Karlfeldt på Kungliga Biblioteket

För inslaget av längtan stod diktaren. Vi kunde i handskrifter följa hans längtan och möda allt ifrån ungdomsårens anteckningsböcker och genom diktarens liv. Längtan och det mödosamma sökandet efter det rätta ordet, det rätta rimmet. Fascinerande uttryck för att processen, sökandet aldrig vilar. På baksidan av en räkning för inköp av växter – dikten "Väverskan" tar form. På lösa lappar en i hast nedskriven rad, en titel som snart förändras, dikter som lever, mäts och prövas under flera år men fortfarande väntar på sin slutliga form. Ett första koncept till "Hösthorn". En ensam diktrad: "Du dansar, bleka ungdom...".

"Det är det här som gör vårt arbete så oerhört spännande, sade Ingrid Svensson. På handskriftsavdelningen kan vi följa verkets framväxt."
Mig följde "Vinterorgel" hela dagen. Jag hörde morfars röst från det att jag på morgonen gick ut i det mäktiga vita. "Det klarnar så vitt, det blånar så vasst." Och såg­klingan i mitt huvud – den tinnitus jag tvingats vänja mig vid – fann sin systerklang i det kalla isiga. Det kändes som en lindring. Bortom sågklingan, i mitt inre, hörde jag morfars egen mörka sjungande klang:

Nu lär min ande din egen ton,
Den fulla klangen, den djupa ron...

När vintern är som mest obeveklig, betvingar den även stadens ständiga ljudväv och märkligt nog blir det tystnaden som dominerar. Det var så tydligt den där dagen, min födelsedag som jag skulle få privilegiet att fira på Kungliga Bibliotekets hand­skrifts­arkiv. Det enda som oroade mig var min sköra mamma, som nu bär på alltför lite av värmande kött. Och jag saknade vinterspraket från brasan på Sångs. Tänkte på hur mormor började varje morgon med att sätta eld i hallkaminen, sen gå in i dagstugan och tända brasan. På så vis höll vi alltid värmen, oberoende Bores obeveklighet. Jag visste att mamma ville vara med på vintermötet och så skulle det bli, så blev det. Gång på gång lutade hon sig mot mig och viskade nån kommentar till Ingrids berättelse – minnen från barnaår och tonår.

Kungliga bibliotekets Karlfeldt-samling är bland andra handskriftssamlingar "oerhört rik", sade Ingrid Svensson. Vi kan föIja Erik Axel från tonåren. I en artikel i Karlfeldt-bladet 2011:2 beskriver Ingrid hur samlingen har byggts upp och vilar på i huvudsak två stora gåvor, den första 1965 och den andra 1995, när döttrarna Anna och Ulla efter en genomgång tillsammans med Carin von Sydow, lämnade över bl a en brevsamling på nästa 500 brev.
"Men många brev brändes, jag vet inte hur många, viskade mamma på min fråga. Det där var något mellan mamma och pappa..."

Och sen skrev Kjell Espmark en dikt om Änkan som brände breven ("Falskmyntare", 1958). Men hur mycket visste då Kjell Espmark? Många gånger hörde jag under min uppväxt historien om det löfte morfar avkrävde Gerda efter vännen Gustaf Frödings död. Frödings beundrarinna och vårdarinna Ida Bäckmann gav ut en minnesbok över skalden som väckte uppror på parnassen. Erik kommenterade boken för sina barns mor och krävde av henne ett löfte: "Lova mig, Gerda, att detta ska aldrig hända mig!" Och så blev hon en tystnadens väktare efter makens död. Som en lejoninna vakade hon över att endast de texter skulle tillåtas möta offentligheten, som bekräftade honom som diktare och en god make och far till sina barn. Det var hennes sätt, fick jag veta, att uppfylla sitt löfte.

Ofta har jag i saknad tänkt på vad vi därmed förlorade, vi efterlevande, i dikt men framför allt i prosa. Å andra sidan, ­säger jag mig idag, var kanske samma Gerdas samma kompromisslöshet vid morfars förmodade dödsbädd år 1913 – två år efter Frödings död – det som räddade åt eftervärlden ännu nästan 20 år av diktande. ­Flora och Bellona. Hösthorn. Vinter­orgel och Vallfärd! Därför att Gerda vägrade ­acceptera att Erik skulle dö. "Ett mirakel" kallades hans återkomst till livet.

