Talade Karlfeldt verkligen till de lärde på latin?

Inledning:

Erik Axel Karlfeldt föddes 20 Juli på Tolvmansgården i Karlbo utanför Avesta, Dalarna. Karlfeldt var bondson, hans far var bonden Erik Karlsson och hans mor var Anna Jansdotter. Karlfeldt började med inrådan av församlingens prost studera vidare på Västerås Allmänna Läroverk år 1878. Sedan gick turen vidare till Uppsala där Karlfeldt studerade med estetik som huvudämne, och tog så tillslut sin kandidatexamen i Maj 1892, efter år som förutom studier var starkt präglade av ekonomiska bekymmer som flera gånger tvingade honom att ta studieuppehåll. Under hela denna tid fortsatte Karlfeldt att skriva och utveckla sitt språk, ett språk som blev uppmärksammat i hans avgångsbetyg. Trots att debuten blev något av ett misslyckande när det gäller sålda böcker så fortsatte Karlfeldt med sin diktning och hans genombrott skulle komma. Det första steget mot genombrottet var skapandet av Karlfeldts alter ego Fridolin. Denna Fridolin visade sig vara ett fynd för Karlfeldt, hans bakgrund som bonde som sedan tagit upp högre studier påminde mycket om Karlfeldt egen, och han kunde förstärka de drag som han ville. Man bör dock betona att även om likheterna med Karlfeldt är stora finns det väsentliga skillnader mellan Fridolin och Karlfeldt, och Fridolin kan snarast beskrivas som Karlfeldts idealiserade version av sig själv. 23

Att dikta under ett alter ego gör det också enklare att ta ut svängarna och bli friare i sin diktning. Precis att Karlfeldt har en enkel bakgrund, men att han senare kom att utbilda sig vid Uppsala Universitet är antagligen anledningen till att han ofta tillskrivs förmågam att ”han talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin” vilket han själv tillskrev Fridolin i dikten ”Sång efter skördeanden”. Karlfeldt tillskriver alltså Fridolin, och därigenom även sig själv denna egenskap. Detta gör alltså att det blir intressant huruvida Fridolin (Karlfeldt) lyckas leva upp till sitt eget epitet. Eftersom jag själv är från Dalarna valde jag att analysera detta med avseende på två dalmålningar som Fridolin (Karlfeldt) lade ut på rim.Det är dock till en början viktigt att betona kunskap som man idag kanske skulle kunna beskriva som ovanlig i allmänhet och särskilt bland outbildade, som bibelkännedom osv. vid tiden då Karlfeldt skrev sina dikter tillhörde alla, bönder i synnerhet, vanligt folk kunde alltså sin bibel.

Material och metod: 

Jag har använt mig av ”Jone Havsfärd”, ”Elie himmelsfärd” och analyserat dessa med fokus i huvudsak på att hitta referenser till områden så som vetenskap, religion och kultur och försöka analysera dessa. Referenserna har analyserats med avseende på deras tillgänglighet under epoken i fråga och vilken målgrupp de främst riktade sig mot. Bland dessa kan Bellmans diktning, Bondepraktikan, Bibeln och de relevanta dalmålningarna nämnas.

Medan beslutet att titta på ”Dalmålningar utlagda på rim” går tillbaka på min egen bakgrund som Dalmas, så handlar valet av dikterna mer om att berättelserna. Berättelser som är ömsom roliga och ömsom allvarliga, men alltid intressanta och alltid välfyllda med referenser. Dessutom var det intressant att titta på två dikter som kanske inte tillhör Karlfeldts mest välkända.  

Huvuddel: ”Jone Havsfärd” och ”Elie Himmelsfärd” är två verk som publicerades tillsammans i Nornan 1900 som ”Två Dalmålningar, utlagda på rim”. Jag kommer att inleda med en analys av ”Jone havsfärd” med utgångspunkt i det som jag skrivit i syftet, och sedan genomföra en liknande analys av ”Elie Himmelsfärd”.   45

Jone havsfärd:

”Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: »Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!« 
Och se här går skeppet, på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

” Karlfeldt talar här om sjölivet, ett liv som vid den här tiden tillhörde arbetarklassen och bönderna. Detta grundade sig till stor del på att livet till havs var slitsamt och hårt. När Karlfeldt skriver ”som förlusten er bland roser” och ”lundens turturduvor” talar han antagligen om att sjömännen var välkända för att slå runt i de hamnar de angjorde, och nu när de är på väg ut på havet igen så är det dags att glömma de kvinnor de träffat. 6Sedan finns det direkta referenser till Dalarna också, så som att det är ”små dalmasar” som är skeppets besättning. Det kan man se om man tittar på originalmålningen, de män som är ombord på skeppet är klädda i socken-kläder från Dalarna.

”Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
»Det är nätt att skutan flyter.
Vem är tjockast av allt folket?
Vi få kasta ut en knöl.«
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig i land. ” 

Här nämns för första gången det som dikten, och målningen för den delen, främst handlar om. Profeten Jona som under en resa överraskas av dåligt väder och då skeppet är tungt lastat måste han kastas överbord. Profeten Jonah är en karaktär hämtad ur gamla testamentet som befinner sig på flykt undan Gud då den båt han flyr på råkar ut för en storm och han blir kastad överbord för att båten ska undkomma Guds vrede. 7I dikten beskriver Karlfeldt detta skeende på ett mer humoristiskt sätt och hänvisar till att Jona skulle vara tjockast på båten, och att det därför vore rimligt att kasta just honom överbord.

”Och de lägga hand på Jona,
men han beder: »Käre, skona,
ty I se jag är en andans man och vördnadsvärd profet.«
Men de svara: »Har du trona,
kan du trampa vatten, Jona,
fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet.«
Och se här står Jona uti vädret upp och ner
med sin skörtrock över nacken, så man livstycksryggen ser;
och i djupet rakt inunder
ses ett gapande vidunder,
och ur breda käftar lysa hemskt de vita tandklaver.” 

I den här delen av dikten visar sig en viktig skillnad mellan Jonah i bibelberättelsen och denna Jona, i det att den försnämnda offrade sig för båtens skull, medan denna man ber om att få vara kvar på båten. 8Besättningen hånar honom förs hans fetma, då övervikt var väldigt ovanligt under den här tiden och något som arbetare och fattiga bönder endast kunde drömma om. De säger också att om han har tro så kan han väl trampa vatten också och gör i allmänhet narr av profeten. Så kommer då valhajen och äter upp Jona. Karlfeldt avslutar stycket med det intressanta ordet tandklaver som hänvisar till handklaver men kanske framförallt till pianots vita tangentrad, en tangentrad som alltså påminner om bestens tänder. Pianot var en naturlig del av många svenskars hem under den här tiden och även så hos bönder. Det var också ett kyrkligt instrument, som orgel, så trots att sammansättningen gör att de förefaller som en akademisk referens, så är det antagligen också uppenbart för de bönder som läste dikten vad som avsågs. 

”Väl må lantmän sälla heta,
*att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj!
Må de väl den dom besinna,
som så många skeppsmän finna, 
vilka varda svulgna upp utav en valfisk eller haj!
Och se här står Jona uti valfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
Där är unket, kallt och naket,
där är trångt och lågt i taket, 
ty vi se ju att profeten måste hålla sig på huk.”

Här talar Karlfeldt direkt till lantmännen, bönder och jordbrukare, när han säger att de är lyckligt lottade som inte vet något om de odjur som döljer sig i havens djup. Han önskar vidare att de alltid kommer att slippa det öde som drabbar de skeppsmän som sväljs av dessa odjur. Även om det antagligen inte är vad som avses så kan detta ses som en rekommendation från Karlfeldt att både undvika livet som sjöman eller att inte genomföra den långa och farliga båtturen över Atlanten för att påbörja ett nytt liv i USA, något som många bönder från bland annat Dalarna gjorde under 1800talet. 9Resten av stycket är en hänvisning till den dalmålning där man ser Jona inne i valfiskens buk. 

”Men vi veta utav skriften
huru Jona slapp ur griften,
se'n han drivit långt och länge uti havets vilda svaj;
och här visas hur syrtuten, 
när som valen stängde truten,
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj. 
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
Och se här står han vid disken
och begär en sup på fisken,
och jag önskar samma goda åt var yngling i vårt land.”

