låt klinga våra dagar ".

Efter denna framgång var det självklart att Carin skulle ge oss historien om kärleken mellan Erik Axel Karlfeldt och Gerda, men det visade sig vara svårare än någon kunnat ana. Carin tog stor hänsyn till de förtroenden hon fått och ville ogärna väcka sorg hos någon. Styrelsen kan tacka Hans Landberg för att det till slut blev en bok som nu är en ovärderlig källa till kunskap för forskare och andra läsare. Med mild men fast hand drev Hans projektet vidare och fick Carin att till slut ge upp sina dubier.

"Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord" blev en mycket fin bok som vann läsarnas hjärtan, särskilt sedan Carin börjat hålla föredrag om ämnet. Den första upplagan visade sig snart vara för liten. Jag fick flera gånger låna ut mitt exemplar till damer i bekantskapskretsen och reaktionen blev alltid densamma. De ut­stötte vilda förbannelser över skalden men kunde inte lägga boken ifrån sig.

Carin och jag skrattade ofta åt att vi var så förstående och förlåtande gentemot skalden. Det var naturligtvis dikterna som gjorde det möjligt. Vi gladde oss åt varje koppling till verkligheten och vi provade alla möjligheter. Det var Carin som påpekade för mig att dikten Häxorna, som handlar om en ung kvinnas väg från oskuld till demoni får ett annat innehåll om man observerar parallellerna till processen i Loudun. Den gången var det en man som gick under omgiven av lockande men anspråksfulla och rivaliserande kvinnor. Han fick bestiga bålet 1634 och Karlfeldt såg nog en likhet med sitt eget fall. Carin och jag valde alltid den tolkning som var välvilligast mot skalden. Jag är djupt tacksam för alla dessa år av vänskap och gästfrihet, men helst minns jag de otaliga telefonsamtal där vi sökte oss fram till sambandet mellan verklighet och dikt i Karlfeldts konst. 

Mika Larsson: Carin var sprudlande

Carins man Lars, som nu flyttat till Glömskans ängar, var liksom min egen far som tagen ur Gluntarna. Som de sjöng! Och som de skrattade tillsammans, alla fyra, och lekte! I leken och i sången var de alla sant ljuvliga tokar! Och med i leken var alltid mormor Gerda, än mer var det ofta hon som tog initiativet, när vi under jaktleken Vinken sprang vilt och lyckliga runt på vårt älskade Sångs, gömde oss bak buskar och snår med häftigt klappande hjärtan, rädda och djärva.

Efteråt blev det varm choklad eller hemgjord saft på röda vinbär under oxeln. Carin, mamma Gull (Anna) och moster Purre (Ulla) fixade brickor på ett nafs, fyllda med hembakade kanelbullar och hemgjorda kakor, i bästa fall mandelflarn.

Carin var sprudlande och hon var vacker som få! Hon var mammas sista, mammas i sena år tror jag enda förtrogna om det, som varit svårt under ungdomsåren. Åren alldeles efter diktarens död, pappan som dog strax efter äldsta dotterns sextonde födelsedag.

De delade den stora sorgen efter en far. Båda lika vilsna över vad som hade hänt. Varför gick Annas pappa Erik ut den där morgonen med vinter ännu i luften, han visste ju hur farligt det kunde vara för honom? Varför vågade Carins pappa Axel aldrig komma riktigt nära, han vars egen far Per Gabriel valde att ta sitt liv innan sonen föddes? Mamma och Carin delade den oerhörda saknaden efter två bröder, som i sin tur delade en oerhörd skam, som skuggade båda deras liv fram till döden.

Carin hade en kanske avgörande betydelse för mammas insikt om att hennes far måste delas. Svensklärarinnan Carin von Sydow älskade litteraturen och pedagogiken och hon älskade dikten. Hon hjälpte mamma förstå, att pappa BrumBrum, pappa Erik, hade även en annan persona, som inte tillhörde henne, inte heller hennes syskon och inte heller hennes mor. Det var en plågsam insikt, men min mamma Anna bar den, stred sig till den och blev därför ett stöd för forskare.

Utan Carin von Sydow hade mormors berättelse nog aldrig berättats. Berättelsen om en kärlek bortom döden, en trofasthet stundom bortom det fattbara och om en sällsam ”närhet trots allt” mellan den oskolade soldatdottern och hennes läromästare nationalskalden. Carin klargjorde deras gemensamma rötter i det gamla bondesamhället och i en gränslös kärlek till modern samt delad kluvenhet inför fadern.

