Karlfeldts syn på ungdomen

Karlfeldt och ungdomen

Det enda märkvärdiga med det här föredraget är att det inte har hållits förut. "Karlfeldt och ungdomen", det är väl en utmärkt och nära till hands liggande titel på ett föredrag eller en uppsats men jag har inte lyckats hitta något av den varan i Arne Bergstrands fylliga Karlfeldtbibliografi. Ja, tänker ni efter dyker det säkert upp några karlfeldtdikter ur minnet som har med det temat att göra. I själva verket finns det i alla hans diktsamlingar åtskilliga dikter som handlar om och som kommenterar ungdomen. Ungdom var också ett tema i flera av Karlfeldts tal genom åren. Det är alltså en lockande uppgift att försöka urskilja Karlfeldts syn på ungdomen och begreppet ungdom genom åren, att se hur bedömningarna skiftat och knyta dem till händelser i hans livssituation och hans omvärld.

1.

När Karlfeldt är ett par och tjugo framställer han ungdomen som något kraftlöst och oskuldsfullt, svagt och anemiskt, ett förrädiskt skenvärde, en falsk illusion, som det gäller att genomskåda och växa bort ifrån:

Förkärlek, som dikten heter, publicerades i Svenska familje-journalen Svea 1886 och finns omtryckt i Karlfeldts ungdomsdiktning, 1934. Man läser gärna den här dikten som en självuppgörelse. Det är lätt att leka psykolog och anta att det livets knytnäveslag som Karlfeldt drabbades av året före, med katastrofen på Tolvmansgården, fick honom att se sin egen första ungdomstid i en ny dager. Den var som rosens dräkt i en annan dikt från samma år, Visa, tvinnad av purpurgarn, ett solstrålens svaga barn. Inte heller ungmöns rosenfägring är att lita på, "ett flygtigt ungdomens barn den är". Däremot törs man sätta sin lit, ovisst hur länge, till ungmöns framtida, förblivande och trofasta kärlek. Och både mö och yngling förenas i ett vapenbrödraskap i dikten Det nya kriget då skaldens maningssång lyder:

Upp och pansra dig till örlig,
unga folk med hjärtan unga!

Här stiger kvinnligt höga barmar under vapenrocken, här vitnar kvinnohänder omkring svärdshjalt,

samma händer, som dig smekte
dunmjukt in i hulda drömmar.

Den sorglösa ungdomens tid är förbi, den har varit en illusion som rentav gjort de unga illa rustade att möta den kärva verkligheten och kampen för tillvaron. Det gäller att distansera sig från det för ungdomen typiska. I Förkärlek ska den mogna bondkvinnans solbrynta och frostnupna händer med tiden

Man märker alltså att till den personliga bakgrunden måste läggas också 80-talets tidsanda med en politisk radikalisering och stridsvilja – och jämställdhet mellan könen. Karlfeldt skriver här i tidens smak men behöver inte alls vara falsk för det. Han hette för övrigt ännu inte Karlfeldt utan Eriksson, och den som undertecknat de här tre dikterna från 1886, Förkärlek, Visa och Det nya kriget, tecknade sig Frank Vinge. För pseudonymen Frank Vinge är ungdom ett svaghetstillstånd, den är "sammetsblöd", för att använda det nyskapade ordet i Förkärlek, en av de första bland Karlfeldts många originella sammansättningar.

2.

Helt annorlunda möter ungdomen i Karlfeldts diktning fem tio år senare, den som samlas i Vildmarks- och kärleksvisor, 1895. Här är ungdom ett tillstånd av lust och lek och längtan. Jämställdheten mellan könen är påfallande också här, men den kommer till uttryck i erotik inte i politik:

Den sexuella attraktionen är ömsesidig även om det här är mannen som för ordet och lyfter sin kvinna, både bokstavligt, högt mot junimånens tvillinghorn, och bildligt, som när bibliska skalder "lyfter" eller "höjer" en lovsång eller en hög visa:

I den här dikten, Vårbal, är det en skara ungdomar av bondestam som för en dag och en natt kan skaka loss riktigt ordentligt:

Ungdom representerar ett sunt driftliv och en disciplinerad utlevelse:

Det var väl sådana här lössläppta tongångar som fick en sympatisk företrädare för en äldre generation, Karlfeldts mentor Ernst Beckman, att i en julhälsning några år senare säga om hans ungdomliga diktning att

den mycket ofta gladt mig, icke alltid, ty stundom har där funnits toner, hvilka Ni nog, som så väl känner mig, förstår att jag med mina åsigter haft svårt att icke med vemod känna såsom onödiga missljud – måhända mindre i och för sig än då de utkastas bland en stor, kritiklös allmänhet. (KB L 135, 24/12 1898)

Ungdomen lyssnar också till modern musik på sin vårbal. Man har fått fatt på en tysk musikantkår, och det är nog inte fråga om några vinddrivna preussiska militärmusiker. Det är sannolikt en genrebeteckning. Det är en bruksorkester som spelar wienervalser med blåsinstrument i kontrast till den vanliga spelmansmusiken på dansbanan:

där stråkar i helgedagskvällarna brusa,
i hägnet av björklövsgardinerna ljusa.

Nu, med "tyskarna" på banan, blir det annat ljud i skällan:

Det här är alltså bondesamhällets ungdom. Dansen drar iväg mot det orgiastiska hållet men är välorganiserad. Karlfeldt kallade dikten Bal champêtre, ett modeord som sen ändrades till Vårbal. Samtidigt skedde, inte minst i Karlfeldts egna kretsar en omvärdering av spelmansmusiken. Eller som sekelskiftets Nordisk Familjebok skriver på tal om bal champêtre:

I Sverige har i senaste tid smaken för nationella folkdanser börjat hos medelklassen undantränga lusten till baler af den äldre typen.

Av de karga livsvillkor och den solidariska anslutning till den mogna ålderns sexuella reproduktionstvång som Frank Vinge målat upp finns inga spår i Vildmarks- och kärleksvisor. Ungdom är en tid av kravlöshet och fri kärlek, särskilt när vi går till bondesamhällets utmarker i Vild kärlek, som en dikt heter. Det är samma ungdomliga kärleksyra här men mellan en stryker och en slinka av tattarsläkt.

De står utanför bondegemenskap och byliv. Men de drivs av samma glada kärleksdrift som medger ett avbrott i den yrkesmässiga vardagsrutinen, fast den är av annat slag än bondeungdomarnas:

Ungdom är en tillfällig ansvarslöshet betingad av oemotståndligt sexuellt begär. Ungdom är behovstillfredsställelse. Om de båda tattarungdomarna sägs att "de voro i älskogsåren" och detsamma gäller bondeungdomarna. Naturen tar ut sin rätt både hos naturbarnen i Vild kärlek och hos dem som leker naturbarn i Bal champêtre. Men i båda fallen följer man i vardagslag respektive samhälles koder, bondesamhällets eller tjyvsamhällets.

3.

Nästa diktsamling, Fridolins visor, kom ut 1898. Den inleds på Karlfeldts vanliga sätt med en introducerande ouvertyrdikt som här heter Rimsmeden. Också nu möter vi ett gäng allmogeungdom. Smeden är inte en i gänget, han är i stället den som smider de ungas visor, eller för att låna ord ur Fäderna, han som "fångar toner ur sommar och höst och ger dem visans lekande röst". Utanför smedjan, "från gårdarna och fjällen", hör smeden hur "de ungas friska röster" sjunger med. Nu är diktjaget inte längre med i svängen, han är den som diktar visorna, och han befinner sig "i kvällen, då min ungdoms sol gick ned". Karlfeldt själv var ännu inte trettiofem år, men det är skalder i den åldern som brukar vara bäst på att iaktta hur ungdomstiden är förliden. Det sexuella källflödet är ingen ohejdbar naturkraft längre men kan oförmodat kvälla fram av enstaka stimuli, som i en Blomstervisa:

Och ungdomens sorglösa kärlekslekar kan ge sig till känna som ett vagt minne under medelåldringens vardagliga arbete med humleplockning:

Avståndet till ungdomen är nästan lika stort som hos den gamle drängen Karlfeldt skildrar i slutet av karriären. Han vars drift reflexmässigt blossar upp av hemsamaritens omsorger:

Även humleplockaren slår sig till ro. Humlestörens slingor får honom att tänka på ungflickornas långa flätor men i brist på kvinnliga sängkamrater nöjer han sig med att stoppa humleknoppar i putvaret och finna tillfredsställelse i den djupa och vederkvickande sömnen:

Ungdomens kärlek kan fortfarande beskrivas som djurisk, men djuren är då av det mest oskyldiga slaget:

Diktsamlingens huvudfigur, Fridolin, tycks visserligen få ett raptus av sexuellt begär i Efter skördeanden. Men nog är det väl den stadgade husbonden man ser, uppsluppen och yster tillsammans med pigor och räfserskor efter väl förrättat värv. Han "dansar var flicka på balen varm" och lyfter sin partner högt mot "höstmånens röda kastrull", men inte är han en av ynglingarna i laget. Han fröjdar sig framför allt åt sin fyllda loge och först i andra hand åt sina fylliga skördeflickor.

En liknande husbondetyp, vars åkrar bär frodigt lin och vars får har ymnig ull, är han som för ordet i dikten För vägens vind. Han sitter i sin höga sal

En så kallad fallen flicka dyker upp och väcker med sin anblick bondens skuldkänslor:

Kanske, kanske var det hans fel att det gick på tok för denna ungdomsväninna, att hon blev ett armt och fallet rosenblad, f.ö. ett namn och ett öde som Cornelis Vreeswijk lånat in till en visa.

I den här dikten möts de två bilderna av ungdom som vi mött i Vildmarks- och kärleksvisor och i Fridolins visor. I den ena dominerar det ungdomliga ruset, i den andra det distanserade bakåtblickandet. Det är intressant att För vägens vind var införd i första upplagan av Vildmarks- och kärleksvisor, där den är en av de verkliga prydnaderna. Men sedan förde Karlfeldt över den till Fridolins visor, där den motiviskt och tankemässigt rätteligen hör hemma.

I Jag lever allena möter en gammal patetisk ungkarl, han vars dalur slår sina sävliga slag:

Ungdomen är även här ett tillstånd man ser i backspegeln, något eftertraktansvärt fastän passerat, inte något suspekt eller självklart som det förut var. När flickorna gäckas och kastar blickar som säger "Kom och tag oss, Fridolin", så spritter det till ett tag,

Anders Forsberg har kongenialt fångat situationen på omslaget till första upplagan av Fridolins visor. Fridolin, med medelålderns volym och med käpp i hand, står på sitt tun, instängd bakom gärdesgård och grind, och vänder trögt sin nacke mot tre gäcksamt dansande gracer som avtecknar sig mot skogsbrynet. I Vildmarks- och kärleksvisor hade han för länge sen hoppat över staketet och med lätta fjät försvunnit med töserna in i skogen. Men nu har åren gått.

Man kan tala om ett nostalgiskt förhållande till ungdomens förlorade paradis.

Samma känslomix finns i Fridolins dårskap i nästa samling,

Fridolins lustgård, 1901, insikten att ungdomen är över och den svårutrotade men lätt betvingade längtan tillbaka in i den. Fridolin klär upp sig i grå Stetsonhatt, sidenkravatt blanka skor och gabardinkostym eller om det var knäsid gångjärnsrock och hög, fejad hatt och ger sig utan framgång men till allmänt åtlöje ut på de unga narrars stig. Han och hans kompaner som Krylbom, Pillman och Ollondal har ett koger späckat med kärlekspilar undanställt i ett hörn och minns med välbehag kvinnofladdret på sin levnads stig men måste, som Ollondal, finna sig i att uppdraget nu gått till en annan:

Skalden intar betraktarens position. Han iakttar med ömhet Jungfru Maria, den unga flickan som faller ur mönstret och inte vandrar med de andra i ungdomsflocken

Diktarjaget självt är på helt andra premisser utestängd från de ungas led och ryggar tillbaka när han i titeldikten Lustgården mönstrar den åldrade skara, "landstormens sista uppbåd", som han själv räknat sig till i ungdomens dagar, alltså generationskamraterna. Han deserterar:

Fridolin upprättar en egen fristad mellan en avslutad ungdom och en begynnande medelålder. Minnet av ungdomsårens kraft blir, förädlat till fantasi och dikt, ett medel att besegra vardagslivets tråk och tvång, något som lyfter oss "från dessa stankens dalar" (Sång till psaltare), eller den bälg som håller livsgnistan vid liv:

4.

Frigjord från den egna, åldrande generationen vänder Karlfeldt nu sin blick mot en ungdom som han inte har pretentioner på att tillhöra men till vilken han knyter förhoppningar om en ny samhällsanda. Den generation som kommer marscherande efter Karlfeldts flyktande armé var kanske den första ungdomsgenerationen i Sverige, liksom annorstädes. Henrik Berggren refererar i sin doktorsavhandling Seklets ungdom, 1995, den franska forskaren Annie Kriegel, som vill förklara varför en sådan företeelse, alltså en generation som definierar sig som den unga, dyker upp först vid denna sena tidpunkt i mänsklighetens historia. Hon pekar på de många sociala och kulturella förändringarna under 1800-talet som satte de traditionella hierarkiska strukturerna under tryck och öppnade för en ny social mobilitet.

Människan kunde förändra sin samhälleliga situation; hon var inte längre historiskt förutbestämd. Därmed blev också ungdomen en avgörande livsfas i en människas liv.

Expansionen av utbildningssystemet och nya former för socialisering av ungdomen är delar av samma utveckling.

Ungdomsfasen blev viktig dels i individens liv som en del av bildningsprocessen, dels för kollektivet – nationen – som en tillgång som måste hanteras på rätt sätt. Liksom individen i sin ungdom formade sin framtid hade den yngre generationen sin nations framtid i sina händer. (s. 30f.)

Samtidigt som Fridolin gör sig hörd uppstår också en ungdomsrörelse i landet. Det var ingen väldefinierad rörelse med tydligt formulerat program. Staffan Björck definierar den så här i sin avhandling Heidenstam och sekelskiftets Sverige, 1946:

de strävanden, som uppträdde i alla landsändar, att utan band av någon religiös, politisk eller absolutistisk konfession samla ungdomen till möten och föreningar och där väcka och egga den till social och estetisk kultur, frisinne och fosterlandskänsla, nykterhet, bildningsarbete och hemslöjd. (s. 256f.)

Förebilder fanns i Norge och Finland. I Sverige blev rörelsen starkast och mest högröstad i Dalarna. Där fanns profilerade talesmän som Ankarcrona och Forsslund men även Anders Zorns verksamhet kan ses i ljuset av den allmänna ungdomsrörelsen. Karl Hedlund säger i sin minnesskrift, Dalarnes ungdomsmöten 1903-1909, att det var under dessa möten som drömmen om det nya riket, som skulle skapas starkt och fritt och vara ett hem för alla sina inbyggare, möttes med drömmen om det gamla bygdearvets rikedom och skönhet. Så förenades en djärvt radikal inriktning med en lika djärvt konservativ.

Ungdomsrörelsen hörde landsbygden till och omfattade knappast brukens och fabrikernas ungdomar. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen utvecklades parallellt. Motsvarande ansatser i städerna var blygsamma.

I Stockholm grundades 1905 den Kulturella Ungdomsrörelsen med föredrag, läsecirklar, fotvandringar och folkdans- och lekaftnar. I dess första centralkommitté ingick ingen mindre än – Erik Axel Karlfeldt.

Ungdomsgenerationen i Sverige var vid förra sekelskiftet ganska stor beroende på diverse demografiska tillfälligheter. Men motsvarande tendenser fanns även på andra håll och det är ingen tillfällighet att det banbrytande verk som sätter ungdomen på kartan, amerikanens Stanley Halls arbete om adolescensen, utkom 1905. Den syn på ungdomen som Karlfeldt företräder i seklets början, och särskilt efter Fridolinsamlingarna, kan alltså ses både i ett nationellt och ett internationellt perspektiv.

Karlfeldt var för gammal för att själv vara en av ungdomarna i rörelsen. Å andra sidan var en fortlöpande kritik mot rörelsen att den styrdes av äldre, samhälleligt och kulturellt etablerade personer av hans typ. Karlfeldt kan med nutida termer beskrivas som en outsider, en hangaround, en motvillig wannabe. Det kommer till uttryck på många sätt, även utanför diktens värld. Särskilt intressanta i sammanhanget är två mer eller mindre politiska tal, på Bispberg 1905 och på Skansen i Stockholm 1906.

Talet på Bispbergs klack var slutpunkten på det stora midsommarmöte som ungdomsrörelsen arrangerade i unionsstridens år 1905. Tredje dagens eftermiddag marscherade den stora skaran upp klacken. Karlfeldts vän Karl Trotzig hade i ett halvårs tid med lock och pock försökt få honom att tala till ungdomen. Trotzig antyder i ett brev den ömma punkten, att det här är en chans för Karlfeldt, den förlorade sonen, att försona sig med hembygden, nu har han ju besannat sin egen profetia: "Om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen".

Här kommer tusenden av din hembygds ungdom att samlas, en ungdom som håller på att vakna och därför behöfver nya intryck, nya tillskott af kraft, af entusiasm, af tro på lifvet och hopp om framtiden. Skulle du ej ha något att säga dem? Det är ej fråga om nykterhetspredikningar, moral och sådant, det få vi nog af. Men något väckande, tändande om hembygd och ungdom af en som sett sig om litet i världen. (KB L135, 10/1 1905)

Men Karlfeldt vill inte "skyltas med" på någon affisch och är allmänt tveksam. Trotzig försöker en månad före mötet utmåla det tillämnade talet som ett botemedel för Karlfeldts svartsyn, "att han känner sig som i en öken".

Just därför behöfver du komma hit och känna dig bland vänner, känna dig hemma och värmas af ungdomens entusiasm omkring dig. ... Jag är säker på att du skall kunna värma både dig själf och andra vid ett sådant tillfälle! Jag släpper dig inte förrän du lofvar. (KB L135, 25/5 1905)

In i det sista var det oklart om Karlfeldt skulle tala. Han gjorde det till slut men mycket motvilligt. Han talar om den vackra naturen och han talar om nykterhet och om bolagens skogsskövling. Men framför allt talar han om uppbrott och uppror, men ett andligt och oblodigt uppror. Han talar om ett luttrande oväder och om hur ungdomen börjat samlas i många landsändar:

Det är liksom vårt folk kände ett nytt behov att låta sig genomströmmas av ungdom, kraft och hälsa. Stora händelser tima och förebådas. Det är ärorika uppgifter, som föreligga den svenska ungdomen.

Det är samma nationella förnyelse med ungdomen som primus motor som han låter komma till uttryck i sina dikter. Och i båda fallen finns det något oprecist och svävande trots det beslutsamma tonfallet och krigiska bildspråket. Om upprorsgnistan nu skulle tändas bland Dalarnes berg (där han själv just står när han håller talet) då "skulle det bland dalallmogen innebära begynnelsen till en ny storhetstid, större än den förgångna, krigiska". Det vore intressant att veta vad för samhällsomvandling han har i tankarna. Av en poet begär man inte några preciseringar men av en politisk talare har man rätt att göra det. Och kanske var det därför Karlfeldt inte gärna ville hålla talet.

Det var likadant året därpå vid stockholmsstudenternas vårfest. Karlfeldt var vidtalad men man visste inte med säkerhet om han skulle tala. Plötsligt dyker han upp och den här gången är han något mer precis. Han vill åstadkomma ett samarbete mellan studenter och arbetare.

Låt oss bli som ett friskt jäsämne i den vältrande massan, vilket genomsyrar den med bildning och humanitet. ... Samhällets demokratisering, människoandens nobilisering! – följas dessa åt, då behöver ingen rädas för det nya rike, vi gå till mötes.

Båda talen finns återgivna i Karlfeldtsamfundets årsbok 2004, Till bönder och till lärde män.

5.

Samlingen Flora och Pomona, 1906 färgas i överraskande liten grad av det patos för ungdom som uppfyller Karlfeldt vid samma tid. Visst finns det med i I Jupiters stund, till och med i en mer krigisk tonart än den återhållsamma som möter i talen:

Kontrasten mellan gubbsjuka och testosteronstinn ungdom målas i komisk grotesk i Ode till den höstlige Neptunus. Ynglingen på väg från ett framgångsrikt kärleksäventyr är en representant för den nya tiden:

Neptunus står för det förgångna som får hålla till godo med minnet av forna kärleksbedrifter. Han seglade till Cythera, medan ungdomen tydligen färdas med ångbåt. Om dikten har någon personlig verklighetsbakgrund verkar den handla om en äldre kärleksrival som diktarjaget slagit ur brädet. Hur tanken uppstått att Neptunus här skulle vara ett porträtt av Anders Zorn är för mig alldeles obegripligt.

Det versifierade talet till Uppsala studenter vid sekelskiftesfesten, som Karlfeldt tog med i Flora och Pomona, är inte alls särskilt ungdomsinriktat, fast tillfället kunde ha inbjudit till det.

En dikt som däremot mycket tydligt talar samma språk som talen i Bispberg och på Skansen och faktiskt tillkom före ungdomsmötenas tid, Vinterhälsning, avslutas med samma slags appell som talen: en uppmaning till de unga att fylkas under en stark mans fanor. Det finns här som så ofta en spänning i Karlfeldts politiska program mellan fridsam bondedemokratism och auktoritärt krav på underkastelse under hirdens huvudman.

Vinterhälsning börjar som bekant med den upprepade maningen

Det är omöjligt att inte tänka på sådana manande tillrop till ungdomen när man möter Karlfeldts reflexioner över Andréexpeditionens unga besättningsmän Strindberg och Fraenkel i minnestalet vid begravningshögtiden 1930:

De voro helt unga, i de år, då faran är en tjusning. Man kan antaga att ledarens trygga fatalism hos dem var stegrad till leende optimism. ... De voro ... granna typer var i sitt slag för svensk ungdom.

Fraenkel var en friluftsmänniska och sportsman, just en sådan ungdom av det rätta kynnet som oförskräckt for mot norr för att möta nordanvinden, lockad av en stark man. Fraenkel hade också skrivit en poetisk hyllning till vinden och stormarna, som Karlfeldt citerar en stump av i talet. Karlfeldt gör ingen som helst självkritisk anspelning på den nordanvindsmetaforik han själv varit så frikostig med vid tiden för expeditionens avfärd. Hans tankar går snarare i samma riktning som Heidenstams: "Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge." I Andrée-talet lika lite som annars i politiska sammanhang finns någon antydan om att Karlfeldt skulle se någon spänning mellan sin egen retorik, som för det allmänna bästa förutsätter ungdomens offervillighet, och den mer jordnära praktik han mestadels förespråkar.

Det är för vår tids korrekta politiska smak egenartat att visionen om det demokratiska och jämlika samhälle som ungdomen siktar mot och som Karlfeldt understöder framställs som att den kan förverkligas endast genom en monarkistisk förnyelse eller en nationell samling med auktoritära förtecken. En dikt som I Jupiters stund med sin grumligt profetiska diktion framstår ju nu som fullkomligt bisarr. Men sådana var de poetiska uttrycken för Karlfeldts vilja till samhällsomdaning. Kraftspråket får hänföras till den poetiska retoriken, i talen uttrycks det politiska programmet på ett något mera sansat sätt.

I unionskrisens och den nationella splittringens tid är det ungdomen som förväntas svara för enhetsverket – men med stöd av en stark ledare. Karlfeldts tonfall kan påminna om Heidenstams krigiska maner i Ett folk, också det en legering av demokratism och ett slags nationell protofascism. Roland Fridholm har med all rätt knutit denna strömning i sekelskiftesdiktningen till Nietzsches Also sprach Zarathustra, som ju också innehåller en hyllning till vintern, kapitlet "Auf dem Ölberge".

Till samma fåra hör en dikt som Ny nord, som Karlfeldt skrev till en fosterländsk fest på Cirkus i Stockholm 1911 inför en skolungdomstävling i vinteridrott. Då var titeln Kom, nya nord som vi bida. Han deklamerade dikten själv sedan folkskolornas musikkår spelat Finska rytteriets marsch. Dikten kan alltså räknas till de tal som Karlfeldt håller till ungdom och där han tilldelar ungdomen en roll i danandet av ett nytt samhälle. Dock var den omedelbara publiken av äldre märke, "en intresserad publik väl hufvudsakligen bestående af ungdomens närmaste, deras föräldrar och lärare m.fl.". Samt en del kungligheter från kronprinsen och nedåt. (SvD 21/2 1911)

Det förvånar att Karlfeldt lät Ny nord ingå i Flora och Bellona 1918. Första världskriget hade då, även hos Karlfeldt själv, pulveriserat den sortens hurtig militans. I Flora och Bellona står dikten omedelbart efter dikten Vintervila med skildringen av en sömnig och håglös hjälte som löser sitt starkhetsbälte och vilar ut efter striden. Vintervila står därmed i motsättning till den föregående samlingens Vinterhälsning med dess appell till den stridbara ungdomen. Ändå placerar Karlfeldt Ny nord och Vintervila bredvid varandra och skapar en närmast komisk kontrasteffekt.

Ny nord är en maning till den kärva nordanvinden att "blanda sin klang i de ungas sång", att ge färgen åter "åt ungdomens bleknade blod" så att den kan åstadkomma att "vårt Sverige" blir "stolt, manbart och fritt". Och den slutar:

Slutstrofen är "nästan grotesk" säger Roland Fridholm i Sångmön av Pungmakarbo, 1950, "en återklang rakt från söder [det wilhelminska Tyskland], där svärmeriet för det nordiska var hetare än i det nordligaste Norden". (s. 83) Det är för oss sentida släkten nästan omöjligt att begripa vad alla överord i Ny nord egentligen är avsedda att täcka. Vad menas med att Sverige ska bli manbart, vad är det för väder som kommer från främmande strand osv. För nutida litteraturbedömare är dikten något av en skamfläck: "rent pinsamt i sin bombasm och hugstora chauvinism", säger Staffan Bergsten i sin biografi. (Karlfeldt – dikt och liv, 2005, s. 201) "Sådana storsvenska brösttoner", säger Anders Cullhed mera överseende i en essä, "blir i själva verket bara möjliga genom en förträngning av det svårmod och det oförlösta begär som är den springande punkten i Karlfeldts författarskap". ("Erik Axel Karlfeldt och längtans arvedel", i Lyrikvännen 3/2002, s. 16)

Men Ny nord hade en stark attraktion, möjligen hos nationalistiskt sinnade ungdomar, men också hos andra. Den lästes med beundran av arbetarungdom långt fram i tiden. När folkbildningstidskriften Studiekamraten gav ut ett specialnummer efter Karlfeldts död var Ny nord en av de sex dikter som avtrycktes. Och en av de arbetarungdomar som bidrog till numret citerade med gillande Ny nord och sade om Karlfeldt att han "spände bröstet trotsigt mot den rykande vinterstormen som prövande skiljer män och veklingar".

Helmer Grundström, proletärskalden från Doroteas skogsbygder, född 1904, ställde Ny nord i jämnbredd med "den märkliga dikten Ungdom i Hösthorn". Ja, "som appell, som fanfar och eggande maning verkar Ny nord direktare och omedelbarare", skriver han så sent som på 1950-talet. (Arbt 24/12 1955) Uppenbarligen uppfattade den radikala ungdomsgenerationen född i seklets början någonting levande och uppfordrande i dikten, för dem var den inte något flåspatriotiskt pekoral. Den togs på allvar.

Den generation född i början på 1890-talet som var diktens direkta mottagare råkade illa ut. Här i Sverige klarade vi oss undan, men kontinentens ungdom, som fick lyssna till olika variationer om nationell samling och härdande kamp från starka män, drabbades hårt. Av de unga männen stupade 25-30 procent i världskriget, årgångarna 1892-1895 i Tyskland hade den osannolika siffran 37 procent. (John Keegan, Det första världskriget, 2004, s. 442.)

Men Karlfeldt själv tycks inte ha uppfattat att eftervärlden skulle kunna läsa Ny nord mot den bakgrund och med de reservationer som här har antytts. Han måste ha fäst vikt vid dikten. Den trycktes i urvalet Dikter, 1916, i Flora och Bellona, 1918 och i Valda dikter, 1922. Exemplet visar hur lätt det är att i efterhand läsa in helt andra värderingar i en dikt än de som samtida läsare och upphovsmannen själv uppfattade. Karlfeldt talade inte bara till bönder och till lärde män. Han talade också till den arbetande ungdomen på ett språk som inte var deras eget men som fick deras inres instrument att ljuda.

Albin Lind hette en ung metallarbetare som i Studiekamraten 1931 redovisade hur han vid ett studiecirkelmöte som sextonåring fick höra Jungfru Maria läsas och kände "en fläkt av den starka glädje, som en stor upplevelse skänker". Karlfeldt blev en av hans gudar, "som jag tryggade mig till då vardagen var tung".

Jag fick Karlfeldtfeber. Lånade hans diktsamlingar i biblioteken och varhelst jag kom över dem. Köpte dem. Läste om och om igen. Att stå vid fräsmaskinen eller skruvstycket och citera någon Karlfeldtstrof, medan händerna arbetade med rattar, filar, mejslar och hammare, blev snart en daglig företeelse. (Studiekamratens Karlfeldt-bok, 1932, s. 25)

6.

Tiden mellan Flora och Pomona och Flora och Bellona (1918) var fylld av viktiga händelser i Karlfeldts liv. Han etablerar sig i akademien och blir ständig sekreterare 1912, han genomgår en svår sjukdom 1913, han passerar livets middagshöjd, femtioårsdagen, 1914, han gifter sig 1916 och blir en familjefar med fyra barn i olika åldrar. Han är också gudfar till Ruben G:son Bergs båda döttrar. Han har alltså nu och fram till sin död ett direkt och påtagligt ansvar för unga människor.

Nya aspekter på ungdomen kommer nu in i hans diktning. Ungdomen är inte bara en livskraftig skara som betraktas utifrån, nu börjar det bli dags att lämna över det samhälleliga ansvaret och uppdraget till de unga och samtidigt ha ansvar och omsorg för dem, ge dem vägledning, uppmuntran och stöd. Dikten Testamente i Flora och Bellona förtjänar att läsas frikopplad från det omedelbart biografiska. När Karlfeldt här talar om den son som skall nå sin egen nejd, må han ha tänkt på någon av de egna sönerna, men i första hand är det den unga generationen i dess helhet som skalden tilltalar. Så förstods den också av den samtida kritiken och så tolkades den av skalden själv när han lät dikten avsluta hans tal till Dalaföreningen 1925 (Till bönder och till lärda män, 2004, s. 98-102):

De nödvändiga generationsskiftena kan ju också turneras skämtsamt. Så sker i Den underbara kvarnen från 1919:

Ansvaret för den unga generationen kommer fram på många sätt. Intrycken från första världskriget med dess gräsligheter och med finska inbördeskriget och ryska revolutionen i släptåg färgar de två sista diktsamlingarna. I Prolog vid Svenska spelen 1916 riktar han tanken till de unga som höll till i skyttegravarna:

Svenska spelen var en ringa ersättning för den olympiad som skulle ha hållits sommaren 1916. Prologen trycktes i Afton-Tidningen den 8 juli men aldrig annars under Karlfeldts livstid.

Och i samlingen Hösthorn, 1927, beklagar han samma ungdomsgeneration vars grundläggande livserfarenhet kom att präglas av världskriget:

7.

Vi har hos Karlfeldt mött ungdomen först som den falska illusionen, sedan som det livsbejakande ruset, därefter som det åtråvärda minnet, och efterhand ungdomen som bärare av hoppet om samhällsomdaning och slutligen som den naturliga arvtagare som får överta drömmar och ansvar från den äldre generationen.

Som ett testamente och som ett tecken på att ungdomen var en aktuell målgrupp kan man också betrakta det dikturval, Valda dikter tillägnade ungdomen, som Karlfeldt gav ut 1922. En recensent i Arbetet 6/5 1922 skrev:

Idén med ungdomen är såvitt vi veta ny – undantagandes förstås urval, gjorda för skolbruk, vilka ju verkställas av pedagoger och då ofta med pedagogiska och andra ännu mindre litterära biavsikter. Här har skalden själv tänkt på ungdomen, och då bör man ju vara nöjd och tyst och viss om att hans tankar, då han ögnat igenom sina alster, gått åt det rätta hållet.

Men ungdomen, menar recensenten, hade varit betjänt av "några nätta och lätta noter".

Det verkliga testamentet, det som tydligt visar Karlfeldts starka intresse och engagemang för ungdomen, hans känsla av ansvar för de unga, är naturligtvis dikten Ungdom i Hösthorn. Den har analyserats av Staffan Björck 1944 och 1972, vilket gav honom tillfälle att anlägga ett intressant dubbelperspektiv. Björck gör också en lärorik jämförelse mellan Karlfeldt och Tegnér när de talar högretoriskt i den didaktiska genren. (Karlfeldtdikter, 1972, s. 205-217) Jag ska uppehålla mig vid en annan aspekt.

Först måste man beklaga att de inledande raderna gjort att dikten orättvist stannat i en bestämd fålla, den äldre generationens gnäll över ungdomen:

Även i en senare strof känner man igen den eviga klagan över de nya medierna, i det här fallet de första radiomottagarna som jordades med en koppling till avloppsrören:

Karlfeldts egen ungdomsgeneration lyssnade ju som vi nyss hört på wienervalser in natura, spelade av en tysk musikkår.

Man har tyckt att Karlfeldt hade en besynnerlig uppfattning om jazz, att ukulelen var ett av huvudinstrumenten och att jazzen var liktydigt med dysterhet. Nu var det ju inte bara sextioplussaren Karlfeldt som tyckte så här om jazzen utan även den tjugotvåårige Alf Henrikson som just 1927 gav ut sin debutsamling Jazzrytm och i en dikt som heter Blasé redovisar sina intryck från ett jazzkafé:

EAK och Zorn

Det är ju inte heller verklig jazz, på 20-talet representerad av t.ex. Louis Armstrong och Bix Beiderbecke, som beskrivs utan den dansmusik som exekverades av kringdrivande orkestrar ibland med inslag av hawaimusik och andra underhållningsmoment, t.ex. sågspelning. Dikten Den andra
 ungdomen skildrar en sådan scen. Sonen Folke Karlfeldt inkallades en gång av pappa och farbror Albert Engström till restaurang Kastenhof för att upplysa dem om saxofon och ukulele. Rolf Yrlid har skrivit utförligt och roande om detta i en uppsats i festskriften till Jöran Mjöberg. ("Du dansar bleka ungdom. Några anteckningar om Karlfeldt och jazzen", i I Karlfeldts spår, 2003, s. 131-142.)

Nej, Karlfeldt gnäller inte utan beklagar att ungdomen, skadad av sina uppväxterfarenheter, inte har tillgång till den sunda livsglädje och livstro som han unnar dem. Och det är denna glädje, framtidshoppet, modet och tillförsikten, som är ungdomens privilegium. Han utnyttjar en gammal bild för detta, sammanfattad av en nästan samtida poet, Lasse Dahlqvist: Gå upp och pröva dina vingar:

Karlfeldts bild stämmer med vad Helmer Grundström skrev i en artikel i Västerbottens Folkblad 22/3 1928, "Ibsen och vår tids ungdom". Där får han två gånger tillfälle att citera Karlfeldt:

Det är kanske orätt att säga att vi blivit fråntagna våra illusioner. Vi ha ju inte haft några. "Det låg en frostvind på din barndoms ängar", säger Karlfeldt och dessa ord träffa en av kärnpunkterna. ... Det vi fingo i arv var gapande ruiner, svikna förhoppningar, tröstlöshet, leda. Vi stego ut i livet med förgrämdheten över våra ansikten och livets tunga vardag över våra pannor. Vi förvirrades av vägarnas mångfald, men ingen av vägarna ledde ut. Vi trasslade in oss, förlorade riktningen och sågo oss dömda till en meningslös cirkelgång med Böjgens förkvävande dimma omkring oss. Och där gå vi. Med livsångesten gnagande i våra bröst dansa vi till vår "ukulele och vår saxofon" och desto våldsammare greppet känns kring våra hjärtan, desto vildare kasta vi oss in i nöjenas häxkittel.

Akademisekreteraren Karlfeldt har uppfattat känslorna hos den lappländske skogshuggaren och hans generationskamrater. Han tycks i all sin traditionsbundenhet ha varit mera lyhörd än de som från motsatt väderstreck uppstämde sin sirensång till nutidens lov. Victor Svanberg säger i "Idyllernas tid":

Jag tror, jag hoppas åtminstone, att många med mig, som växt upp i Karlfeldts beundran, dock saknat något väsentligt hos honom: tidens idéer. Han kunde läsas modernt, men lärde han någon att läsa, att tänka, att känna modernt? (Poesi och politik, s. 28)

Det var just det hugget Karlfeldt parerade i sitt tal inför Dalaföreningen 1925. Han ansåg sig vara väl medveten om att "den nya tiden klappar hårt på våra dörrar". Men det gäller att skilja agnarna från vetet. "Ingen kan förmena mig att av nytt och gammalt söka bygga upp min egen personlighet efter mitt inres krav och låta andra göra detsamma."

I sin dikt om ungdomen menar han att den har kommit på avvägar eller lurat sig själv genom att hänge sig åt och distraheras av det nya mediesamhället. Innerst inne vill ungdomen något annat och bättre.

Så sammanfattade Gunnar Mascoll Silfverstolpe budskapet i sin dikt Karlfeldt hos ungdomen när Karlfeldt-bysten avtäcktes i Västerås läroverk 1939. (Karlfeldt hos ungdomen, i Djäknestad, 1956, s. 32-34)

Karlfeldt har ibland svårt att hitta de rätta orden när han talar till ungdomen. Att "allod" betyder "arvegods" visste inte 20-talets ungdom. Och det hade säkert inte lönat sig för dem att fråga sina föräldrar heller. Däremot förstod de säkert vad han menade när han uppmanade dem att lägga undan sin hörlur. Det var radiomottagarnas hörlur och när de försvann så fick ordet för oss i mellangenerationerna en lite löjlig klang. Nu ser man återigen ungdomar med igenproppade öron varhelst man rör sig, så Karlfeldts maning är åter aktuell:

Låt oss till sist instämma med studieledaren Adrian Peterson som citerar just den strofen i Studiekamratens specialnummer (s. 39). Det är en röst ur ungdomsleden som talar till sina jämnåriga 1931, men låt hans ord tala även till oss som lever nu och bli en maning med fortlevande aktualitet. Den får bli slutorden i denna exposé över Karlfeldt och ungdomen:

Som vi se, är Karlfeldt ungdomens, hänförelsens, den skapande och älskande kraftens sångare. Det kärnfulla, naturliga är hans ideal ... han förtjänar att läsas, sjungas och deklameras ... han har något att lära oss. ... Litet mera allvar skulle icke skada och framför allt behöver vårt innersta, djupa verklighetssinne uppfriskas; vår naturliga glädje bör få komma till sin rätt. Läs Karlfeldt, ni ångrar det inte.