Om Erik Axel Karlfeldts diktning - Holm 1905

Helt oförmodadt nåddes våra öron af sådana toner från den förut obemärkta unga skalden. Han kom på en väg, som skilde sig från de öfriga unga poeternas, hans stämma var så olik andras. Blyg och flärdlös ljuder plötsligt sången från hans hembygds dalar med en sällsam klarhet och med toner så rena och varma, som sjönges de ur själva skogarnas djup af vinden, som susar i granarna, eller af älfven, som brusar i dalen. Vildmarks- och kärleksvisor nämdes de dikter, hvarmed han först gjorde sig känd. Vildmarkens stämning har han ock så helt förstått att inlägga i dem att han ovillkorligt lockar läsaren med sig på sina ströftåg i skog och mark, där man beundrande och drömmande vandrar vid hans sida. Där är lif och verklighet i hans diktning. Där är ock något för de unga, ty han sjunger längtan och jublande lefnadsmod. Det friska, ungdomliga sinnet och den eldiga lifslusten framträda på ett sällsynt varmt och tilltalande sätt i den nyss citerade dikten Majnattsröster. Där heter det i fortsättningen:

Sådan ter sig Karlfeldts lyrik i de mognare ungdomsåren, då blodet ännu sjuder varmt i hans ådror och ynglingsdrömmarna hägra i minnet med all sin ursprungliga friskhet och skärhet.

Innan vi gå vidare att urskilja de utmärkande dragen i Karlfeldts författarskap, torde det vara oss tillåtet att tala något om hans ungdoms-, man skulle kunna säga barndomsdikter. Karlfeldt har nämligen fått sin första uppfostran vid Västerås läroverk och som sjuttonårig gymnasist framlade han i detta förbunds organ sina första alster. Det är ynglingens drömmar och förhållanden, som här tagit sig uttryck i enkla strofer. Se här ett prof:

Hjärtats drömmar.

Om Karlfeldt sålunda redan i dessa tidiga år röjde den väg, han som man och fulländad diktare kommer att trampa, sker det dock på ett ofullkomligt och omoget sätt. En strängare kritik skulle helt visst hafva mycket att anmärka däremot.

Helt annorlunda ter sig också Karlfeldts lyrik i hans mannaålders kraft. I inledningen till Fridolins poesi bemöter han på förhand de anmärkningar, som möjligen kunna göras mot hans författarskap, och ber på samma gång, att man måtte låta honom sjunga som han vill, fri från yttre inflytelser vare sig till innehåll eller form. "Fridolin", säger han, "är att förlikna vid en fågel, hvars näbb lärt sig två läten, som båda vilja göra sig hörda och flyta ihop i sången". Betydelsen och sanningen af dessa ord skönjes ock i snart sagdt hvarje dikt i de utgifna båda samlingarna. Bonde är han född, herre har han varit, landtman är han åter blifven. Sin nya ställning, sedan han svikit fädernas värf, halft nödd och halft villig, som han själf erkänner – tolkar han på ett nästan vemodigt sätt i romansen Fäderna. På samma gång som han här beklagar att han blifvit "ryckt som en ört ur sin groningsgrund", röjer sig en längtan att i dikten få dröja kvar hos fäderna och i sången, framhäfva deras lif, deras känslor och tankar, och det är, som ville han säga, att hvad som klungit i hans sång af stormsus och vattusprång, af suckar ur milsdjup skog, af manliga och djärfva tankar, vore kommet ur fädernas bröst

Sin mellanställning såsom bildad landtman åskådliggör skalden i flera af sina dikter, t.ex. "Sommarkarlen", som tillika är ett uttryck för hans outsägliga längtan efter frihet, frihet att få vandra omkring i skog och mark, att få lefva i naturen och ostörd få sjunga ut det, hvaraf hans bröst är fullt:

Det är längtan och jublande lefnadsmod, det är kärleken till friheten och – kärlek till naturen.

