Genom Ernst Beckmans försorg fick Karlfeldt hösten 1888 ett extraknäck som notisskrivare på Beckmans tidning Aftonbladet. Det var en skäligen andefattig sysselsättning. I en anteckningsbok i karlfeldtsamlingen på KB finns några notisutkast och stolpar bevarade som gör det möjligt att spåra vad Karlfeldt fick infört, referat och rapporter från sammanträden och utställningar. Torsten Fogelqvist har använt sig av anteckningarna i sin biografi (men har skrivit av fel när han påstår att Karlfeldt bevakade järnvägsstyrelsens besök i Visby; resan gick bara till Väsby.). Fogelqvist citerar också ett brev från Karlfeldt till halvbrodern Johan August Andersson i Fors den 20 mars 1889. "Likaså vet du ju, att jag tillbragt ett par månader i Stockholm i egenskap av tidningsman." Det kunde ha varit värre, lägger han till, med tanke på "de bekymmersamma och olidliga förhållanden, i vilka jag förut levde."
I karlfeldtsamlingen finns också ett brev till Karlfeldt om tidningsarbetet som bör ha berört honom illa. Det är hans rektor i Västerås, C.A. Brolén, som den 9/1 1889 ger uttryck åt sin besvikelse: "Då jag hör att du nödgats träda in i tidningsverlden, så vill jag säga, att detta ju ingalunda var den framtid, som jag hoppades för Dig." Omdömet säger en del om journalisters anseende. Och ändå insåg nog inte Brolén hur långt ner på murvlarnas stege Karlfeldt befann sig.
Från vårterminen 1889 var Karlfeldt åter i Uppsala och han ska enligt Fogelqvist ha fått skriva "kortare korrespondenser till Aftonbladet". Det är dock under den angivna tiden bara en knapp handfull inslag i tidningen som har den karaktären. En osignerad rapport från begravningen av professor W.E. Svedelius införd den 6 mars kan vara av Karlfeldt, i varje fall citeras hans egen begravningsdikt som var en av flera som delades ut vid akten. Det kan vara första gången en karlfeldtdikt publicerades i rikspressen. Rektor Brolén var närvarande vid begravningen och kunde konstatera att hans adept nu började arta sig. Men Vestmanlands Läns Tidning valde att citera den dikt som skrevs av en annan representant för Vestmanlands-Dala nation, Sam Clason, medan uppsalatidningarna inte tryckte någon av dikterna.
Det är väl sannolikt att Karlfeldt också skrev det osignerade meddelandet om Svedelius död den 27 februari. "Gubben Sved" var inspektor för V-Dala nation och kanske hade Karlfeldt själv lyssnat till "de allvarsord, hvilka litet emellan ljödo från hans läppar" och som "alltid vann genklang i de ungas bröst".
Men det finns en signerad artikel som är av större intresse. Den 28 december 1888 publiceras ett "Bref till Aftonbladet från Upsala", alltså just en sådan korrespondens som Karlfeldt kan förväntas ha skrivit. Artikeln är signerad –n, vilket här står för [Axel Erikso]n. Han har ännu inte bytt namn men det är just vid den här tiden han övergår till att kalla sig Axel, senare Erik Axel, Karlfeldt.
Artikelns titel är "Naturlif på – Gustavianum". Rubrikens tankstreck vill markera det överraskande i att det förekom naturliv i denna ärevördiga universitetsbyggnad. Det är först när man läser tidningens rubriker i övrigt som man förstår att uppskatta den dramatiska dristigheten i rubriksättningen. Vad Karlfeldt berättar om är den biologiska samling som ordnats av Gustaf Kolthoff och som, med fondmålningar av Bruno Liljefors, strax skulle sättas upp inne i Gustavianums kupol. Utställningen fanns tills vidare att beskåda i ett inre rum. Vid nyåret 1888-89 hade den av ekonomiska skäl ännu inte kommit på plats. Den blivande zoologiprofessorn L.A Jägerskiöld berättar i sina memoarer om en fest som institutionens studenter anordnade våren 1888 i samband med en auktion på hoptiggda föremål. Det var med tillflöde från så osäkra källor som bygget av universitetets naturmuseum finansierades.
Kolthoff ville med en ny dioramateknik visa djuren i deras naturliga omgivning, och det är detta som väcker Karlfeldts entusiasm, trots att utställningen ännu inte var färdig. I sin artikel ger han flera exempel på lyckade arrangemang. För oss är det av speciellt intresse att han hänvisar till egna upplevelser i naturen. Kolthoff använde samma dioramateknik när han byggde Biologiska museet på Djurgården i Stockholm.
Gustavianums kupol (med det klotformade soluret på toppen) byggdes av Olof Rudbeck 1663 för att inhysa en anatomisk teater, alltså en offentlig obduktionssal. Besökaren av i dag bibringas lätt intrycket att denna berömda teater och turistattraktion funnits på plats ända sedan starten, men så är ingalunda fallet. Det genomfördes inte särskilt många föreställningar av det avsedda slaget under 1700-talet och 1840 revs inredningen ut. Nu blev lokalen snarast ett slags kuriosakabinett där man förvarade naturforskaren Gabriel Marklins omfattande samling av diverse föremål med biologiskt intresse, fossiler, snäckor och insekter m.m. Det är utrensningen av denna anhopning och den planerade ombyggnaden för att få rum för Kolthoffs dioramor som skildras i Karlfeldts artikel.
