En uppsats om Karlfeldt

Uppväxten
Redan tidigt ansågs det runtomkring honom att Erik Axel var ämnad att studera. Det där med gårdsarbete, som annars skulle ha fallit sig naturligt i och med hans uppväxt på Tolvmansgården, var och blev aldrig riktigt hans grej. Istället hette det att han hade "läshuvud", och år 1878 började han sin utbildning på Västerås högre allmänna läroverk.

I skolan var han en av de bästa i klassen och medlem i skolans litterära förening. Det kanske kan tyckas lite nördigt, men redan då visste han vad han ville göra. Han ville bli poet, och använda sig av ordets makt för att beröra människor. Han pluggade ihärdigt och spenderade sedan loven hemma i Karlbo i Dalarna. Hemma gick det inte riktigt så bra, hans far Erik hade tvingats skuldsätta sig för att kunna driva gården och började till sist förfalska namnteckningar på skuldbrev och liknande. Han upptäcktes år 1885 och dömdes i och med det till två års straffarbete.

Precis samtidigt som det hände var det dags för Erik Axel att ta examen, och man kan bara tänka sig hur det måste ha känts för honom. På studentdagen stod han utan familj, men tillsammans med skolkamraterna. I många texter beskriver man hur det måste ha påverkat Erik Axels liv, och du kan ju själv tänka dig hur det varit om det hade hänt dig. Ha då i åtanke att prestigen vid den här tiden var lite högre, och det var – om möjligt – ännu "hemskare" då att inte kunna reda sig själv än det är idag.

Namnbytet
Elton John har gjort det, Gene Simmons har gjort det. Och Karlfeldt. Vid 25 års ålder bytte Erik Axel namn, från det tidigare Eriksson till Karlfeldt. Detta i samband med att han fick anställning som journalist på Aftonbladet för att kunna tjäna ihop pengar till fortsatt studerande. Valet av namnet var en hyllning till hembyn Karlbo. Poeten har också som många stora författare och poeter skrivit under flera olika pseudonymer, alltså andra namn, bland annat Folkmar och Rolf.

Karriären – Dikterna
Som jag nämnde tidigare fick Karlfeldt Nobelpriset i litteratur – postumt, alltså efter sin död. Han hade dock kunnat få det medan han levde – men han tackade nej.

Karlfeldts dikter handlade främst om, låt oss säga, tre saker. En av dessa var självklart kärleken, som nog inte en enda textförfattare har klarat sig utan att skriva om. I privatlivet vet man att han verkligen hade tycke för flickor, och den första som nämns är Anna Bolling som han träffade på hösten 1884. Hon var dotter till gymnastikläraren på skolan, och efter Erik Axels examen träffades de inte mer.  Dock är hon en av de största inspirationerna till hans romantiska dikter. I dessa hittar man beskrivningar och liknelser som är helt unika. Man kan bara tänka sig hur det kändes att få dem tillskrivna sig...

I övrigt handlar poesin ofta om tillfälliga förbindelser och tillfällig köttslig kärlek, så att säga. Både legala, i vardagslivet och sådana som sker i mörka hörn där ingen vet om det. Dock kan man inte veta om allt är sant. Lika mycket som en rockstjärna överdriver sitt eget rykte, skriver författaren sina dikter på ett sådant sätt att man aldrig riktigt vet vad som är självupplevt. Han blev enligt utsago även lite för god vän med frun till rektorn på skolan i Molkom där han var anställd och avslutade sin tjänst där på grund av det. Men säg någon viktig man genom tiderna som inte haft lite affärer av mindre acceptabel karaktär. George Michael av idag till exempel skriver ypperligt bra texter – men vi klarar oss nog bättre utan att veta vad han gör i buskage med busschaffisar...

Det andra framstående ämnet inom Karlfeldts poesi är naturen. Det är en kväll i augusti, och en beskrivning av skogen, det är växter och blommor som förfinar formuleringar på ett väldigt speciellt sätt. Naturen är faktiskt en så stor del av diktandet att det finns en bok specifikt skriven om växterna som han tar upp i sina texter!

Och vackert blev det. Eller vad sägs om raderna;

När vår-regnet sköljde och isen smalt
Jag drömde om lycka och ljus –
Nu ligger hvart hopp så vissnat och kallt
Som bladen på vägens grus...

Som ung kanske man ryggar tillbaka inför det gammalmodiga språket, och det är synd. I tanken borde man ha att det är fortfarande samma ord, samma betydelse. Och många äldre ord kan tydligare visa på en känsla än det språket vi använder oss av idag. Även idag tar författare till äldre uttryck för att få det att ligga vackrare i munnen, helt enkelt.

Debutboken heter just Vildmarks- och kärleksvisor och kom år 1895. Som vanligt när det är första gången man gör något är det lite shaky och inte helt perfekt. I den första boken använder sig Karlfeldt inte heller av några komplicerade versmått, utan mer av den typen som man kan kalla balladstrofer – alltså som ungefär till en sång. Vilket senare också många av hans dikter skulle bli, trots att han själv inte var någon begåvad musiker. Några hundra exemplar gjorde inte heller boken till någon direkt hit – men det kom han att ta igen senare. (Sommaren 1927 publicerades diktsamlingen Hösthorn som lovordades och såldes på en vecka i hela 5 000 exemplar – som var hela den första utgåvan – på en vecka.)

I den andra diktsamlingen som publiceras 1898 Fridolins visor och andra dikter gör Fridolin, hans alter ego (tänk: det som Slim Shady är för Eminem) entré. Denna Fridolin är en bondson som har studerat men blivit bonde och som skriver dikter på lediga stunder. Identisk i vissa avseenden, kanske i de man minst anar.