Detta senare är ett utmärkande drag i K:s diktning. Hans naturdyrkan röjer sig öfver allt, i stort som i smått, och bildar ett alldeles säreget led i den svenska sången. Han beträder en väg, som ännu ingen trampat. Parad med tolkningen af egna känslor eller förbunden med gamla sagor och dunkla folksägner bildar tonen i dessa sånger om vildmarken en lefvande romantik, som tillika blir naturlig och lättfattlig genom frånvaron af allt allegoriserande. "Vildmarksvisor" kallas de med rätta, ty Karlfeldt är en bland de få. som varit hemmastadd där och helt lefvat sig in i vildmarksstämningen. Hvad som tjusade de unga var hans kärlek till hembygden och det underbart målande sätt, hvarpå han tolkade naturen. Det är som läste man en gammal skön folkvisa.

T.ex.

Frihet och natur är hans lösen. Han vill att de unga åtminstone någon gång skola frigöra sig från det jäktande hvardagslifvets bekymmer och tvång för att lefva ett friskt lif i skog och mark, för att "gästa den gode Pan", naturens gud, som hviskar så vänligt i grenarna, och som låter "sorl och ekon sjunga ur snåren som en kör" till skaldens sång, då han ger ungdomens stumma lidelse röst. Eller manar oss skalden att glömma lifvets mörka sidor och fröjda oss åt vår ungdom:

Vidare är jägarlifvet något, som Karlfeldt gärna behandlar – dock äfven det i förening med lyriken såsom kärlek eller naturdyrkan. De unga tilltalas särskildt af det manligt kraftiga i hans sång, framhållet i förening med det jungfruligt täcka. De unga och rena känslorna tolkas stundom vemodigt, stundom komiskt, alltid enkelt och lättfattligt. Då den lustige jägaren kommer hem från markerna bider den sjuttonåriga med blossande anlet, och så sjunger han:

Men skalden vandrar omkring ej blott i skogar och på blomströdda ängar. Han skyr ej heller de af naturen mindre rikt utrustade dälderna. Han skildrar gärna en vårljus dal, där lärkor och siskor kvittra, men han saknar ej blick för naturens svårmod, där den torftiga mossen fäster sina fattiga, bleka hjortronblommor "mellan vecken af sin blacka skrud". Ett höstlandskap med multnande löf och dyster himmel kan erbjuda mycket, som för skalden är poetiskt och lockande.

Med afseende på de ämnen, Karlfeldt behandlar, stå de senare alster, han framlagt i Fridolins poesi, i tämligen skarp kontrast till Vildmarks- och Kärleksvisorna. Dessa senare äro ett sannt och verkligt uttryck för ynglingaårens drömvärld med dess känslor, tolkade så som han själf känt dem och som han tänker sig dem hos andra med honom likställda unga män. Men det är ingen klagande elegi, ingen trånande, sjuklig kärlekssång – nej, det är verkligheten som skildras, verkligheten i de ungas känslor och tankar, så som hvarje människa en gång hyser dem. Man skulle kunna säga, att, oaktadt frånvaron af allt reflekterande, dessa visor ändock äro liksom en förklaring af det unga hjärtat, och i sin helhet bilda de inom den svenska diktningen ett häfdande af ungdoms- och livsglädjens berättigande. Man tycker sig skönja i dessa sånger liksom en längtan att ständigt få vara ung.

Karlfeldt har med skäl blifvit kallad de ungas skald. Och hvad som gjort honom känd och älskad af hans landsmän, det är den naturliga, originella tonen i hans lyrik. Karlfeldts egendomlighet vid besjungandet af naturens skönheter var, att han så gärna dröjde vid födelsebygdens kära, om än magra torfva. Hans hjärtas hemlighet är den, att han ser allt i ljust. Han vet hurdan världen är, han vet att trohet gäldas med otrohet, men om lifvet saknar fullkomlighet, vill han dikta dit hvad som fattas. Där verklighetens poesi slutar, tar drömmens vid.

Någon har sagt, att där ligger en djup underton af vemod i Karlfeldts lyrik. Och förvisso finnes den där. "Längtan heter min arfvedel". säger han på ett ställe, och i afskedets stund, "då dagen lutar mot sin undergång", låter han den sorgsne älskande fråga:

Och härpå svarar han själf:

Är icke detta vemod, vemod i ordets rätta bemärkelse? Eller, då han vandrar där borta på åsen, och i fjärran skönjer en kvinnogestalt, hvilken han skådar långt borta som i en dröm och därför i sin fantasi kan skapa som han vill. Han önskar ej att se hvem hon är, ty då kunna hans förhoppningar gäckas. Men nu kan han drömma så gladt om henne, som han sett. Äfven detta är vemod, ty det är längtan, ouppfylld längtan. Men det är tillika det vemod, som hoppas, ty en gång, när skuggorna komma, skall han få glädja sig åt minnena. Och han vill gärna tro, att åldern och hösten kunna ställa allt till rätta:

och

"din blick skall mig möta med längtande brand".