Återigen hänvisar Karlfeldt ivrigt till bibelberättelsen om Jonah. Han påstår att ”vi” vet genom bibeln hur Jonah slapp ur ”griften” alltså valfiskens mage. Han identifierar alltså kunskap om denna bibelberättelse som naturlig både för honom själv och för den som kan tänkas läsa dikten. Eftersom han (Karlfeldt) skriver detta genom sitt alter ego Fridolin, som har återgått till att vara lantbrukare, kan man anta att han menar att det är bönderna som lätt ska ta till sig denna referens. Det vore dock kanske att underskatta arbetare och de med högre utbildning, men det är ändå en tolkning som kan göras. ”Och se här går Jona på den grönskande strand!”. Detta är antagligen en hänvisning till att det faktiskt finns en dalmålning som visar hur Jona går på en grönskande strand, vi kan alltså med våra egna ögon se Jona gå på stranden, inte enbart föreställa oss det.  Avslutningsvis skriver Karlfeldt ”tar en sup på fisken”. Det är en passning till Bellmans Fredmans Epistel 82, där dem tar sig en sup vid disken och en sup på fisken. Denna sup var enligt ett varningsbrev från 1754 med bland de supar som en ”måttlighetssupare” skulle kunna ta, tillsammans med ytterligare 7 andra. 9 10 Detta är intressant då Karlfeldt i också låtit sig inspirerar av Bellmans versmått i fler av de dikter som är med i diktsamlingen ”Fridolins lustgård och dalmålningar på rim”. Även om man säkerligen kände till Bellman ute i landet, så verkade han främst i Stockholm och denna referens var antagligen riktad mer åt ”lärde män”. 

Elie himmelsfärd: 

”Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.
Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand, 
och mot knäna står hans gröna paraply.”

Sankt Elijah är ett helgon som av vissa anses vara den första som uppstod till himmelen. 11 Återigen har vi en klar hänvisning till den dalmålning där Sankt Elijah finns avbildad, i den bilden har han just en paraply stående mot knäna. 

”Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal 
dit där domarbergets säten stå i ring.
Han är kallad av sin lagman: »Du skall sitta i min sal 
som en tolvman på rättfärdighetens ting.«”

Jordens dal skulle kunna vara att han far just från Dalarna, men antagligen är det enbart en hänvisning till planeten jorden. Sedan följer en beskrivning av hur tinget ser ut i himlen, ett ting där Gud naturligtvis är lagman, den som kallat Elijah. Intressant är här att Karlfeldt kallar en nämdeman 12 så kanske är just detta uttrycksätt ett för tolvman, han kommer ju själv från ”Tolvmansgården” utslag av nostalgika från Karlfeldt. Dessutom är det intressant att notera att det var just genom en domstolsprocess som Karlfeldts far förlorade sin gård.

”Ja, hans konung själv har skickat sina hästar och sin vagn 
och sänt budskap: »Du gode danneman,
jag har sport din stora vishet; den kan vara mig till gagn. 
Låt oss rådslå för mitt rike med varann!«

Och nu rullar vagnen uppåt, och Elias breda hand 
vinkar avsked åt hans jordelevnads bygd;
och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland
i de drömmande furubergens skygd.” 

Här talar Karlfeldt om att ”konungen” alltså Gud själv har skickat efter ”dannemannen”, eller bonden och vill använda sig av hans stora vishet. Sedan hänvisar man återigen till dalmålningen där man ser Elias vinka avsked. Dalmålningen placerar Elijah i Dalarna och naturligtvis tar nationalskalden Karlfeldt fasta på detta då han skriver om ”vårt eget dalaland i de drömmande furubergens skygd”. Dalarna skyddas alltså av våra tallbeklädda berg eller något sådant.

Det vatten som det här talas om är Siljan, Dalarnas största sjö, och stranden är röd och gul tack vare de barn och kvinnor som bär sina färgglada folkdräkter, två syner som antagligen främst skulle kunna förstås av någon från Dalarna. Sedan kommer återigen en tydlig hänvisning till dalmålningen ifråga. 

”Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm
ringer sabbat vid den saliges färd,
och han åker ur den klangen in i bruset av en psalm 
från evinnerliga orgelekars värld.”

Karlfeldt fortsätter att tala om för oss vad dalmålningen beskriver, och sedan jämför han Leksands kyrktorn med en gröda, nämligen löken vilket är en av få humoristiska inslag i denna dikt, vilket skiljer den från den lättsammare dikten som jag redan analyserat. Han talar också om klockan i klockstapeln, som ”stapelns Falumalm” vilket är materialet som klockan var gjord av, och Karlfeldt får visa upp ännu mer av Dalarna. Man ser att här talas det om orgelmusik, där man i den föregående dikten talade om pianon. Detta visar också att denna dikt är seriösare.

”När du sitter, o Elia, vid din mästares bord 
och ser ned på vår ondska och vår nöd,
fäll i domarns öra milda och förlåtande ord, 
bed för dalarna, som hungra, om bröd!

