Sådd och sång – Karlfeldts lyriska testamente

1 Dikten

"En såningsman" är Erik Axel Karlfeldts sista bevarade dikt. Han avled den 8 april 1931. Manuskriptet i Kungliga Bibliotekets Karlfeldtsamling (L 135:47:6) består av ett utkast från november 1930 och en till synes färdig version daterad 17 november:

van Gogh, Såningsmannen

Dikten trycktes av Torsten Fogelqvist i Tankar och tal. Med ett lyriskt bokslut, 1932. Där ingår också en inskription, "På en kyrkklocka", dikterna "Psaltare och lyra", "Vallfärd", "Dryckesåret" och "Ett lejon" samt "Prolog vid Svenska spelen". De har under titlar som "Lyrisk efterskörd eller "Sena dikter" ingått i olika samlingsutgåvor som alla bevarat ett avskrivningsfel. I tredje strofens fjärde rad läste Fogelqvist det obegripliga "banad sal" i stället för manuskriptets tydliga "bonad sal". Felet kvarstår även i den annars mest tillförlitliga Karlfeldtutgåvan, pocketversionen av Samlade dikter, 2002.

2 Nya vägar

Med några dikter i Hösthorn, 1927, hade Karlfeldt nått så långt man kan komma i fråga om ståtliga lyriska byggnadsverk, sådana som "Vinterorgel" och "Sub luna". Men här anges också en annan riktning med dikter i ett enkelt och avskalat idiom som "Första minnet", "Gamle drängen" eller "Fattigmansverser". Folkvisans suggestiva gåtfullhet fanns representerad genom översättningar från den tyska folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn. Även satiriska tidsdikter ingick liksom dikter som bejakade vekare drag i det en gång så virila diktarjaget, kvinnlighet och religiositet.

Tidigt framstod Hösthorn som ett grandiost avsked. I inlednings- och titeldikten "Hösthorn" nedlägger skalden sitt instrument "vid konungens orgelomsusade tron" efter en lång vandring in i en vintrig himmel. "Nu slutar mitt värv", säger dalmålaren i "Kurbitsmålning". Samlingens sista dikt "Vinterorgel" kunde uppfattas som ett postludium. Man förbisåg gärna att den publicerades första gången redan 1920 och avslutas med vår, förnyelse och fågelsång.

Så något avsked var det inte fråga om. Karlfeldt planerade en ny bok, ett "Fridolins husapotek", med både poesi och prosa. Dikterna i Tankar och tal kan ge ett spretigt intryck men alla Karlfeldts diktsamlingar är brokiga. De motsvarar äldre tiders definition av diktsamling som en redovisning av alla de dikter i olika genrer som en poet producerat under en given tid. Men de står också för en medveten modern polyfon poetik där mångstämmigheten har ett egenvärde.

"Snabbt jagar stormen våra år", som fick titeln "Psaltare och lyra" av Fogelqvist, lästes av Karlfeldt med omvittnat stark verkan vid Svenska akademins högtidssammanträde 1929 och kom att ingå som läspsalm i 1937 års psalmbok. "Vallfärd" trycktes i Vintergatan 1930 och den har alltsedan dess framhållits som en av Karlfeldts mest spännande dikter. Den festliga "Ett lejon", som skildrar en indelt soldat på Romme hed, stod att läsa i Söndagsnisse-Strix julnummer 1930. Karlfeldts "pungmakarblomster" till Fogelqvist på hans 50-årsdag, "Dryckesåret" är en bordsnjutningens Höga visa tillskuren efter festföremålets lynnesart och skulle kanske ha försvarat sin plats i en medvetet mångstämmig diktsamling.

I handskriftsmaterialet ingår också en helt färdig dikt i den folkligt burleska stilen med smak av dalmålning, "Kyrkherrn i Nor" (L 135:47:3). ). Den har samma utpekande berättargrepp som t.ex. Jone havsfärd: "Här fån i skåda" etc. Kyrkoherden är "bred över baken, bukspänd och stor". Prostinnan jämförs med en kyrka ur vilken utgår sång och musik,

Detta folkligt grovkorniga skämt bidrog väl till att Fogelqvist bedömde dikten som "med all sannolikhet aldrig avsedd för offentligheten" och inte tog med den i Tankar och tal. Den stämde inte med bilden av Karlfeldt som nationalskald och moraliskt föredöme. Men i en ny diktsamling av antytt slag skulle "Kyrkherrn i Nor" med sin uppsluppet lutheranska kroppslighet kunnat bilda en motpol till "Vallfärd" med dess kombination av medeltida andlighet och modern psykologisk insikt.

