Karlfeldt – Jaget och Fäderna

Temat med splittring är särskilt tydligt i dikter som Fäderna (Vildmarks och kärleksvisor, 1895), Uppbrott (Fridolins visor, 1898), Det förgångna och Träslottet (Flora och Pomona, 1906) samt Sjukdom (Flora & Bellona, 1918).[1] Men det är även intressant i förhållande till rollfiguren Fridolin som förekommer förhållandevis ofta i Karlfeldts diktning. Genom utvecklingen från samling till samling kan man se hur schismen mellan ursprung och samtid bearbetas med tidens gång.

Karlfeldt påbörjade sin litterära karriär på allvar med sin första diktsamling Vildmarks och kärleksvisor, som kom ut på 1890-talet, då hembygdsromantiken var som störst i Sverige.[2] Att provinsialistiska allmogeideal präglar mycket av produktionen är därför inte särskilt underligt, i synnerhet inte med tanke på skaldens rika bakgrund i Dalarna. Om det sedan var strömningar i tiden, hans egna tidiga barndomsinfluenser och senare hemlängtan, eller andra faktorer som avgjorde riktningen på hans primära tematik är svårt att säga. Men Karlfeldt själv betonade tidigt betydelsen av dalabakgrunden för sin diktning genom Fäderna, en hyllning till såväl Dalarna och allmogeidealet som sin egen familjehistoria, och som kom att inleda diktsamlingen. Vildmarks och kärleksvisor tar därmed första ton i en tillbakablick som ger historisk, men också tidlös, klang till Karlfeldts diktning, då den visar att svunna tider lever vidare även där de inte syns explicit.

”Ej finns deras namn på hävdens blad
– de levde i ringhet och frid –
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.”[3]

Idealbilden av lantmannen är tydlig i diktens beskrivning av fädernas styrka och storheten i deras anspråkslöshet. Karlfeldt väljer att redan från början lyfta fram deras starka ättelinjer – liknande de han själv tillhör på moderns sida – och nästintill självklara plats i det historiska Dalarna. De är typen av män som ”sutto som drottar i eget hus” samtidigt som ”de ärade kungen, de fruktade Gud”[4]. Men det är inte bara männens karaktär eller rang som är av betydelse, utan också deras betydelse för diktjaget, som talar direkt till dessa fäder. Trots att mycket skiljer de ringa men ärorika föregångarna åt från jagets nutid som visdiktare, fasthåller han att de ger honom styrka så väl i livet som i skapandet. Kopplingen till det historiska Dalarna är därmed utgångspunkten för Karlfeldts tidiga diktning.

Hemtrakterna och dess natur, i synnerhet blommorna, är också senare ett genomgående motiv i produktionen. Samtidigt var Karlfeldt egentligen inte mycket till bonde eller bergsman själv, utan hade snarare ”tummen mitt i handen” och lämnade tidigt hemmet för att studera.[5] Kanske är det just därför som hembygden idealiserats och omdiktats på ett paradisiskt sätt i Karlfeldts idévärld, då han tvingats lämna både den och familjen i någorlunda tidig ålder. Säkert är att många platser från barndomen har en särskild plats i hans dikter, och de nämns ofta explicit, ibland med koppling till specifika minnen från uppväxten. I Uppbrott talar skalden till sin Folkarebygd, medan Träslottet och Det förgångna båda behandlar moderns barndomshem Hyttbäcken. Likaså hade Fäderna i en tidigare version titeln Hyttbäcksmännen, och syftade därmed från början på moderns anrika bergsmanssläkt.[6] På så vis bearbetade Karlfeldt ständigt sitt ursprung, samtidigt som han spenderade majoriteten av sin tid annorstädes i ett vida skilt sammanhang.

Ur ett hembygdromantiskt perspektiv går det förstås att säga att Karlfeldts idealistiska sätt att upphöja Dalarna och dess invånare på fick diktningen att ligga rätt i tiden, utefter dåtidens litterära strömningar. Men för Karlfeldt handlade det inte bara om att kunna stoltsera med allmogeideal mot en passande kuliss, utan hemtrakterna utgjorde också en stor del av hans inspiration och idévärld, med samma funktion som en musa. Naturrikedomen i barndomslandskapet är tydlig i många dikter, men kanske särskilt i Uppbrott, som skildrar hur ett diktjag försöker insupa miljön omkring sig inför en avresa.