Vemodet finnes sålunda där, men det är berättigadt, så som det här framträder. Ja, det är denna halft glada, halft mystiskt sorgsna prägel som gör honom så njutbar. Därigenom blir han ock en äkta svensk skald, ty vemodet är ett "nordiskt sångardrag" och ingen svensk diktare har vunnit namn om icke på botten af hans lyrik ett stilla drag af vemod slumrat.

Med afseende på de mognare årens alster, Fridolins Poesi, dröja äfven här svallningarna från ungdomsåren och lyriken bär delvis samma prägel som i den förra diktsamlingen. Här är det dock endast "minnenas vin", som berusar, och hans syn på världen öfvergår allt mer i en "landtlig ungkarls" än glada, än vemodiga lifsåskådning. Ofta höjer han en sakta klagan öfver ungkarlslifvets enslighet och världens föränderlighet. Men det mest utmärkande draget i Fridolins visor är humorn.

Det ligger någonting ödmjukt och tilldragande i denna undergifvenhet och erkänsla af egen bräcklighet. Därtill är Karlfeldt en af de få humorister, som blott i ringa grad varit satiriker. Detta hån öfver medmänniskors dårskap, då skalden lyfter sig själf öfver den öfriga världen, finnes ej hos Fridolin.

Däremot drager han ofta i härnad mot ljumhet och vinningslystnad:

utbrister han i manlig vrede öfver människors snikenhet och låghet.

"Fördärfves jag platt, om jag viker en tum",

låter han den envise dalkarlen säga,

"ifrån mitt rum, om jag står där med heder och ära".

Man skulle kunna förlikna Karlfeldt vid den latinska skalden Horatius. En sansad lifsglädje är bådas motto: "Har jag honung i min håg, må gärna all världen surna". "Jorden gråter och världen är full af tårar", låtom oss därför ej gråta med, låtom oss dansa och skämta med vinlöfskransen kring våra tinningar".

Karlfeldt är utgången från svensk bondesläkt. Det glömmer han aldrig. Sina fäder ägnar han en kär och vördnadsfull hågkomst, och hans mål är att likna dem i dygder, i mannakraft, i fasthet i viljan. "Och om han än ej blef som en af dem", säger han, om han blef en drömmare i stället för en verklig ättling af fäderna, hoppas han dock att sången måtte bära i sig något af deras sätt, och att den måtte höras, "fast den ljuder i dalen".

Något som genast faller i ögonen vid läsningen af Karlfeldts dikter är hans konstnärlighet i formen och hans stora välde öfver språket. Rimmen, som ofta äro rikliga, komma helt naturligt och förefalla ej sökta.

Metern är af mångahanda slag, stundom mycket originell, lämpande sig efter hvarje sångs innehåll och särskilda tonart. På så sätt blir en danssång en verklig sådan. Vårvisorna bära denna lätta, lekande prägel, som kommer läsaren att känna det vårlikt i sitt inre, äfven om i naturen är höst.

Karlfeldts härkomst gör, att han förstår sjunga för folket lika väl som för de bildade:

"och han talar med böndren på böndernas vis och med lärde män på latin".

Karlfeldts betydelse för vårt lands ungdom ligger däri, att han väcker och stärker dess tro på lifvet. Längtan och lefnadsmod sjunger han. "I unga", så vill han säga, "om modet sviker eder i kulna och dystra stunder, då skuggor breda sitt flor öfver edra drömmar och ljusa förhoppningar – söken och glädjen eder åt det goda i lifvet och minnens hvad skönt I upplefvat! Och om I ändå längten efter hvad som ej kan gifvas eder i denna världen, om I längten efter en högre sanning, som I här nere blott anat, sjungen då med i Afskedssången: