Tankar kring dikten Avskedet
Avskedet
Vi står du så plötsligt för mig
du bleknade vackra bild?
Vill du nicka mig tröst i den djupa höst
där jag känner mig sänkt och förspilld?
Den stunden nu från den stunden då
av ett människoliv är skild.
Jag hörde du var dålig.
Så kom jag till din bädd,
men studsade för din vita hamn,
där du låg som till avfärd klädd.
Du hälsade glatt: "Jo, jag lever än.
Stig fram och var inte rädd."
Vi talade lugnt, då drog du ner
mitt huvud till din barm
och gav mig den enda kyss vi bytt,
en hastig och febervarm.
Jag såg på den grymma vår som stod
och log vid din fönsterkarm.
Och nästan vardagsmuntert
du bjöd mig ditt adjö
och sade du visste mer än väl,
hur snart du var dömd att dö.
Och allt som våren framskred,
ditt liv smalt bort som snö.
Under 1970-talet träffade jag ofta Signe Sandberg, systerdotter till Karlfeldt. Signe Sandbergs mor, Karlfeldts halvsyster Kristina Vilhelmina (Mina) Andersdotter, född 1859, var den yngsta av de tre barnen i Anna Jansdotters äktenskap med Anders Mattsson. Efter Anders Mattssons död gifte sig Anna Jansdotter med sin syssling Erik Eriksson med vilken hon fick fyra barn. Bland dem var Erik Axel äldst, fem år yngre än sin halvsyster Mina.
Signe Sandberg ville gärna framhålla vad hon hört om glada dagar på Tolvmansgården, hur barnen upplevt hemmet innan gården såldes på auktion. Och hon berättade vad hon hört om sin mors bröllop. Vackra Karlbo-Mina, som modern kallades, stod brud 1879.
I brev till Erik Axel, som gick i läroverket i Västerås, skriver brodern Per (min farfar) att bröllopet ska äga rum den första november. Fadern skriver och hoppas att sonen fått "bjudningsbref" och "du måste väl begära lof från skolan både Lördagen och Måndagen". Fadern sänder 10 kronor till respengar och ber att det som blir över lämnas till hyresvärdinnan. Bröllopet varade i dagarna tre, musik och glädje stod högt i tak på Tolvmansgården. Och den 15-åriga Erik Axel var med.
Efter Upplösningen av barndomshemmet 1885 ville Karlfeldt inte gärna tala om sitt gamla hem. Efter samtal med Signe Sandberg förstår jag att Mina och Erik Axel ofta talade gemensamma minnen, då de träffades. De talade om Tolvmansgården, både om glädjen och tryggheten under barn- och ungdomsåren och om sorgen då de förlorade hemmet. Mina var en anförvant som under alla år stod Erik Axel nära. Från sin morbror Erik hade Signe Sandberg fått höra om bakgrunden till dikten Avskedet i Hösthorn. Dikten handlar om ett sjukhusbesök Karlfeldt hade gjort, ett sista besök hos sin halvsyster Mina 1926.
Jag hörde du var dålig,
så kom jag till din bädd.
Vackra Karlbo-Mina kom att sluta sina dagar på Stockholms sjukhem på Kungsholmen 1926, 67 år gammal. Hon dog av cancer.
Vi står du så plötsligt för mig
du bleknade, vackra bild?
Vill du nicka mig tröst i den djupa höst
där jag känner mig sänkt och förspilld?
Den stunden nu från den stunden då
av ett människoliv är skild.
Det är en vemodig, ledsen Karlfeldt jag möter i dikten. Vad har det blivit av livet? Vad har det blivit av allt det han drömt om och hoppats på? Han känner starkt ålderns höst. Så ser han bilden av Mina, som nästan vardagsmuntert hade tagit adjö av honom. För mig är det en bild av både den unga vackra kvinnan och den vars liv under en vår "smalt bort som snö".
Döden skiljer stundens nu från avskedsstundens då. Men "den stunden då" kan även vara minnen från glada dagar på Tolvmansgården. "Då" kan också vara förtvivlans minnen från ett upplöst hem. Mellan minnena från Tolvmansgården och "den stunden nu" ligger ett livs många år.
Du hälsade glatt: "Jo, jag lever än.
Stig fram och var inte rädd."
Man kan här ana, att Mina kände sin brors ängslan för åldrande och död. Hon ville trösta honom, vara glad och tala lugnt. Hon ger honom en kyss. Sådana ömhetsbetygelser var det inte vanligt att man gav varandra inom syskonskaran.
Dikten är för mig i hela sin suveräna enkelhet en berättelse om liv och död och om två människors nära kontakt. Kanhända kunde minnet av Minas vardagliga glädje och självklara visshet om dödens närhet ge brodern "tröst i den djupa höst".