Mikrokosmos – en annorlunda människosyn

DIKTANALYS AV ERIK AXEL KARLFELDTS DIKT MIKROKOSMOS

Inledning

Erik Axel Karlfeldt, akademiker, lärare, nobelpristagare och, framförallt en enastående lyriker. En man vars diktning gjort honom till en av de mest minnesvärda i Sveriges litterära historia, och allt startade på gården hemma i Karlbo utanför Avesta. Trots att Karlfeldt själv önskade att en dag kunna titulera sig som poet, var det ingen som anade en sådan framgång. Men som 31-åring publicerade Karlfeldt sin första diktsamling, Vildmarks- och kärleksvisor. Dikterna i denna, lika som i hans efterkommande diktsamlingar, har många inspirerats av just två saker; naturen eller kärleken.

Men under sin författarkarriär har Karlfeldt stundom även vävt in andra inspirationskällor i formandet av nya dikter. Bondepraktikan, en samling folktro och visdomar som använts ända sedan 1500-talet är ett sådant exempel. Redan i Fridolins visor (1898) tog lyrikern hjälp av detta litterära verk, och den uppträder igen i Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim (1901).

Syftet bakom denna diktanalys är att undersöka och tolka innehållet i dikten Mikrokosmos, ur diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim från 1901, som inspirerats av just bondepraktikan. Anledningen till att jag fastnade för denna dikt var den annorlunda, och för mig nya, människosyn som jag uppfattar att den skildrar. Den utmärker sig från många andra av Karlfeldts dikter genom att fokusera på den mänskliga individen ur ett universellt perspektiv. Alla människor är en mikrokosmos bestående av de fyra elementen. Det är dessutom en dikt som förmedlar både dysterhet och vemod, men också den mest omfamnande lättnaden och lycka. Jag fastnade också för dess bildiska skildringar av naturen. Inte bara med anledning av den vackra konstnärligheten, utan det faktum att dessa på ett så naturligt och tidlöst sätt kan förmedla både tydliga och mycket intensiva mänskliga känslor.

Analys

Diktens namn, mikrokosmos, kommer ursprungligen från grekiskan och betyder ”liten värld”. Titeln mikrokosmos syftar till människan som en varelse uppbyggd av de fyra elementen; jord, vatten, luft och eld, i likhet till hur världen, makrokosmosen, är uppbyggd av samma fyra element.

Mikrokosmos har en relativt simpel uppbyggnad, den består av fyra tydliga strofer med fyra versrader vardera. Varje strof inleds med frasen ”Jag är av” som efterföljs av ett av de fyra elementen; jord, vatten, luft eller eld. Den första versraden fortsätter med frasen ”jag är” och två tydliga karaktärsdrag som det specifika elementet kan kännetecknas för. Ett exempel på detta är vattnet som i första versen beskrivs ”Jag är av vattnet, jag är kall och våt”. Det är dessa fraser, de första verserna av varje strof, som utformar diktens innehåll och utgör själva essensen i Mikrokosmos. De resterande tre versraderna i varje strof genomsyras av samma element som i den första versraden. Där fördjupas och koncentreras elementets, och dess egenskapers, inflytande på mikrokosmosen, alltså människan. Varje element förenas också med en årstid, exempelvis luften som förenas med våren. Det medverkar inte bara till en fördjupad förklaring av elementet, det bidrar också till den bildliga och målande upplevelsen. Bildspråket är en betydelsefull och nästan grundläggande del i Karlfeldts dikning. I Mikrokosmos tar han hjälp av element och årstider för att skapa liknelser och metaforer, dessa hjälper till att förklara en känsla eller sinnesställning. Exempel så sådana liknelser och metaforer som är betydelsefulla för bildspråket i Mikrokosmos är ”min stela flegma är som frusen gråt” och ”Det står ett gulnat höstträd i min själ”.

I Mikrokosmos använder sig Karlfeldt även av andra stilfigurer som medverkar till den bildliga upplevelsen och till stämning so förmedlas. Utöver det ger det också dikten en mer elegant touch och medverkar till den ömhet och sårbarhet som Mikrokosmos förmedlar. Karlfeldt tar hjälp av besjälning och personifikation för att ge konkreta respektive abstrakta ting mänskliga drag och egenskaper; ”Det står ett gulnat höstträd i min själ, dess alla grenar susa som farväl” respektive ”Min vinterglädje bullrar stark men bråd”. Dessa gör att läsaren kan betrakta en känsla som något konkret istället för en viss sinnesstämning, något som kan göra känslan mer greppbar och möjligen också mer intensiv.

Dikten är uppbyggd av ett återkommande mönster av slutrim; den första och andra versraden i varje strof rimmar, lika gör även den tredje och fjärde versraden, och detta är återkommande i varje strof genom hela dikten. Detta, tillsammans med den relativt simpla diktuppbyggnaden och med ett genomgående tempus (presens), gör diktens ytliga innehåll relativt lättförstått. Men ännu viktigare, det öppnar oändligt många dörrar med möjlighet för läsaren att skapa en egen tolkning av dikten i relation till det egna livet. Rimningen medverkar också till diktens rytmik. Konstant återkommande slutrim och relativt oföränderlig längd på versraderna, mellan 5-9 ord. Denna till synes simpla struktur tillför Mikrokosmos en enkelhet och skapar en klassisk rytmik vid läsning av dikten.