Under mer än ett decennium var Carin för Karlfeldtsamfundets medlemmar dess sprudlande ständiga källa till inspiration. Hennes idérikedom och hennes aldrig sinande energi och aldrig sinande livsglädje fyllde våra möten med skratt, insikt och livslust. Endast tack vare henne kan vi dela den hjärtskärande läsningen av Vallfärd, som gjorts av hennes släkting Max von Sydow.

Det är femton år mellan mamma och Carin i ålder och femton år mellan Carin och mig. Hon var min mammas vän och också min. Vi brukade förundras över det, båda två, under våra samtal som vi någorlunda regelbundet förde under många år. Liksom hon öppnade mammas sinne för pappan som diktare, öppnade hon även mitt för diktaren morfar.

När jag slår upp den 16 mars i hennes och Lars Falks unika och smått geniala Diktkalender, står vid det datum Carin flög iväg några rader ur Höstpsalm. Idag den 23 mars, när jag till sist måste formulera avskedsorden, ser jag i Diktkalendern att dagens namn är Gerda. Gerda! Min mormor Gerda! Och diktstrofen är tagen ur Väverskan. Och jag tänker, att mormor vävde ett stöd för dikten och detsamma gjorde Carin!

Imorgon den 24 mars är det deadline för dessa rader. Till min häpnad ser jag, att den dagens namn i samma Diktkalender är Gabriel. Carins farfars dopnamn är Per Gabriel, som storebror diktaren tog med sig till sin egen familj genom att döpa yngsta dottern Ulla till Gabriella.

Gerda och Per Gabriel, så har ni nu gått er sprudlande tös till mötes!

Gunbritt Berggren: Carin – en syster i lustgården

Första minnet av Carin von Sydow har jag från Vintermötet 1 februari 1992 i Börssalen. Väl uppe på tredje våningen fann jag ett myller av människor som uppfyllda av återseendets glädje hälsade på varandra. Med erfarenhet av endast två Sommarmöten i det här sällskapet kände jag mig litet vilsen. Men bilden av en reslig, blond, vacker dam, som välkomnande drog alla till sig, har jag fortfarande i klart minne. Några veckor senare kommer jag att träffa henne igen – på riktigt. Vi kommer att bli vänner för livet.

Peter Larsson, ägare till Karlfeldtsgården i Sjugare, kontaktade redan i augusti 1991 min make Bo, presenterar sig och säger: ”Jag tänker sälja gården och jag tycker att du ska ta hand om den”. Vi besökte Sjugare, uttryckte vårt intresse, men tiden gick och Peter var inte mogen, ja, orkade inte fullfölja sina planer. Men så hör han av sig igen och den 29 februari 1992 sitter Peter och Anna, Bo och jag tillsammans runt bordet i köket på Sångs och tecknar vår överenskommelse. Då utbrister Anna förskräckt: Nu kommer Carin och Lars! Jag känner genast igen Carin von Sydow från Vintermötet. Hur Carin upplever de oväntade gästerna vid bordet framgår av brevet vi får en vecka senare, ett brev med Carins vackra handstil på tre blad hand­gjort papper.

Sollentuna 1992 03 08

Gun-Britt och Bo Berggren!
Nog trodde jag att något alldeles speciellt avhandlats vid det bord som jag så ofta dukat och suttit vid… och ändå kunde jag inte ana att vi ”ramlade in” i ett så avgörande ögonblick i Sångs historia - - - Peter har på ett fantastiskt sätt räddat gården från förfall, men nu tror jag, att den kommit i händer på människor, som också inser gårdens kulturella – litterära värde, en oas och inspirationskälla för Hösthorns diktare. Trots att gården gått ur släkten drömmer jag nu om att den helt och fullt ”kommit i hamn”. Mycket har ju förändrats sedan de första åren. Kanske ni kan ha glädje av den växtförteckning som gjordes 1932. Det kan vara intressant att se hur det var under de tidiga åren.