Det tredje som Karlfeldt ofta talar om i sina dikter är, så klart, sin gamla hemvist Dalarna. Det finns också i titeln till den tredje diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim. Man kallar det ofta att Karlfeldt gjorde textversioner av dalmålningarna, vilket man faktiskt också som en ovan läsare kan känna igen sig i. Lustigt nog förekommer inte Fridolin, som titeln antyder, så väldigt ofta i just den samlingen.

Karlfeldts texter i stort är verkligen något speciellt, till och med så speciellt att man kallar honom för nationalskald. Det finns en balans mellan miljöbeskrivningar, känslor och deras inverkan på varandra. Tidigt fick han kritik för att texterna och rimmen var simpla, och ser man det på det sättet kan det mycket väl vara så, men essensen är fortfarande slående. Även i en enkel dikt, från ett ganska tidigt stadium kan man känna igen Karlfeldt.

Ungefär som när du lyssnar på ditt favoritbands första skiva och tänker "Gud vilken förändring", samtidigt som du känner igen helheten. Precis så har Erik Axels skrivande utvecklat sig och i hans sista diktsamling finns det många dikter där man verkligen känner att han gjort allting rätt – på sitt sätt. Till exempel dikten "Väverskan" där den första versen lyder:

Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång

Ge mig någon poppojke med gitarr idag, som skulle kunna åstadkomma en sådan versrad. Det blir nog svårt, för jag tvivlar på att motsvarigheten finns. Dock är det dem, pojkarna med gitarrerna, som är det närmaste vi idag kommer verkligt vacker diktning, och det är lite synd. Allting behöver inte vara högtravande, men det är liksom inte rättvist att det som är nutidens form av vacker text är när killarna i Kent står och ylar apatiskt om och om igen några rader som kanske skulle kunna betyda något djupt om man låtsas riktigt bra.

Även ännu tidigare bemästrar han helt klart det som finns för att göra en riktigt bra text. Kärleken, som jag tidigare nämnt, är något av det jag framförallt fastnar för. Till exempel första versen ur "Dina ögon äro eldar" från Fridolins lustgård.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill

Hela dikten i sig är synnerligen läsvärd också den. Man talar ofta om att Karlfeldt har en lätt erotisk underton i sina texter, och hur många skribenter kan göra det idag utan att det bara blir rått? Tidigare har också Karlfeldt beskyllts för att ha en nedvärderande syn på kvinnor, av diverse anledningar – jag skulle snarare säga att det är svårt att vara nedvärderande mot något som man uppenbarligen har en sådan svaghet för.

Efter den tredje diktsamlingen skedde många förändringar, och författarskapet gick framåt så väl som privatlivet. 1906 släpptes diktsamlingen Flora och Pomona, och 1918 den efterföljande Flora och Bellona.  Karlfeldt träffade en del kvinnor innan han till sist gifte sig med Gerda Holmberg år 1916. De fick barn och bildade familj. De bodde tillsammans i Stockholm och ägnade sig på senare tid mycket åt att resa utomlands och se sig omkring.

Den sista strofen

År 1931 drabbades Erik Axel av bronkit, som är en typ av inflammation i luftrören. Han var på bättringsvägen, men när påsken kom blev han återigen sjuk. Natten till den 8 april drabbades han av kärlkramp och dog. En begravningsceremoni ägde rum i Storkyrkan den 12 april och dagen efter gravsattes kistan på Folkärna kyrkogård utanför Krylbo. Och som sagt tilldelades han i oktober efter sin död nobelpriset, som då var hela 173 206 kronor.

Dock kan man inte säga att en poet dör, lika lite som en stor rockstjärna gör det. De finns kvar genom sina alster och de som upplever dem. Genom att man öppnar sina ögon, och tar till sig även det som vid en första anblick kan vara lite gammeldags och tråkigt, så kan man lära sig så oerhört mycket. Jag hoppas att jag i och med denna text intresserat dig för att läsa åtminstone något av hans alster. Jag garanterar dig att du kommer att gilla åtminstone ett tiotal av hans dikter. Framförallt de som tonsatts, skulle jag rekommendera. Och speciellt om du kommer från Avesta-trakten som jag gör, så kommer du känna igen dig. Om inte i dikternas formuleringar eller ordkonster, så i deras känsla.

Bakgrunden till den här uppsatsen
Tanken med den här uppsatsen är att framställa Karlfeldt på ett sätt som ungdomar kan ta till sig. Framför allt de som kommer från samma trakter, utan att ha någon aning om vem han egentligen var. Att läsa milslångt med fakta är inte riktigt rätt sätt för att nå ut till unga idag, utan man behöver något som de kan identifiera sig med och känna igen sig i.

Därför har jag valt att framställa Karlfeldt mer som en "rockstjärna" av idag. Just på grund av att det finns så många gemensamma nämnare, som till exempel texterna. De allra flesta kan väl sitt favoritbands låttexter, och man kan diskutera innehållet i en viss strof under en hel skollunch. Därför tycker jag det är synd att inte fler tar del av texter som Karlfeldt skrivit, just för att man kanske har fördomar om "gamla poeter" och "det där är ju inget som jag förstår", när det egentligen handlar om samma sätt.

Texter som berör på olika sätt – och i Karlfeldts fall har ju fler av dikterna dessutom även tonsatts. Jag hoppas härmed att fler blir intresserade av en sådan här lite livligare beskrivning av hans verk och liv.