Vart var Karlfeldt på väg? Viljan till mångstämmighet i fråga om ämnen, teknik och genrer är uppenbar, liksom önskan att sammanfatta den egna gärningen och förmedla erfarenheter. Det prosaiska testamentet är uppsatsen "Oration till skalder och kompaner", tryckt i DN:s julnummer 1930 och sedan i Tankar och tal. "En såningsman" kan ses som ett lyriskt motstycke. Dikten är enkel men samtidigt komplex. Den är förbisedd men har sitt givna intresse genom sin sammanfattande karaktär. Den rymmer ett stort uppbåd av teman, motiv, tekniker, stilgrepp och referenser som Karlfeldt visat upp under hela sin karriär och nu demonstrerar i fickformat.

3 Form

"En såningsman" har en enkel form, tre sexradiga strofer med likartad uppbyggnad och femtaktig jambisk vers. Femte raden i varje strof har bara två takter, vilket ger en bromseffekt och en avvikande rytm. Rimmen, genomgående manliga, är, som ofta hos rimsmeden Karlfeldt, förvånansvärt diskreta.

De två första stroferna avslutas med direkta anföringar. I den ena sjunger göken, i den andra hörs åkerjordens lockrop. Carl Fredrik Dahlgren, som Karlfeldt 1924 behandlade i en levnadsteckning, skrev en "Gökvisa" där göken, precis som i "En såningsman", bryter in med ett "Hör mitt kuku!", som ger rytmisk variation och samtidigt, enligt folktron och Karlfeldts dikt, representerar ett löfte. Några av Dahlgrens visor hade följt Karlfeldt sedan barndomen. Kanske också denna.

Allitterationerna är många men konstlösa, som "så sin säd", "då drog" (ändrat från "då flög"), "jord skall giva" och "asp och al" (ändrat från "björk och al") m.fl. Av retoriska figurer, förutom personifieringen av djur och natur, finns bara en beskedlig hypallage-figur, då evangelisten får överta gökens gråa färg.

4 Bibeln

Förstaraden är ett sakligt konstaterande: "En såningsman gick ut att så sin säd." Sådana anslag finns flera av i Hösthorn, "Jag hörde du var dålig", ("Avskedet"), "Jag hade ganska roligt en gång" ("Den gamle drängen"). Tonfallet här är så lätt och ledigt att många nutida läsare kanske förbiser att "En såningsman gick ut att så sin säd" är ett bibelcitat. Den kända liknelsen om såningsmannen, vars säd hamnade på fyra olika slags groningsgrunder, inleds i Lukas 8:5 bortsett från en konjunktion helt enligt 1882 års normalupplaga och senare 1917 års kyrkobibel: "En såningsman gick ut till att så sin säd." Provöversättningarna 1780 och 1816 hade "åkerman" medan reformationsöversättningen, i den version som kallas Karl XII:s bibel, har "en sädesman", och den formen mötte i 1800-talets evangeliebok, alltså i den text Karlfeldt som ung hörde läsas i kyrkan. Karlfeldt undviker det ordet, kanske för att det hade en alltför arkaiserande bibelklang, säkert också för att undvika upprepningen av "säd". När Bellman i Zions högtid (1787) skrev en versifierad betraktelse över samma bibeltext inledde han däremot:

En Sädesman gick fram bekymrad, trött och trägen,
Och på sitt Åkerland utkastade sin Säd:

Bellmans psykologiserande adjektiv hade naturligtvis fallit ur ramen i Karlfeldts dikt, men det är fullt tänkbart att Karlfeldt läst den här dikten av sin favoritpoet Bellman. "Jag är ju svensk ... jag älskar honom", sade han i en intervju med en dansk journalist i Hufvudstadsbladet 1 juni 1930. I naturskildringen finns några gemensamma element: fåglar i träden (som hos Bellman låter höra "et glättigt qwitter" när kornen till deras förmån faller vid sidan av den goda jorden), en stark vind ("wädrens wilda blåst") och den för en god skörd nödvändiga kombinationen av solvärme och strida regn ("Solens heta blick och rägnets warma wåg").