Inget kunde ha glatt oss mer än att så direkt få detta brev från Carin och Lars. Det värmde oss, ingav förhoppningar. Växtförteckningen, omfattande nio sidor, skulle bli ledstjärna för de kompletteringar jag ville göra. Jag frestades att börja med rosbeståndet. Carin var visningsflicka på Sångs redan som 15-åring när portlidret 1946 öppnades för besökare. Kunde jag finna en bättre mentor för mig i detta projekt? Carins omsorg om Sångs fann jag snart vara gränslös.

Så här kom Rosa rubiginosa, äppelrosen, ”tillbaka” den 17 juni 1995: Carin, Lars och Anna Karlfeldt-Larsson gör en lördagsutflykt och tar vägen förbi Sångs. Inte oväntat har Carin en blomma med sig. Den är på rot så vi rustar oss för plantering och går ner i trädgården. När vi kommer till Lekängen, där en äppelros tidigare växte, vänder sig Anna, nu 80 år, mot Lusthuset och berättar om sitt första minne av lusthuset sommaren 1929. Anna och Ulla fann till sin stora förtvivlan att Lekstugan de förväntat sig hade blivit ett Lusthus. Det var ju en lekstuga vi drömt om! Vi blev så besvikna! slutar Anna. Lusthuset kanske behöver en vacker ros vid sin sida, föreslog jag. Så planterades rosen med hjälp av Anna medan Carin påminde oss om att den här dagen 1939 kläddes Anna till brud på gården för att vigas samman med John Larsson i Leksands kyrka. Carins hyllning till Anna på bröllopsdagen var en Rosa rubiginosa magnifica planterad på Sångs. Till allas vår glädje! Den blommar rikligt och doftar ljuvligt likt äpple.

Nio sommarlov arbetade Carin på Sångs med visningar och hennes vistelser på gården upphörde aldrig så länge faster Gerda levde. Respekten för den 48 år äldre Gerda fanns alltid men hon hade en förmåga att trolla bort den stora åldersskillnaden. De fick en god och nära kontakt under många somrar, som mycket handlade om familjeliv och storhushåll. Men om makens dikter talades inte. Carin läste dem, hade mycket hon undrade över, men kände inte att hon kunde ställa någon fråga. När Gerda Karlfeldt fyllt 90 år lättade hon på sin förtegenhet för de allra närmaste. Tillsammans med systrarna fick Carin ta del av brevväxlingen åren 1904-1925, en del inte bevarade, ­kanske brända, och dagböcker från 1924-1929. ­Under vinterhalvåret bodde Gerda hos döttrarna i Stockholm, vilket gav Carin många tillfällen till samtal med faster Gerda. Karlfeldtsamfundets ordförande Anders Y. Pers fick intervjua henne, ”Samtal med skaldens maka” i skriften Karlfeldts Sjugare kom ut 1975 som nr 6 i Samfundets skriftserie.

Våren 1993 planerade vi för att ta emot besökare maj-september. Carin var under hela året som gått angelägen om att hjälpa mig med böcker, artiklar, kopior av olika dokument, inspelade band m.m. för att bilda mig i ämnet Karlfeldt. Falu Damcirkel, ett läsesällskap sedan 1910, planerade sin vårutflykt till Sångs. Jag dristade mig till att fråga Carin, kunde hon tänka sig att berätta för oss om Gerda Karlfeldt? Det kunde hon! Carin kommer i sällskap med Anna och Ulla! Det var mer än jag kunnat önska mig. Det var första gången jag lyssnade till Carin. Och nu tillsammans med Anna och Ulla som var delaktiga i berättelsen. Närmare Gerda Karlfeldt än så kommer vi aldrig.

Åter till Carins brev från tiden för vårt överta­gande:

Till Anna och Peters bröllop skrev jag bland annat:
Ert hem har väggar som andas
minnen av allvar och glatt.
Låt det gamla få blandas
med Er värme och klingande skratt.

Må gården ge Er båda så mycken glädje, avkoppling – och roligt arbete! – som den under många år givit så många människor.
Ett varmt lycka till och allt gott för Sånggården ­önskar Lars och jag!

Sånggården sammanförde oss och kom att förena oss. Den har gett oss glädje, avkoppling – roligt arbete! – som vi delat med Er och gården har under alla år varit till glädje för så många. Bo och jag fick vänner för livet!

Ett liv har blommat
och burit sin frukt
och kvällen
har kommit med frid
ur Syster Död av Margareta Melin

 

Senaste nyheterna