(…)

Diskussion

Dikten är, som nämnt, skriven i presens. Men när diktens nutid utspelar sig är inte specificerat. Det beror på när i tid och rum som diktjaget befann sig. Då återkommer frågan; Vem är diktjaget? Om det är Karlfeldt själv eller något av hans poetiska alter egon, då är diktens tid någon gång under Karlfeldts levnadstid. Men diktjaget kan också, som nämnt, vara ospecificerad och representera alla individer. Detta skulle göra det möjligt att anta att diktens plats i tid och rum också är ospecificerat. Alltså att både berättelsens- och handlingens tid anpassas till läsarens nutid, dikten skulle alltså i själva verket kunna vara helt tidlös.

Dikten sammankopplar, som nämnt, ihop ett element med en årstid och utifrån dessa beskrivs olika känslor eller temperament hos diktjaget. För varje strof förändras elementet och årstiden vilket gör att det även sker en förändring i den fysiska miljön. Dikten vandrar från jord och höst, till vatten och vinter, vidare till luft och vår och sist eld och sommar. Det sker alltså en uppenbar och konkret miljöförflyttning för varje ny strof i dikten. Dessa tydliga miljöförändringar medverkar inte bara till den bildiska upplevelsen, utan förtydligar också de känslor som respektive stycke förmedlar.

(…)

Jag är av jorden, jag är sval och tung,
trögvulen, gammalstämd fast ganska ung.
Det står ett gulnat höstträd i min själ,
dess alla grenar susa som farväl.

Att diktens första element är jorden kan vara en ren tillfällighet, men det kan också ha funnits en medveten avsikt bakom det. Jorden är sammankopplat med hösten, den årstid som Karlfeldt uteslutande skrivit mest om i sin diktning.

(…)

Jag är av vattnet, jag är kall och våt,
min stela flegma är som frusen gråt.
Min vinterglädje bullrar stark men bråd,
vid fulla bord med vin och villebråd.

Den andra strofen är skriven om vattnet och med vintern som tillhörande årstid. Även här lyser en typ av dysterhet eller vemod igenom mellan raderna. Känslorna, eller kanske det fysiska tillståndet, beskrivs med ord som kall och våt, frusen gråt. Om diktjaget känner någon typ av glädje så går den snabbt över igen. Något som skulle kunna sammankopplas med denna årstid som på det norra halvklotet är mörk och kall, men också med det flegmatiska temperamentet.

(…)

Jag är av luften, jag är ljus och blid,
ag går som i beständig lådingstid.
Vad långa år försummat och försönt
står upp vid vädrens lekar friskt och grönt.

I den tredje strofen träder mer optimistiska karaktärsdrag, och en mer varaktig glädje fram mellan raderna. Denna strof tillägnas luften och våren. Detta skulle kunna vara ett tillstånd som diktjaget eftertraktat, något som äntligen nåtts; ”vad långa år försummat och försönt”. Man skulle möjligen kunna anta att det är denna karakteristik, den sangviniska, som diktjaget värdesätter högre hos sig själv än de två föregående. Som att diktjaget nu kan pusta ut, slappna av, och återfinna livsglädjen igen.

Jag är av elden, jag är torr och het
av sommarsol som ingen nedgång vet.
Väl må jag undra att hon ej förbränt
mig själv med alla mina element.

Den avslutande strofen, diktens klimax, är skriven om elden, det sista av de fyra elementet. Här har lyckan från föregående strof blivit allt mer intensiv, mer häftig och nästan uppbrusande, likt det koleriska temperamentet. Detta är den typ av person som lever i sin egen värld, opåverkad av omgivningen fast ändå närvarande. Den som ingen återhållsamhet eller rädsla vet, den som lever utan minsta hinder. Dikten har nu alltså gått från dysterhet och vemod till den mest omfamnande, intensiva lyckan, och kärleken.

(…)

Sammanfattning

Mikrokosmos må vara en enkel och koncist dikt, men den förmedlar ett brett och fylligt innehåll. Den är svävande, allmängiltig och nästan obegränsad i möjligheten att tolka. Dysterhet, pessimism, vemod, lättnad, lycka och häftighet. En dikt som är både mörk och ljus, hoppfull och nedslående, lugn och intensiv. Alla människor är sin egen mikrokosmos. Uppbyggda av dessa element, årstider och temperament, känslor och miljöer. Det är det som gör att så många har kunnat relatera till detta poetiska mästerverk som Erik Axel Karlfeldt lyckats åstadkomma. Men inte bara i dåtid, denna tidlösa dikt har levt vidare ända tills idag och kommer leva vidare i generation efter generation.