Kungliga bibliotekets hörsal, där vintermötet samlades i två omgångar – eftersom salen inte rymde oss alla – ligger under mark. Och under oss, där vi satt, vilar ­våning på våning av handskrivna och tryckta skatter. Det var 1500- och 1600-talens Vasakungar, som i sitt slott lade grunden till KB. Enligt 1641 års Pliktleveranslag – i botten en censurlag – ålades varje tryckare i ­riket, att skicka in ett exemplar av varje text de hade tryckt. Blott några år senare brann det kungliga slottet och två tredjedelar av samlingarna gick förlorade i katastrofen. Sen följde, berättade Ingrid Svensson vidare, hundra år av ambulerande tillvaro innan samlingarna i mitten av 1700-talet fick ro igen i det nu återuppbyggda Kungliga slottet.

Det decennium, när Erik Eriksson föddes i Karlbo by, hade samlingarna så växt att diskussionen började om att bygga för dem ett helt nytt hus. Förslaget om Humlegården mötte häftig kritik – "Vilken obehaglig förortsplats!" Men så blev det och när diktaren just gått in i sina tonår dras Djävuls­bibeln av Riksbibliotekarien själv genom Humlegården och upp till det nybyggda Kungliga Biblioteket. Då arbetade där tre personer, som vakade över 200 000 volymer.

Idag vårdar KB:s ca 300 personer upp­emot fem miljoner volymer. De flesta står uppradade under jord, i två fem våningar höga underjordiska hus, som tränger ner femtio meter under de byggnader ögat kan se. Det första underjordiska magasinet byggdes på 1960-talet. I magasinen samlas skrivna verk från ett tidsspann på 2000 år.

I nutid har Kungliga Bibliotekets ansvar breddats påtagligt. Statens Ljud- och bild­arkiv har gått upp i KB, som därtill fått uppdraget, att samla allt material publicerat direkt för elektroniska media. Under jord fortsätter arbetet med att föra över Sveriges tidnings- och tidskriftsarkiv på mikrofilm och under Ingrid Svenssons ledning organiseras och registreras det hela tiden växande an­talet specialsamlingar, där alltså EAK-samlingen ingår. Allt är öppet för var och en över 18 år att på plats bese och begrunda.

På den stora duken bakom Ingrid Svensson ser jag uppslag ur en av de många många klippböcker, där mormor samlade allt hon såg skrivet om sin älskade. Vilken hängivenhet! Och Ingrid konstaterar att morfar nog var samlare – i Karlfeldt-samlingen finns allt från biljetter till kvitton och middagsmenyer.

I ett brev till Falu-Kuriren, daterat juli 1924, begär diktaren att hans 60-årsdag ska förbigås med tystnad. Han hänvisar till att huvudstadstidningarna redan har lovat honom detta. Han var skygg, Karlfeldt. Och mam­ma viskade småfnittrigt vid min sida om hur dagen firades:
"Redan tidigt på morgonen packade mamma en korg med läckerheter. Med togs även en vacker duk, servetter och fina glas. Och sen åkte vi hela familjen, syskonen, mamma och pappa och jag, upp genom Bergsäng till det avsides Knytberget. Där ­dukades det till fest, det blev en riktig fest! Bara för familjen. Och pappa fick vara ifred från alla hyllningar."

Och liksom familjen Karlfeldt smög iväg den där vackra julidagen för snart nittio år sen, smög drygt hundratalet hjältar, som trotsat Bore en dag när han var som allra starkast, iväg till Timmermansordens vackra lokaler för kroppslig och själslig spis. Jag njöt av Lars Anders ­Johanssons kongeniala tonsättningar, som trots högtalarteknikens sammanbrott fick oss i gungning, inte minst till Jone havsfärd. Mer, jag ber Lars Anders, mer! Ty det var visor och det var sång som skänkte oss alla inte bara glädje, utan även kraft nog att gå ut och tampas igen med vinterkylan.