Vänskapen mellan Emma Zorn och Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldt återkom till Mora under Trettonhelgen 1907. Det var en speciell högtid för Zorn. Han anordnade då travtävlingar på Saxvikens is och samtidigt fira­des Trettonhelgen på gammaldags vis med trettondagssångare, en stjärngosseparad. Att fira Trettonhelgen i Mora kom att bli en stark tradition för Karlfeldt och varade med få undantag så länge han levde och kom så småningom att inkludera hela familjen Karlfeldt. Den värme med vilken Karlfeldt tackar för senast återkommer många gånger och hyllningarna till Zorngårdens gästfrihet beskrivs på varjehanda sätt. Under alla år andas Karlfeldts brev också en ödmjuk tacksamhet – inte minst för att han i Mora fick en fristad som kom att betyda mycket för honom.

Vänskapen mellan Emma Zorn och Karlfeldt såsom den utvecklade sig, hade inte varit möjlig utan Anders Zorn. Dels var vänskapen herrarna emellan en förutsättning för att även fru Zorn skulle kunna delta i deras värld, dels var det Karlfeldts uppskattning av Zorn som gjorde det möjligt att även efter Zorns död 1920 fortsätta umgänget med hans änka. För Emma Zorn var det avgörande att hennes vänner respekterade maken, och Karlfeldt visade vid ett flertal tillfällen sin aktning och sin förståelse både för människan och för konstnären. Karlfeldt beskriver detta i två tal, dels i samband med avtäckningen av den zornska gravstenen på Mora kyrkogård 1921, dels vid invigningen av den stora retrospektiva utställningen på Liljevalchs i Stockholm 1924.

Och Karlfeldt och Zorn var nära vänner. Betydelsefullt för detta var att Karlfeldt bidrog med dikter framförda vid två tillfällen vilka framstår som några av Zorns mest betydande insatser som konstnär och som kulturpersonlighet. Det var dels en kantat till invigningen i Mora 1903 av Gustav ­Vasastatyn, Zorns viktigaste skulpturverk, dels dikten En hornlåt inför den första spelmanstävlingen i Sverige, anordnad av Zorn i Gesunda 1906. En personlig, rättfram beskrivning av Zorn gör Karlfeldt i Kyrkosångarne (publicerad i Hösthorn 1927). Det är också Karlfeldt som deltar i konstnärens sista midsommarfirande 1920, den för Zorn så innerligt viktiga högtiden, en minnesrik samvaro. Karlfeldt var också den vän som alltid kom ihåg Zorns födelsedag och dödsdag genom att sända blommor till fru Zorn och till graven.

Emma Zorn svarade på Karlfeldts inkännande vänlighet och uppriktiga omtanke genom att på många sätt uppmärksamma skalden, inte minst hans och familjens praktiska behov. Oförglömligt för dem alla blev Karlfeldts 60-årsdag som firades 1924 i Gopsmor. Emma Zorn förstod att den uppburne skalden ville tillbringa sin högtidsdag i avskildhet med familjen och ordnade en minnesrik dag för dem. Och avskildhet fick Karlfeldt så mycket han själv ville i Zorn­gården. Framför allt efter 60-årsdagen tillbringade han ofta någon tid om året utan sin familj i Mora.

Ett stort lån från Emma Zorn var kanske förutsättningen för att Karlfeldt kunde bygga sig hemmet, Sångs i Sjugare, men hon skänkte också många gåvor som än i dag vittnar om hennes omtanke och uppskattning. Det är bl.a. den numera stora Morarosen och Örnarna, det är kubbstolen och grötskålen, men fru Zorn bekostade också indragningen av värmeledningar i huset.

I arkiven i resp. Zornmuseet och Uppsala universitetsbibliotek förvaras korrespondensen mellan familjerna Zorn och Karlfeldt. Det är ett försvarligt antal brev, vykort och telegram som under åren utväxlades, och detta är källorna till skildringen av den varma vänskap som växte fram under åren. Från slutet av 1910-talet kom också fru Karlfeldt att omfattas av vänskapen, och för henne spelade fru Zorn en betydande roll, inte minst genom sin ständiga omtanke om familjen.

De gemensamma stunderna i Mora, Stockholm eller senare i Sjugare måste naturligtvis ha bjudit på konversationer och diskussioner rörande intellektuella, konstnärliga och varför inte politiska ämnen. Men hur de personliga mötena förflöt är helt okänt, breven ger knappast någon djupare insikt om hur umgänget utformade sig. Breven är mer allmänt hållna även om Karl­feldts flytande penna och Emma Zorns berättande stil gör breven mycket läsvärda. Zorn själv skrev inte mer än vad som var nödvändigt, han låter hustrun stå för korres­pondensen. Sedan Karlfeldt gift sig med sin Gerda skriver även hon till Emma Zorn, brev ofta fyllda av tacksamhet och omtanke.

Men Karlfeldt och Emma Zorn lade aldrig bort titlarna, det är fru Zorn och doktor Karlfeldt. Varför? Kanske respekten – den äldre kvinnan mot den framgångrike mannen – den ödmjukt tacksamme mannen mot den välgörande vännen. Ingen tog initiativet.