Lubbe Nordström möter Karlfeldt

Första gången jag såg Karlfeldt var i "Indiska Kaféet", d.v.s. stora kaféet på "Rydberg". Han kom alldeles ensam upp från "Mellangärdet", d.v.s. Baren, och någon sa:

– Nej, se där kommer Karlfeldt.

Jag såg mig omkring men kunde inte upptäcka någon som liknade en skald.

– Vem? sa jag.
– Ser du inte!! svarades, och man pekade.
– Det där!!?? sa jag. Det är ju en bondtjyv.

Så häpen blev jag. En kort, ganska bred, till utseendet ordentlig, självsäker, ljuslett typ, med slätstruket, benat hår såg han ut som en förmögen diversehandlare eller kanske snarare handelsföreståndare från landsorten. Åtminstone på det hållet.

Senare på kvällen kommo vi i samma lag, det var det vanliga gänget på "Rydberg": Simon Brandell, Albert Engström, Hans Magnus Nordlindh, Olle Thunman, ja, Gud vet, vilka mer det kunde vara. Då såg jag Karlfeldt i närbild – och jag tyckte inte om honom, han verkade bonddryg, självuppfylld, bortskämd, överlägsen. Och vi kommo också mycket riktigt ihop oss, jag var ung och het och bad honom dra för tusan i våld opp till sina fördömda Dala-härbren, hans ögon blevo is, och jag önskade, att jag haft honom ute i det fria, så skulle jag gjort upp våra affärer i en handvändning.

Med åren blevo vi vänner – jag har sällan tyckt så bra om någon karl som om honom.

Så kan det gå till här i världen.

Det var emellertid en sak, som slog mig redan vid detta första sammanträffande.

Simon Brandell var en kåsör, vars make icke var lätt att finna. Han föreföll behärska alla vetenskapliga discipliner och äga förmåga att med den mest raljanta suveränitet döma över alla företeelser. Han sparde ingen, han lät alla smaka den milda svedan av det attiska salt, han ägde på sin tunga – men en böjde han sig för, en enda, som inför en självskriven härskare, vilken icke ens den kunglige hovnarren fick tillåta sig att med ett ord av skämt eller gyckel beskugga, och det var Karlfeldt. Just den här berörda kvällen tog han upp dennes kända dikt "Hästkarlar" och analyserade den ur både formens och innehållets synpunkt på ett sätt, som jag aldrig hört eller sett maken till hos en yrkeskritiker. Alla sutto som förhäxade av denna lärdom och denna elegans, man fördes långt bort till den indiska poesien, man fick den svenska stora traditionen som en pampig dalmålning, man fick den aktuella europeiska litteraturen i ett svindlande fågelperspektiv, och i denna glänsande inramning fördes så den Karlfeldtska dikten fram, deklamerades och värdesattes såsom en tidens kronjuvel.

Denna lilla situation ger i själva verket mycket av Karlfeldts ställning redan då inom litterära kretsar – han var den reservationslöst beundrade, ja, i vissa fall den avgudade. Det berodde på hans utomordentliga yrkesskicklighet, hans konstnärliga stränghet mot sig själv, på hans formella virtuositet, på det kärnsvenska i hans ämnesval – men det berodde också till en inte så ringa del på, att man visste honom vara den ende intime vän, som den gamle Fröding hade i livet, därmed fick han över sig liksom en redan erkänd olympisk glans, han var på en och samma gång levande i nuet och del av det eviga i svensk poesi.

Det var över honom som människa nånting som av gammal mörk mumma, lite kärv och besk men fyllig och kraftgivande. Och jag minns en kväll i Grisslehamn, då jag satt tillsammans med honom och Albert uppe hos den genom Albert berömde urtypen och havstomten "yxlografen" Kalle Andersson, egentligen alltså xylograf. Han hade på grund av dåliga lungor redan vid 30-årsåldern flyttat från Stockholm – ehuru han var en riktig tvättäkta Stockholmsgrabb – och bosatt sig ute i det havsomsusade Grisslehamn, hade där en liten stuga och vandrade omkring i en gammal slokhatt med korta brätten, nerskjuten som en strut över huvut, i tjockbottnade halvstövlar, grov stor-kavaj, rödlett i hyn, med en liten lingonröd kroknäbb, små gula, stubbade mustascher och glasögon med onaturligt stora linser. Han hade en egendomligt gnisslande stämma, ett kort skratt inåt i stället för utåt och var i besittning av sin egen ganska ampert cyniska filosofi, hämtad från artistgäng i Paris och ungdomens Stockholms-gamängliv, slutligen utformad till skulpterad fasthet i samliv med stormslitna roslagsfiskare och i havsensligheten.

Det var en kväll år 1906 mot jul, Karlfeldt hade kommit ut för att Albert just skulle göra ett nytt omslag till hans just publicerade "Flora och Pomona" – han gillade inte den första upplagans omslag.

– Det ser ut som en frökatalog! sa han.

Han hade beslutat att i stället ta dikten "I Jupiters stund" som utgångspunkt och göra två händer, lyftande en konungakrona inom en ram av alla zodiakens tecken. Och Karlfeldts händer skulle själva vara modell. (Det blev nu inte hans händer, men det är detsamma.)