Nu går solen bakom Sollerön, men trygg i rymdens natt 
far profeten vid de vänliga små ljus
som den gode Gud Fader utmed vägen haver satt, 
vilken leder till hans gästfria hus.” 

Att Karlfeldt vill be för Dalarna och önskar bönderna mer bröd och välgång, något som dikten påstår att de haft ont om, vilket skulle kunna vara en referens till den emigration som skedde till USA under 1800-talet. 13 Sollerön är den största ön i Siljan, och binder ihop dessa stycken med ett tidigare. 

”Högt i fjärran öknar skrider väl den onda Skorpion, 
där går Hunden med sitt ödsliga skall,
där ha Lejonet och Björnarne och Ormen sina bon, 
men de bringa ej Guds fålar på fall.”

Det här handlar om de stjärnbilder som står att se i Dalmålningen.

”Det står eld ur deras näsor, det är eld i deras ben, 
genom rymderna framila de så fort,
tills de hinna Vintergatan, denna gyllenträdsallén, 
som går ända fram till paradisets port.

Och vår Herre stiger ut på sin förstugutrapp:
»Stig här in, du min heliga profet!«
Och han vinkar åt en ängladräng, som kommer flink och rapp 
och för svettiga kamparna i bet.” 

Avslutning: 

Då de första två frågeställningarna redan kan anses vara besvarad i Huvudelen ovan så kommer dessa frågeställningar att behandlas i mindre detalj i avslutningen. Man kan ändå konstatera med utgångspunkt i analysen ovan se att Karlfeldt använder sig av en mängd referenser i sina dikter och att han framförallt tar avstamp i de dalmålningar som han lagt ut på rim. De referenser som jag har hittat, eller i vart fall tyckt mig kunna se är målningarna ”Elie himmelsfärd” och ”Jone havsfärd”, bibeltexterna om profeterna Jonah och Elijah, olika geografiska aspekter ur Dalarnas landskap, utvandringen under 1800-talet, Karlfeldts eget liv, sjölivet och även kyrkomusik, pianon, stjärnbilder etc. Dessa referenser har jag i min analys funnit vara riktade främst mot Dalarnas bönder då den kunskap som de kräver är sådant som de kan anses behärska. Det är dock viktigt att pointera att det inte föreligger någon stark motsättning som gör att ”lärde män” inte kunde läsa dessa dikter med behållning. Det skulle dock krävas mer av någon som inte härstammar från Dalarna, speciellt med avseende på att Rättviksmåleriet inte var särskilt spritt över landet 14, för att kunna tillgodogöra sig alla referenser.  

Dessutom så visar Karlfeldt bönderna stor uppskattning i det att han ser deras intellekt som något speciellt, något som bör betonas. Karlfeldt väljer att inte underskatta bönderna. Det är svårare att säga vad tempot och tonen säger om vilken mottagare som avses. Där den första dikten är snabb, i det närmaste fräck, är den andra en mer högtidlig hyllning till Dalarna. Båda uttrycksätten kan fungera i sammanhang där både ”bönder” och ”lärde” är inblandade, så det är inte möjligt att dra några vidare slutsatser utifrån detta. Så med avseende på detta kan man som svar på 3) påstå att Karlfeldt i huvudsak ”talade med bönder på bönders vis” i dessa två dikter. Detta är dock förväntat, i huvudsak med avseende på att Rättviksmåleriet inte var vida spritt utanför Dalarna utan främst förekommer där och i angränsande landskap. 15 Karlfeldt skriver alltså till dem som kan relatera till Dalarna eller har sett dessa Dalmålningar, och dessa personer kan antas vara, i allmänhet, bönder. Detta besvarar också frågan om varför diskrepansen mellan dessa dikter och andra dikter, så som exempelvis ”Sub luna” ur diktsamlingen ”Hösthorn” som publicerades 1925. 16 I den dikten skriver Karlfeldt delvis på latin, och gör alltså bokstavligen det som han genom sitt alter ego Fridolin påtog sig redan i slutet av 1800-talet. Här skriver dock Karlfeldt till en annan publik, tidningen som dikterna publicerades i var ”Söndagsnisse-Strix”, som var Sveriges ledande tidning för politisk satir. 17 Detta medförde antagligen en ovanligt bildad publik. Detta besvarar alltså avslutningsvis 4), diskrepansen uppstår genom en skillnad i målgrupp.