Karlfeldts diktardräkter

Analys 

2.1 Tal vid Svenska Akademins högtidsdag 1919 

Lördagen den 20 december 1919 håller Karlfeldt ett tal under den Svenska Akademiens högtidsdag (=SAh) där han tydligt berör dikten och diktarens roll i en värld som just genomgått det stora kriget. I talets anslag gör Karlfeldt klart ”att materialismen som världsstyrande princip kommit på skam”, och att den kommer att ”duka under för anden i världen”. Detta är ett inledande ställningstagande för en idealistisk konstsyn som utvecklas när han i efterkrigstiden, omdöpt till ”uppbyggnadens tid”, kallar på ”andens arbetare” att åter resa kulturen genom den andliga odlingen. (SAh s.4) Det är föremål för diskussion om Karfeldts idealism är något han tagit upp från det krav i Nobeltestamentets på att litteraturpriset ska delas ut i “idealisk riktning”. Här tar vi dock emot den ofiltrerat, och konstaterar att det är en idealism vars andliga manifestation kräver ett arbete utfört av en agent. (Vi har att tala om en andlighet) 

Om poesins förhållande till människan och världen säger Karlfeldt att den ”som känsla och åskådning [är] ett grundelement i människans själ”. (SAh s.5) Därtill påstår han att ”[r]ytmens makt över sinnet sammanhänger med naturlag”. (SAh s.6) Jag uttolkar här, via tyskans geist, ett synonymt förhållande mellan ”ande”, ”själ”, och ”sinne”. Genom denna disposition ser vi att andligheten är möjlig att placera simultant såväl i världsalltet som individen. Detta, i kombination med att poesins andliga villkor - känsla, åskådning, och rytm - beskrivs i termer av grundelement och naturlag, ger uppfattningen att poesin styrs av objektiva villkor. Poesin är för Karlfeldt på så sätt, snarare än en intern affär, ett fenomen som uppstår i en delad yttre verklighet. Andearbetet, av vilken den poetiska verksamheten är en del, kräver ett förhållningssätt till världssjälens lag, och diktarens uppgift blir i denna tolkningslinje att genom dikten finna och uttrycka känsla, åskådning, och rytm som finner en meningsfull resonans med världssjälens lagar. 

På flera sätt låter Karlfeldt dikten följa förläggningen av själen till yttervärlden. Karlfeldt säger att ”språket är orgel och basun och flöjt och violin, allt vad du vill och kan”, vilket gör att diktens själva substans uppstår när en delad rymd fylls av ljudvågor. (SAh s. 6) Detta hänger samman med att lyriken, som Delblanc skriver, för Karlfeldt skulle vara kollektivt sångbar i kontrast till den modernistiska poesins internaliserade läsning. Jag vill hävda att genom tonen får språk, instrument, och allt som kan ge upphov till välljud ett släktskap, vilket gör att samtliga dessa begrepp kan tolkas som “dikt” i Karlfeldts diktning. Detta stärks dessutom av en observation som Otterberg gör: det att sång, från såväl människor som fåglar, liksom musik, från såväl lyran som andra instrument, har en nära symboliska och etymologiska kopplingar till dikten. I beaktande av den idealism Karlfeldt ger uttryck för blir relationen begreppen emellan metonymisk, där de enskilda ljudkällorna är del av samma helhetligt universella klang. På samma sätt som med rytm och ljud verkar dikten dela externa objektiva villkor för till- och framväxt med det organiska livet. Detta blir tydligt när diktens utveckling, som en del av världsandens, beskrivs med bilder från växtriket. Anden är något som odlas, dikten sägs vara naturens förtrogna, och både visdom liksom lögn blomstrar genom poesin. (SAh s.4,8) Dikten kan vara en producent av helande örter och det är i diktens möte med nejderna ”dikt får sitt namn förklarat i ideell sanning”. (SAh s.9) Därtill belyses i symbolerna Yggrdrasil och Mimers brunn världsandens orubblighet i sammanväxten av natur och poesi. (SAh s.4-5) Dikten som följer den naturgivna formen inte bara till rytm och ljud utan även morfologi har ytterligare möjlighet att bli en bestående manifestation av världsanden. 