”Nu ville jag girigt samla
all nejdens drömmande fägring och sång
och minnena, unga och gamla,
som sjunga i natt liksom livet en gång,
nu ville jag dofterna fånga
som välla ur vårnattens jäsande brygd,
och föra dig med på min långa,
min ovissa väg, du min Folkarebygd!”[7]

Bygden blir som ett levande väsen vars essens skalden för med sig ut i världen; naturliv och barndomsminnen i en salig blandning. Denna bild av Dalarna som ursprungsmaterial och inspirationskälla är också tydlig i Det förgångna, där just det förgångna, som lever i allting i trakten, förkunnar med moderns röst att ”här vänta dig i gott förvar / tusende vackra sånger”.[8] Dalarna blir därmed som ett sorts nav som förenar dåtid med nutid och ger näring till skaldens liv och verk. Men det är inte bara naturen och historien, utan även Karlfeldts egen familjehistoria som inspirerar. I Fäderna diktar han med visst svårmod, om än muntert, om sin egen yrkesroll:

”låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.”[9]

Äran för innehållet i hans diktning gick därmed till fäderna, snarare än Karlfeldt själv, i hans egen mening. Men just detta hyllandet av hans långa släktled och deras hem och traditionella leverne vållade också skalden visst huvudbry och skada, i och med den inre klyftan som det skapade. För att ha gjort sig känd för allmogediktning rotad i natur och landsbygd hade Karlfeldt förhållandevis lite precis kunskap om traditionellt dalaliv, och mycket av det han skrivit om naturen i Dalarna är baserat tillika på kunskap ur böcker som minnen och släktlektioner. [10] Han var trots allt lärd man och levde ett liv skilt från familjetraditionen som student, lärare, bibliotekarie, diktare och ledamot samt ständige sekreterare av Svenska Akademien, och denna avvikelse verkade plåga honom.

Själva akten av att lämna hemtrakten förekommer flitigt i den tidiga diktningen i olika former och ur olika perspektiv. Karlfeldt har beskrivit att ta farväl av bygden som i Uppbrott, eller hur man blir lovad ”välkommen igen till [sin] frändegård” efter en resa som förväntas bli ”stormig och lång”[11] som i Träslottet. Men det är inte alltid lättsamt, utan ibland sorgmodigt, som i Det förgångna då dalahistoriken frågar jaget med moderns röst ”vart du går och går” när ”du till uppbrott redo står, / mörk som av sorg och ånger?”[12] eller till och med direkt plågat, som i Fäderna. Där figurerar den kända versraden ”jag är ryckt som en ört ur sin grogrund” och upplevelsen av hur ”halvt nödd, halvt villig er sak jag svek”.[13] Karlfeldt såg med andra ord på sitt undantag från familjenormen som ett sorts förräderi mot sina rötter, vilket skapar ett komplicerat förhållandesätt till de vördade fäderna.

Ändå är det, som i Det förgångna och Träslottet, ofta modern som Karlfeldt kopplade till avresan från Dalarna. Modern som stod för barndom, och därmed hemlängtan. Just det nostalgiska svårmodet präglar också Längtan heter min arvedel, där skalden trängtar ”slottet i saknadens dalar”.[14] Däri ligger en annan skavande detalj ifrån Karlfeldts ungdom, som han ogärna talade om och hellre försökte dölja, nämligen faderns uppdagade namnförfalskningar på lånehandlingar och konkursen som fick barndomshemmet att gå ur familjens ägo.[15] Karlfeldt blev därmed dubbelt separerad från ”fäderna” och hade svårt att förena idealbilden han ständigt diktade om med sig själv. 

//

Detta löste han emellertid på andra sätt i själva diktningen, bland annat genom rollfigurer. Den mest intressanta är Fridolin, som fått stå titelfigur för två av Karlfeldts diktsamlingar, och som delar flera drag med honom själv. I inledningen till Fridolins visor finns flera biografiska likheter: Fridolin är en ”studerad karl av bondestam” och av ”åtskilliga skäl kom han sig ej för att välja en maka”, vilket länge var sant för Karlfeldt själv, och Fridolin var även en visdiktare. Men till skillnad från Karlfeldt har Fridolin ”återvänt till fädernas värv”.[16] Han går därmed att läsa som något utav en idealbild, ett sorts alter ego med efterlängtade egenskaper och föresatser som skalden själv inte innehar till fullo.

Fridolin är en karlakarl som lyckats med övergången mellan storstad och hembygd, och ”talar med bönder på böndernas sätt / men med lärde män på latin”. Han är också någon fäderna kan vara stolt över, som det lyder i dikten Sång efter skördeanden: ”Sen er son, han är stark, han är fin”.[17] Karlfeldt själv återvänder endast delvis till Dalarna långt senare genom semesterhuset Sångs, och blev knappast någon bonde eller bergsman därefter.[18] Men Fridolin, i de båda samlingarna döpta efter honom, är ett försök att överbrygga splittringen mellan fäderna – allmogeidealet i diktningen – och Karlfeldts egen verklighet. Snarare än att släta ut skillnaderna blir effekten dock närmare motsatt, där Fridolin-figuren istället förstärker denna klyfta.

Tolv år hinner sedan passera mellan Flora och Pomona och Flora och Bellona, och under denna tid sker ett skifte i Karlfeldts diktning, liksom hans liv. Det första världskriget har nästintill passerat och skalden har själv stått vid dödens rand under en period med svår lunginflammation.[19] Flora och Bellona är på så sätt mer dämpad än tidigare samlingar, då mycket av den heta erotiken försvunnit, emedan kärleksdiktningen förstås finns kvar. Nya teman som krig, bot och straff ges också mycket spelrum. Något som däremot inte finns behandlat är skulden inför brytningen med fäderna och Dalarna.