Det hade blivit full vinter med mycket snö, hela landskapet var lindat i en tjock vit fäll, granarna och tallarna i skogen hade grenar som väldiga vita bälgvantar, klipporna voro svartfläckiga som sälar, vikar och insjöar frusna och ihopdrivna, bara havet morrade svart utanför allt det vita. Och uppe i Kalle Anderssons stuga ångade det av värme från glöden i öppna spisen. Det var ljuvligt svenskt. Men också på något egendomligt sätt hedniskt. Grisslehamn har för mig, i skenet av Albert och "yxlografen" och deras liv, deras andliga utdunstning så att säga, kvarlevt i minnet såsom ett gammalt i skogen, på en ödslig klipphäll undangömt, av havsdån omgivet, bortglömt Frö-tempel med fet mat, gammalt porsöl och dyrkan av fruktbarhetens och fruktsamhetens i stor utsträckning lasciva gudom – och i denna tempelskara var också Karlfeldt en.

Vi sysslade den natten med att söka till latin översätta några av hans dikter. Jag minns särskilt en, som aldrig blivit känd, men som bör bevaras från glömska, därför att den ger hela Karlfeldt i en förtätad droppe.

– Jag hade varit bjuden, berättade han på sin sjungande daladialekt, till ett slott i Uppland, som ägdes av en gammal greve. Där fanns en tavla, som föreställde hans stamfader, vilken varit känd som en stor bolare. Under porträttet hade funnits grevens valspråk jämt en fyrradig strof, som båda hade fallit bort. Nu ville greven, att jag skulle författa ett nytt valspråk och en ny strof, och med hänsyn till grevens liv skrev jag då:

Som ett drag av Karlfeldts stränghet mot sig själv kan ju nämnas, att han inte ville acceptera versen, därför att han brutit stilen genom att använda det moderna "har" i tredje raden men det arkaiserande "haver" i första och fjärde, alltså ett stilbrott. De flesta skalder äro, åtminstone inte sällan, mycket överseende mot sig själva i liknande fall, men Karlfeldt var omutlig i sin stilkänsla.

Ja, sen tog han upp en dans i stugan. Först dansade han med Albert, som han placerade i den varma asksmörjan på spishällen...
– Djävla bonne...! gnäggade han.

Till mig hade han ännu ett litet agg kvar från vårt gruff på "Rydberg", så han var lite tveksam, men till sist tog han också en vals med mig, men när han sökte placera mig i ett annat hörn, sa jag åt honom:
– Sätt smålänningar och stockholmare var du vill, men du ska inte försöka med en norrlänning...

Då släppte han mig och teg.

Ute hade det snöat hela kvällen, mjukt och ljudlöst, och när vi skulle gå hem, var hela världen en enda stor driva utan ett spår, utan en stig, en enda vit overklig dröm. Och innan jag visste ordet av, voro blotgubbarna spårlöst försvunna – de hade sjunkit ner i ett djupt dike, och med möda fick jag upp dem på terra cotta. Det hade slutat snöa och i stället blivit ett dansande norrsken i norr, och om det var det denna dans på himlavalvet, som väckte en motsvarande celest danslust i dem vet jag inte, men när vi kommo ner på den plana Lillsjön, togo de fatt, först till en liten brottning men sedan till dans, under det Karlfeldt med barksträv stämma sjöng sin dikt:

Jag råkade sedan Karlfeldt då och då under årens lopp, alltid trygg, alltid med ett stort, fast handslag och med en rak, god blick. Vårt lilla gruff var för länge sen glömt som en ungdomsöverilning från min sida, han hade lärt sig känna, hur mycket jag tyckte om honom, och misstänksam som han i grund och botten var, satte han otroligt värde på att känna verklig sympati emot sig. Han besvarade denna sympati med små drag, som gjorde mitt hjärta varmt. Det var för mig ganska heta kamptider – kring totalismen – på 20-talet, jag hade praktiskt taget alla emot mig, men han föreföll just då att sätta en särskild ära i att inför mina motståndare visa, att han tog mitt parti – väl icke för mina åsikter, som han sade sig icke fatta riktigt, men för mig personligen, och det draget av karl och kärna kunde jag aldrig glömma.

Så var det en underbart stilla och vacker försommarkväll, det var en av de första dagarna i juni 1930. Jag hade arbetat med "Svea Rike" på Stockholms-utställningen och kom, då allt äntligen var klart, tillsammans med en av gubbarna därifrån till det närbelägna Djurgårdsbrunn för att vid tiotiden på kvällen få en bit mat.

Ensam vid ett bord i ett hörn av verandan mot kanalen satt Karlfeldt med en flaska punsch. Jag gick fram och hälsade på honom. Hans ögon voro liksom fjärran, hans hela ansikte var olikt det vanliga, jag sett, det var utslätat, milt, förandligat.

Han tog min hand mellan sina båda och höll kvar den.

– Du förstår, sa han, jag är ju egentligen en gammal vårpoet...jag går ut så här en kväll varje vår och sätter mig för mig själv ... alldeles ensam...där borta (pekade han) bodde Fröding...nu är han borta...här sjöng Bellman...och jag kan inte fara hem till Dalarna...då sätter jag mig här...du förstår, Lubbe, jag är ju egentligen en gammal vårpoet...bara en gammal vårpoet...

Vi tryckte varandras händer. Jag måste tillbaka till mina affärssamtal.

Det var sista gången jag såg honom.

Inte fullt ett år senare, när jag kom från Stilla havets dyningar in till San Fransisco i ett grått, kallt duggregn, låg där ett brev emot mig – och till det hade fogats på en hastigt skriven liten lapp:

"Karlfeldt dog tidigt i morse – dödsorsaken influensa, recidiv åt lungorna."

Jag satt där med den lilla lappen i hand, långt, långt bort i världen, och det kändes som om jag fått veta, att ett stycke av Sverige hade sjunkit för alltid i havet.