Liknelsen, en av Jesus mest kända, var (och är) kyrkoårstext vid Sexagesima, ordets högtid. Karlfeldt hade kunnat sätta citationstecken kring den första raden men gjorde inte det. Kopplingen mellan den himmelske såningsmannen och den jordiske lantbrukaren skulle smyga sig på, även om referensen var självklar för 1930 års läsare. Citationstecken hade låst upplevelsen av dikten till det bibliska sammanhanget och till den välkända tolkningshistorien med dess fyra alternativ. Den enda gång Karlfeldt trots sitt flitiga bruk av bibeln markerar citat är i "Höstskog" i Flora och Pomona. Där citeras den mörka unga kvinnans stolta ord från Höga visan 8:10: "Jag är en mur och mina bröst som torn." Men citationstecknen motiveras av att orden ingår i en visa som hörs på avstånd.

Höga visan var ständigt aktuell för Karlfeldt. Citatet från 8:10 ingår också i "En såningsman", i det första utkastet som "Mitt bröst är mäktigt som ett torn". Den kvinnligt personifierade åkerjorden talar i erotiskt inbjudande ordalag till den utslungade säden, stolt och självmedveten som Höga visans Sulamit. Men förbindelsen mellan sak- och bildled känns ansträngd. I slutversionen har symboliken ändrats: "Er kraft skall vara såsom torn." Nu är det i stället kornet som tillskrivs en erigerande kraft, stark som kungsljusen på Karlfeldts exlibris. Både i sin kvinnliga och i sin manliga utformning har bilden fjärmats från det bibliska ursprunget. Men Karlfeldt håller fast vid referensen. Kanske därför att han associerar den till "Höstskog", där citatet, som här, ställs mot bakgrund av en rik skörd: "Nu sjunker solen i ett hav av korn."

Den korta dikten ger en provkarta på olika typer av bibelanvändning, som kan ordnas i en hierarki. Inledningsraden är ett direkt citat, medan referensen till Höga visan kan betecknas som halvcitat. En annan typ är allusionen. "Sjuttio för sju" i första strofen anknyter till Lemeks förbannelse i 1 Mos 4:24, och dess positiva motvärde i Matt 18:22, den obegränsade förlåtelsen.

Bibeln kan också utnyttjas genom anspelning. Den är inte verbalt överensstämmande men aktualiserar ett textsammanhang. Pingstvinden som drar genom träden i första strofen återfinns i Karlfeldts hela produktion. Ofta representerar den vårvindar friska, som i "Ur årets sagor" i Flora och Pomona" eller i "Helig lund" i Flora och Bellona, men den får en djupare, andlig dimension i "Blomstervisor" i Fridolins visor. I "En såningsman" anknyter den direkt till skildringen i Apostlagärningarna. Efter stormen kan lärjungarna tala med "nya tungor". Karlfeldt fullföljer anspelningen i den sista strofen. Detta pingstunder beskrev Karlfeldt redan i sin studentuppsats 1885 och hans bibelreferat såg ut så här:

En del uttryckssätt tyder på att Karlfeldt begagnat sig av 1882 års normalupplaga, som användes i undervisningen. I "En såningsman" anknyter den direkt till skildringen i Apostlagärningarnas inledning (Apg 2:1-13). Efter stormen kan lärjungarna tala en ny gemenskaps språk med "nya tungor", som i sista strofen, där Karlfeldt fullföljer anspelningen.

Bibelassociation kan också ske genom ett ordval som kan vara pregnant och terminologiskt färgat, t.ex. 'evangelist'. Men det valda ordet behöver inte vara specifikt bibliskt för att effekten ska uppstå. 'Bjugg' har fått en  ålderdomlig karaktär som lätt identifieras som bibelspråk, särskilt som den gamla bibelöversättningens huvudord för sädesslaget korn är 'bjugg'. Karlfeldt använder gärna ordet, t.ex. om Jesus i "Den rike ynglingen" i Fridolins lustgård: "Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår."