Inte heller diktaren lyder under enskilda inre villkor. Karlfeldt säger att ”de stora skalderna ha alltid varit de stora sanningssägarna, mänsklighetens ledare, lärare, tröstare.” (SAh s.7) Jag tolkar detta som att Karlfeldt menar att en sann diktares arbete är extrovert. Vad än världsandens faktiska teleologi må vara, är diktarens och diktens syfte att verka för dess sammanhållning och harmoni genom att leda den mot dess mål och förmedla den sortens objektiva sanning som krävs för att överhuvudtaget tala om ett fenomen av den yttersta verkligheten såsom världsanden är. Det finns här också en aspekt av vård, att med dikten läka de sår som uppstått i världsanden. Karlfeldt säger ”Vad är det att vara en diktare? Det är att vara en förkunnare av livets oförgängliga ungdom.”, och strax därinnan att poeten kan agera läkare. (SAh s.9) 

2.2.1 Hösthorn: ”Hösthorn” 

Genom den musikaliska närhet som i det tidigare avsnittet beskrevs mellan diktandet och hornblåsandet antyds i “Hösthorn" ett diktande diktjag. I första strofens tredje versrad ser vi att denne ”prövar att väcka den klang som du [ett horn] väckt”. (Hh s.5) Hornets ton riktas först mot våren innan den i fjärde och femte strofen skrider framåt då diktjaget ”blåser mitt skallande horn till ert [höstmånadernas] pris”. (Hh s.7) Vårmånaderna och höstmånaderna besjungs inte bara, de ges också titlarna ”de tinande vindarnas greve, April,/och Maj de ljuva dofters patron” respektive ”Oktober, de brusande floders regent,/ November, du hertig av mörker och köld.” (Hh s.5,7) Månadernas begynnelsebokstav skrivs ut i versal, vilket förskjuter orden från att vara allmänna substantiv till unika egennamn. Därtill markeras Månadernas (jag skriver även ut ”familjenamnet” i versal för att förtydliga betydelseförskjutningen) personliga prägel även av sin funktion i diktens satsbyggnader. Månaderna är subjekt som aktivt handlar när diktjaget säger att ”I gåven”, ” I sägen”, och ”I skriden”. Relationen mellan diktjaget och Månaderna är en där de båda växelvis utgör subjekt och dativobjekt. Det är en dubbelriktad relation av transaktioner snarare än en av enkelt riktade ackusativa aktioner. 

Båda parter betecknas genom begrepp som styrs av det utbyte som relationen ger upphov till. Diktjaget omtalar själv i versraderna ”länge jag följt [er] som ett tjänande hjon”, och ”gen mig mitt orlov och gen mig betyg/och sägen mig an som en dugande dräng” i termer som anspelar på undergiven tjänstgöring. (Hh s.5-6) Med hänsyn till detta och de ovan nämnda tituleringarna framställs Månadernas som naturens adliga välgörare. Det är dock inte fullt så enkelt som att diktjaget är fullkomligt underdånig den övre klass Månaderna utgör. I utbytet med Våren varvar diktjaget ”Jag går vart jag vill och jag blir hvar jag vill” med ”Jag skattar ej ringa den lön som jag fått/I gåven mig, herrar, båd kost och klenod:/en blåblick av himlen, då allting var grått/och strömmarnas sjungande takt i mitt blod”. (Hh s.5-6) I utbytet med Hösten varvas ”Jag blåser mitt skallande horn till ert pris” med ”I sägen er tjänare: Kom och förbliv”. (Hh s.7) Diktjaget ser sig fri i sitt varande i världen, men väljer ändå att tjäna Årstiderna på deras uppmaning. Varken diktjaget självt och eller Månaderna är obligerade i sin handling mot varandra, de utför den vördnadsfullt och givmilt av egen kraft. ”Dikten” själv möjliggörs i en av dessa transaktioner. Tolkade som åskådning respektive taktkänsla är ”blåblick för himlen” respektive ”strömmarnas sjungande takt i mitt blod” grundelementen för diktning. De kommer diktaren till skänks för att denne cirkulärt ska kunna återbesjäla den upplyfta koncentration av tid, plats, och natur som Månaderna utgör i världsalltet.