Det skulle dröja ett år till innan allt var klart. Den 24 maj 1890 har Svenska Dagbladet en entusiastisk skildring av det nya museet, "en af stadens största sevärdheter". Byggnaden Gustavianum med sin "fula kupol" får däremot underbetyg, inklämd som den är mellan det nya universitetshuset och den nyrestaurerade (och därmed betydligt högre) domkyrkan: "Särskildt begynner gamla Gustavianum ta sig bra enkelt ut med sina släta, låga murar, nedtyngdt som det ytterligare är af den klumpiga, svarta kupolen."
En bit in på 1900-talet byggdes ett Biologiskt museum i Uppsala, och Kolthoffs installationer överfördes dit. Museet finns ännu kvar, det restaurerades och moderniserades häromåret och heter nu Biotopia. Den anatomiska teater som nu inryms i Gustavianum är en nybyggnad efter Rudbecks ritning från 1955. Byggnaden i övrigt är nu ett vetenskapshistoriskt museum.
Karlfeldt hade inte den ihärdighet och det tempo, det bett och det engagemang som fordras av en god journalist. När han i brevet till släkten kallar sig "tidningsman" var det en överdrift som kunde stilla oron därhemma. Men då, i mars 1889, var den blygsamma tidningsmannakarriär han inlett redan ett avslutat kapitel.
Naturlif - på Gustavianum
(Brev till Aftonbladet från Upsala) 28 december 1888
av Erik Axel Karlfeldt
I åtskilliga tidningar, bland andra äfven Aftonbladet, har nyligen varit synlig en notis angående den s.k. biologiska samlingen i Upsala universitets naturhistoriska museum. Det har synts mig, som om denna samling skulle vara värd att genom ett vidlyftigare omnämnande bringas till allmänhetens kännedom.
Hvad menas med en "biologisk" samling?
Det finnes två slag af naturkunskap. Den ena, den som innefattar kunskap om antalet af kattens tänder, ringarne på insektens abdomen, kotorna i fiskens ryggrad m.m. – den kan bekvämligen förvärfvas på en studerkammare, med mikroskop för ögat och med ett behörigt antal ihjälslagna och spritlagda kreatur till förfogande.
Så underligt det kan låta, men det fins verkligen menniskor, som aldrig sett naturen annat än genom mikroskop!
Det andra slaget af naturkunskap, den som sysselsätter sig mindre med att räkna den aflifvade kattens tänder än lära känna, hur katten i lefvande lifvet bär sig åt för att komma i tillfälle att använda sina tänder – den kunskapen förvärfvad blott genom ett långvarigt och träget umgänge med naturen sjelf – i skog och mark, på fjäll och haf.
Djupast har den blickat in i naturens hemligheter, som förenar båda dessa arter af kunskap.
Våra museer äro i allmänhet ordnade och afsedda blott för den förra. För den, som ej är vetenskapsman, men dock intresserad af naturen, äro dessa samlingar oftast en missräkning. De verka enformiga och tröttande, dessa oändliga rader af uppstoppade fåglar och fyrfotingar, som man knappast känner igen der de stå, stela och liflösa på sina hvita trälappar med åtecknade latinska namn – precis som burkarne i ett apotek. Hvar och en, som haft en sådan missräkning, skulle jag vilja anbefalla att en gång framdeles göra ett besök i det "biologiska" museum som af konservator G. Kolthoff kommer att anordnas i Gustaviani kupol, hvilken för sådana ändamål upplåtits. Jag tror mig tryggt kunna försäkra, att ingen sviken förväntan skall blifva följden af ett sådant besök. Hvad i den vägen redan åstadkommits inom Upsala museum är eller rättare var – ty samlingen är för ögonblicket nedtagen – af beskaffenhet att lemna en säker borgen för, att samlingen i Gustaviani kupol en gång skall blifva en af Upsalas sevärdheter.
* * *
Den nu nedtagna biologiska samlingen fanns inom ett stort glasskåp i den sal och, om jag ej missminner mig, just på den plats, der drottning Christinas konstskåp förut så länge tronat. Inom det trånga utrymmet af några kvadratalnar var inrymd en ganska rikhaltig fauna – från den kala hafsstranden upp till den djupa granskogen på fjällsluttningen.
Inga hvita brädlappar – inga latinska namn – lif, det mest illusoriska lif öfveralt!
Längst fram syntes en hafsstrand med hvit, skinande sand, runda, af vågorna slipade småstenar och med några glesa vissnade grässtrån på ena sidan. Der sanden slutade, vidtog en fantastisk hög af svarta kullerstenar, vräkta om hvarandra och med vissnad tång smetad upp efter sidorna.