van Gogh, Såningsmannen

Kanske ska också 'himmelskorn' räknas in i den religiösa sfären. Att så sker i nutida kristen förkunnelse kan man konstatera vid en Google-sökning. Karlfeldt kan också ha känt till en sång av Ingemann, " Din Sæd udstrø! / Du store Sædemand! / Lad spire, Herre, Ordets Himmelfrø!" Ordet betecknar ett visst slags korn, förleden 'himmel' lär ha med den ursprungliga växtorten Himalaja att göra. Det skallösa himmelskornet bedöms nuförtiden ge mindre avkastning än andra sorter, men i Vetenskapsakademiens handlingar 1749 finns två inlägg som pläderar för "detta ädla sädesslagets fortkomst här i landet". Bondsonen och f.d. bibliotekarien vid Lantbruksakademien Karlfeldt var säkerligen förtrogen med ordets reella betydelse men utnyttjar också dess undertoner.

5 Arkaiserande ord i arkaiskt landskap

Även ord utan biblisk anknytning används för att skapa en ålderdomlig eller saklig auktoritet åt texten, som bogen i betydelsen 'beredd' och tidig som synonym för 'brunstig'. Strindberg använde gärde(s)glinder i Svenska öden och definierade det i ett brev från 1889 som "luftens synliga dallring i jordbrynet över en åker, när solen gassar om våren" (SAOB). Carl Larsson i By ger en exaktare definition när han i en dikt i samlingen By och Bonde, 1907, föregriper Karlfeldts bild av de flammande tiltorna:

Rätt tid det är att ut och så,
när spindelväven glindrar
som spunnet gull på kokor grå
och gärdesglindret tindrar.

Överfört användes ordet så sent som 1971 av Sven Delblanc i Zahak om en iransk flicka, som "blickade ut ur sin tjador med bruna, fuktiga ögon, liksom seende genom ett gärdesglinder" (s. 99). Men inget av de här orden användes i dagligt tal när Karlfeldt skrev sin dikt och de tas inte upp i Svensk ordbok, 2009.

I "En såningsman" befinner vi oss i ett vårligt mellansvenskt åkerlandskap av arketypiskt eller arkaiskt slag, och många ord påminner oss om detta: vind, träd, jord, regn, sol, sky, mull, gärdeglinder. Botaniska preciseringar tillkommer: kvist, frö, korn, bjugg, asp, al, liksom zoologiska: kornknarr, gök, sto, lärkor.

Orden, utom gärdeglinder, möter överallt i Karlfeldts diktning. Vi kan särskilt lägga märke till vindens roll, den representerar i allmänhet något positivt, hemvant och tryggt."Så är det till slut Guds röst som talar i vinden", skriver Olof Lagercrantz i sin studie av vinden hos Karlfeldt. Gökrop och lärksång är frekventa inslag. Kornknarren, som mycket riktigt anländer vid pingsttid, är en totemfågel, "min sträva men eldiga näktergal" som Karlfeldt kallar den i "Nu öppnar nattglim sin krona" i Fridolins visor eller "den trognast brinnande i sången" som den karakteriseras i "Oration till skalder och kompaner" trettio år senare. De moderna skördemetoderna gör kornknarren utrotningshotad, noterar han i orationen, samtidigt som dess lieman, den moderna slåttermaskinen, har ett porlande läte som påminner om kornknarrens och "smälter harmoniskt in i en stilla kväll". Kornknarren är "dilettant och dadaist", beteckningar som just här är positivt menade.

6 Såningsmannen – bonde och gud

Såningsmän och sådd dyker då och då upp hos Karlfeldt. I konventionell form skymtar bilden redan i gravdikten till rektor Modin 1883:

I sekelskifteshymnen till Uppsala studenter, tryckt i Flora och Pomona, är sådden ett förebud om en god framtid , "kornrikt sälla sabbatsår" –  och står inte så långt ifrån bilden i "En såningsman":

Van Gogh, Såningsmannen                 

I "Klagosång över en lantman" i Flora och Bellona förknippas sådden med flera element som återkommer i "En såningsman":

Den jordiske såningsmannen växer i "Psaltare och lyra" ut till en bild av ödesmakten, en gudsgestalt:

Mannen som möter oss i "En såningsman" har också han gudomliga egenskaper. Vad mannen sår är "Guds ord", står det i Jesus utläggning av liknelsen, och det är lätt, ja, ofrånkomligt, att i diktens anslag läsa in en associativ förbindelse till Den treenige guden, alltså Fadern, Sonen och Den heliga anden. Att såningsmannen i någon mening står för Fadern ges av hans roll i dikten och med det nära sambandet till "Psaltare och lyra". Den heliga anden representeras liksom i Apostlagärningarna av pingstvinden. Sonen är Johannesevangeliets Ord som liksom vetekornet måste falla i jorden och dö för att kunna ge rik frukt (Joh 1:1, 12:24). En tanke som i evangeliebokens bön efter Lukasperikopen formuleras:

Och i en psalm (101:2 i 1819 års psalmbok) som Karlfeldt ofta bör ha sjungit,vidareutvecklar Wallin den tanken:

Såningsmannen, alltså en bonde eller lantarbetare som med trygga steg och säker blick vandrar över en åker och utslungar sitt säde med en såskäppa på magen, blir från 1800-talets mitt och hundra år framåt en symbolfigur med skiftande innebörder. Tidigare, som i Geijers "Odalbonden", var det plöjaren som symboliserade bonden. Dessförinnan var spade och hacka vanliga verktyg i hans hand. När Kungl. Vetenskapsakademien instiftades 1739 blev dess emblem "gubben som gräver", alltså bonden som planterar för framtiden.

Såningsmannen, i Des Knaben Wunderhorn, " Sämann", som med raska steg, "Hutsch he! Hutsch he!", och under fågelsång kastar ut sitt säde så att kornen spritter i fårorna utstrålar en vitalitet som kan ha inspirerat Karlfeldt. Men hos konstnärer under 1800-talet, från Millet, 1845, och i hans efterföljd i flera verk av van Gogh från 1880-talet, förkroppsligade den hårt arbetande såningsmannen landsbygdsproletariatet och blev en socialistisk symbol. I Carl Larssons Spadarfvet, 1906 – liksom i den tecknade vinjetten till J.L. Saxons veckotidning Såningsmannen samma år – var han en självständig hemmansägare under en fri himmel. Efter feministiska protester måste Saxon komplettera vinjetten med den hustru och det barn som fullkomnade bondelyckan.

Denna trygga såningsman tog senare gestalt inte bara i hötorgskonsten utan också i skulpturer av Gottfrid Larsson, 1946, och Arvid Backlund, 1969, som i hembygdskänslans namn placerades både vid lärdomsinrättningar (Östgöta nation i Uppsala resp. Lantbruksuniversitetet i Ultuna) och i bildhuggarnas hemsocknar (Vallerstad i Östergötland resp. Svärdsjö i Dalarna). Under mellantiden hade såningsmannen laddats med andliga och metafysiska övertoner. När Fredrik Böök en krigssommar 1943 på vandring kring sommarstället såg en såningsman i full aktion, prisade han den nedärvda sakkunskap mannen gav prov på (SvD 22 augusti 1943). Med utgångspunkt från C.F Meyers dikt "Säerspruch" gjorde Böök såningsmannen till en gudars like, en världsande, eller, som i sitt beryktade, Hitlerbebådande Tegnér-tal i Lund den 4 oktober 1940, en "stormens herre". Vi själva liksom jorden och världsrymden var

Gustav Larsson Såningsmannen.
Foto Krister Andersson

Böök hade lika gärna kunnat hänvisa till "Psaltare och lyra" och "En såningsman", men han ville väl inte tillskriva den i hans ögon mindervärdige Karlfeldt förmågan att gestalta "en evig myt ... i sin kosmiska, sin metafysiska sanning". Han blev så förtjust i Meyers såningsmannabild att han återanvände den i sitt direktörstal i Svenska Akademien 1947.

Såningsmannens framträdande som bonde-ikon i litteratur och konst sammanfaller – naturligt nog – med hans successiva tillbakagång i det verkliga livet, trots att effektiviteten ökade när konsten att så med båda händerna introducerades på 1890-talet. Carl Larssons såningsman, "rytmiskt kastande ut säden i vackra, runda kaskader, med omväxlande den ena och den andra handen",  praktiserar alltså den nya tekniken.

Året för dikten "En såningsman", 1930, inleder det decennium då alla svenska jordbruk, enligt Det svenska jordbrukets historia, övergår till radsåningsmaskiner, utom på småtegar och lyckor. När Bo Setterlind på 1950-talet i en dikt vill tänka sig döden som en odalman med "frökorg i sin hand", har såningsmän blivit sällsynta och det är uppenbart att sakledet har fått träda tillbaka för bildfunktionen. Poeten Kerstin Hed var själv bonde och har i dikten "Sådd" från omkring 1950 fångat epokskiftet:

7 Referenser – till vad för vem?

"En såningsman" är i sin skenbara enkelhet på ett medvetet sätt laddad med referenser, symbolik och dubbelmeningar. Men medvetenheten är sannolikt mer intuitiv än kalkylerande.  Det är svårt att veta hur Karlfeldt ville att dessa laddningar skulle uppfattas av läsaren. Frågan gäller inte bara alla hans bibelreferenser, citat, allusioner, anspelningar och ordval, den kan utsträckas till andra delar av det karlfeldtska referenssystemet. Vill diktaren styra läsarens tankar i en bestämd riktning eller har referenserna en mer allmän stilistisk funktion, att lyfta upp diktens ämne till en hög nivå, och göra dess anspråk på giltighet jämförbar med religionens?

Karlfeldt tillhörde en tid då poeters referensanvändning inte längre reglerades av en gemensam kanon utan kunde vara både exklusiv och exkluderande. Karlfeldt var en modern poet, det är värt att påminna sig att hans lyriska storhetstid sammanföll med Rilkes, Eliots och Pounds. Även Karlfeldt kritiserades för att tala över huvudet på vanliga läsare med sina arkaiska ordval och vidlyftiga referenser. Det uppstår lätt en störning i kommunikationen mellan diktare och läsare. Somliga kan uppleva den som produktiv, andra som provokativ. Bibelreferenserna utgör ett specialfall. Karlfeldts läsare kunde sin bibel och visste hur enskilda ställen skulle tolkas. Här finns en förförståelse som ger läsaren ett tolkningsföreträde som diktaren har att ta med i beräkningen.

8 Sången ur åkerns hjärta

Men huvudinriktningen i "En såningsman" undgår ingen. Den gudomlige såningsmannen vandrar som en biblisk eldstod, hans utsäde är ord som faller i den goda jorden och blir till sång, lärkorna sjunger och asp och al talar med pingstens nya tungor.  Det är en teofani med diktaren i huvudrollen, en hyllning till sångens förnyande kraft i traditionen av Kellgrens "Den nya skapelsen" och Tegnérs "Skaldens morgonpsalm", en bildlig besvärjelse som en pendang till bönen i "Psaltare och lyra":

Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.

Sången ska i sinom tid stiga upp ur jorden. De sjungande åkrarna och ängarna är ett återkommande tema i Karlfeldts lyrik. I "Kornknarr, sänghalm" hörs "sången ur åkerns hjärta", och "det sjunger på ängen" i "Väverskan". De humoristiska poängerna i dikten "Kyrkosångarne" får inte undanskymma bekännelsekaraktären i Karlfeldts självporträtt:

Så sjöng han med andakt och fyrväldigt ljud
som en åkermans son till åkrarnas Gud.

"En såningsman" är trots sitt naturliga tilltal, sin lediga frasering, sin blygsamma poetiska apparat och sin enkla rytmik en kompakt och diger dikt. Den är dräktig av sakkunniga referenser till bibelns och agrarsamhällets språkvärldar, associationer till kyrkogång och årsvarvsmystik, intertextuella kopplingar till annan diktning och konst men också till Karlfeldts egen lyriska produktion från ett halvsekel. Den har en sammanfattande karaktär, den är ett lyriskt testamente. Den talar öppet och direkt till sin läsare om diktens och sångens höghet men också i ledig ton om natur och arbete. Man kan, som jag nu gjort, försöka identifiera bakgrundsmaterial och inspirationskällor. Men det gäller att minnas vad Karlfeldt på tal om recensionerna av Hösthorn sade i en intervju av Sven Haglund i julnumret av Allas Krönika 1927:

Om man haft bara hälften av alla de spekulationer och funderingar och
upplevelser, medan man arbetade, som nu tillvitas en, är jag säker på att
det aldrig blivit några dikter av.

När han besinnade att de vänliga recensenterna kunde bli sårade ändrade han formuleringen till:

Men det personliga vill jag gärna ha i fred; det skrivna ordet får tala
och tolkas efter behag.