Detta skifte går att utläsa symboliskt ur dikten Sjukdom, som bär starkt biografiska drag till skaldens eget sjukdomsförlopp. I dikten upplever jaget hur någon vakar över honom, vilket för dess tankar till barndomens mässlingsnätter och ger trygghet. Detta spelar på sätt och vis in i den tidigare återkommande rollen för modern att stå och vinka av diktjag, eller välkomna dem åter. Modern är trots allt den trygga punkten, och den symboliska bryggan till fäderna. ”Det är så tryggt att vakna / och aldrig vara allen” uttrycker jaget mitt i feberdimman, innan han inser ”men mor, du är ju död?”[20]

På moderns plats vakar istället någon annan, som man biografiskt sett kan läsa som Gerda Holmberg, kvinnan som slutligen blev Karlfeldts fru. I och med detta överlämnande, mitt i jagets överjordiska nära döden-upplevelse, skiftar skalden blicken från barndomen och fäderna, till framtiden. Han kan därför lämna den nostalgiska barndomen och ungdomens skuld och längtan bakom sig; han har fått en ny mening i livet. Dikten slutar med att en öm och klar stämma ropar till sig jaget, ”gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!”[21] och hejdar honom från tröskeln till dödsriket. Jaget filosoferar:

”Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr’n en man är färdig,
att skapa lycka ur vad han har brutit.”

Strofen visar tydligt på en ny mognad i livsåskådningen vilket också speglas i samlingens nya motiv. En annan talande brytpunkt är dikten I Fridolins spår som, präglad av krigstiden och nödvändigheten av att – precis som naturen och dess årstider – utvecklas, utgör Karlfeldts farväl till Fridolin-figuren.

Fridolins hem står nu ”stängd / och skum och stum”[22] och är härjat utav yttre krafter, medan han själv sitter inomhus, viljelös. Krigets dystra stämning beskrivs ha passerat förbi som en ”mordsång / ur tidens liturgi”[23] och emedan naturens gång ansätter hemmet använder Fridolin inte sin tidigare nämnda styrka till att skydda det mot ”frost och fukt”[24]. Han, kvinnokarlen, ser den sista tärnan försvinna bort, och han, visdiktaren, spelar ej längre musik.

Det verkligt intressanta med dikten är att den, förutom Fridolin, också innehåller ett jag, som skulle kunna likställas med Karlfeldt. Jaget iakttar Fridolin som ”blott glädjens vålnad / med nedåtvända muggen / vid härden, svart och kolnad”[25] och undrar om musiken någonsin ska återvända till lustgården, och om någon någonsin kommer sammansjunga Fridolins höstsjäl såsom hans vårsjäl. Men slutsatsen är att ”även sång blir mylla” och att Fridolins sång nu är ”tömd / och dömd och glömd också”.[26]

Fridolin har därmed inte klarat övergången till hösten – han är en idealbild av vår och sommar; stark frisk, en riktig kvinnokarl, men samtidigt vis och lärd, det bästa utav två världar. Han var allting Karlfeldt tidigare velat vara men aldrig blev. Just därför blir han sedan lämnad kvar när jaget, Karlfeldt och hans diktning, går vidare mot den rika hösten i Hösthorn, och livsvisdomarna som finns att hitta där.

”Sub luna vivo
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.”[27]

//
Karlfeldts sista samling landar på ett naturligt vis i en helt annan sinnesstämning än den allra första. Den eldiga passionen, de färgstarka idealen och intensiva säsongerna ger vika för den ihärdiga glöden, den eftertänksamma dualiteten mellan liv och död och en mer mättad längtan än tidigare. Livsinsikten som kommer mellan Flora och Bellona och Hösthorn berör livets natur. Den ungdomliga, nästintill naiva, föreställningen om allt som finns till för att få och ta har då ersatts med den mer realistiska uppfattningen om det goda och onda i livet. Att leva handlar om både lidande och njutning, och allt där emellan. Det är svårt att få det ena utan det andra och ännu svårare att verkligen uppskatta livets goda utan det svarta.

På så sätt kan man se hur splittringen mellan allmogeideal och verklighet sakta bearbetas igenom Karlfeldts diktsamlingar, i takt med att skalden och hans liv genomgår förändringar. Det som var viktigast i ungdomen, en sorts upprättelse och storhet i linje med både föregångarnas leverne och den egna troliga framtiden, är inte alls detsamma som mot ”ålderns höst". Allteftersom att vikten av att upprätthålla idealen från förr faller bort för en mer realistisk livssyn och hållning minskar också gapet av skam och skuld vid tanken på fäderna och det egna jaget. I slutändan har en försoning nåtts, där andra teman får lov att ta större plats för att färga diktningen med nya motiv och tankar. Kanske är det så att fäderna fått slippa ifrån allmogeidealet och tillåtits bli mänskliga, med samma brister och problematik som Karlfeldt själv.