Ofvanför stenröset började skogen – först gles och insprängd med videbiuskar, så alt tätare och tätare – gran och asp – ett tjockt undersnår, öfver hvilket man fick tänka sig väldiga kronor susande och rasslande. Marken var djup, mjuk mossa, ur hvilken här och der stack upp halfförmultnad gran- eller aspstock.
Hela detta landskap i miniatyr hvimlade af foglar. På hafsstranden springa hela familjer af vadare (en sötare varelse än en sådan liten dunig, randig snäppunge under den första veckan af hans tillvaro kan man knappast tänka sig).
Högst upp på stenröset stoltserade en grafand i sina granna, klara färger. Ett stycke derifrån satt en stor fiskmås med det bländhvita bröstet vändt mot det håll, der man fick tänka sig hafvet. Ett par stenar längre ned suto hans minderårige afkomlingar, ett par små gråa kräk – som jag personligen kände så innerligen väl. Jag har en gång sökt domesticera ett par af deras slägtingar. Å, hur de skreko, hur de slukade fisk och hur de – gjorde tillkomsten af guanoöarne åskådlig.
Just i skogsbrynet hade en gräsand redt sitt duniga bo, der hon nyss utkläckt en kull ungar, som stucko fram sina små hufvuden öfveralt under hennes utbredda vingar. I buskarne suto bofink, rotgel och sångare af alla slag, de flesta med sina bon bredvid sig. Jag skulle särskilt velat påpeka den der rotgeln såsom ett mästerverk af uppstoppningskonst. Han såg så lifslefvande ut, der han satt på sin gren med sina runda, svarta ögon iakttagande verlden omkring sig, att man knappast kunde afhålla sig att förvånas öfver att han satt stilla, fast man kom honom så nära.
I skogssnåret dvaldes trastar, kärrmesar, nötskrikor, hackspettar m.fl. Högt upp på en afbruten asp satt en liten perluggla och såg djupt filosofisk ut.
Vid trädets fot, alldeles inne i snåret, visade en halfvuxen mickel sin humoristiska fysiognomi. Mickels naturtrohet, så hvad ställning som uttryck angår, kan jag af personlig erfarenhet intyga. Han bör också vara naturtrogen, ty – jag anhåller att ingen tar illa vid sig – man har nästan med visshet utrönt, att broderskärleken hos räfvar är högst obetydligt utvecklad. I fråga varande mickel inköptes i spädt tillstånd jämte en tvillingbroder (eller kanske rättare en fem-, sex- eller sjulingbroder). I flere veckor observerades bröderna, hvarpå den ene förpassades till sällare jagtmarker och uppstoppades, under det hans broder satt som modell. Den öfverlefvande lär ej ha visat den minsta nedslagenhet – annat än möjligen öfver att det förvägrades honom att på sitt sätt hjelpa till med stoppningen. Då alt var färdigt, sattes den stoppade mickel bredvid den lefvande, och så länge den senare satt stilla, kunde ingen säga, hvem af bröderna, som hade blånor i kroppen och ögon af glas.
* * *
Det är helt andra och lefvande intryck man för med sig från åskådandet af en sådan samling som denna, än dem man har i behåll af ett besök på ett vanligt museum. Hvarenda en af dessa fåglar, placerade så der i naturliga ställningar i deras naturliga omgifning, framtrollar för fantasien hela landskap, hela scenerier. Ena ögonblicket är man vid vestkusten och man tycker sig se de röda klipporna, känna den friska hafsbrisen, höra bränningens dofva brus och tärnornas skri, der de kretsa öfver skäret, der fiskmåsen och grafanden sitta. – Och så med ens är man långt derifrån – djupt inne i skogen, der det luktar kåda och mossa, der koltrasten kastar sig skrikande tvärs öfver gångstigen, der bofinken trippar af och an på sin gren och om och om igen sjunger sin lilla visa och der man på afstånd hör det dofva bullret af hackspettens arbete på den ihåliga aspstammen.
Det inses lätt, att ett sådant intryck ej kan åstadkommas, utan att vid samlingens uppsättande varit att tillgå ej mindre en grundlig kännedom om naturen in i dess minsta detaljer samt en hand förfaren i behandlingen af materialet, än äfven en god portion verkligt konstnärsöga, erforderligt ej minst i afseende å arrangementet af ramen – landskapet.
Vederbörande ha visat, att någonting dylikt af verkligen framstående slag kan åstadkommas inom Upsala museum, och meningen är den, att det skall åstadkommas i större skala. Den nya samlingen skall, såsom redan är nämdt, inrymmas i kupolen på Gustavianum, der hittills gubben Marklins ande ostörd vistats bland de af besökare ostörda Marklinska samlingarne. – Längst fram, midt för ingången lär man ämna anordna ett "fågelberg" med polarfauna. Till höger och vänster skulle så komma de subalpina fågelarterna, vadare och simfåglar på den ena sidan samt de öfriga på den andra.
Det är att hoppas, att tillräckliga medel skola kunna beredas för att gifva den vackra idén ett värdigt utförande. En gång färdig skall denna samling med visshet blifva en kär vallfartsort för alla naturälskande ungdomar samt ett kraftigt medel att sprida kännedom om och intresse för vårt lands fågellif.