Karlfeldt – bondson och akademiker

Syfte och metod

Syftet med denna uppsats är att skriva om Karlfeldts dikter, men även till viss del om hans liv, vilket ofta speglas i hans dikter. För att göra det tänkte jag välja ut två av hans dikter och analysera.

Jag har valt att analysera dikterna "Fäderna" och "Intet är som väntanstider", jag kommer även kort ta upp dikterna "En Löskerkarl" och "Sommarkarlen". Anledningen till att jag har valt "Fäderna" är att den handlar om Karlfeldts förfäder och hans rötter, vilka verkar vara viktiga för honom. Han är stolt över att vara från Dalarna och han är stolt över sina föregångare.  "Intet är som väntanstider" har jag valt dels för att naturen är en stor del av dikten, något som återkommer som en viktig del även i många av hans andra dikter. Den största anledningen till att jag fastnade för den är dock att den tilltalade mig på ett speciellt sätt, den fick mig att öppna ögonen och komma till nya insikter som ändå fanns någonstans långt inom mig. Dessa insikter handlar om längtan och uppskattning.

Dikterna har jag funnit i boken Svensk litteratur av Josua Mjöberg. Informationen om honom själv och hans liv har jag däremot sökt på internet, men även en del ur boken Litteraturhistoria i Sverige och Bra böckers lexikon.

Poetens liv i korthet
Han föddes som Erik Axel Eriksson 1864 i Karlbo i Dalarna. Där växte han upp med en far som var bonde och drev en gård. Fadern blev dock tvungen att skuldsätta sig för att kunna driva gården och då det hela upptäcktes dömdes han till två års straffarbete. Sonen, som var mycket studiebegåvad, hade då just tagit examen och skulle till att börja på Uppsala universitet. Det framgår i dikten "En Löskerkarl" att han påverkades mycket negativt av det som hade hänt, faderns brott och att hans hem hade tagits ifrån honom. Längre fram i dikten tycks det ändå som att han är nöjd över att han lever, trots att han inte äger någonting.

Vem är du och var kommer du ifrån?
- Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son ska jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Han hade redan innan han började studera vid universitetet fått inspiration till det som senare skulle bli hans kända dikter, genom en fotvandring genom Dalarna och mötet med en flicka som han förälskade sig i. Brist på pengar gjorde dock att han i början på det följande året var tvungen att ge upp studierna och gå arbetslös hemma hos sina föräldrar. Tillvaron ljusnade senare för Erik Axel då han skrev och bad om en anställning som journalist på Aftonbladet. Där visade han även upp några dikter som han själv hade skrivit. Han anställdes på försök, och bytte samtidigt efternamn till Karlfeldt. (Kan ha något att göra med att han kom från Karlbo, men han ville även ha ett finare efternamn, .inte så bondigt?). Huvudredaktören, Ernst Beckman, hjälpte den unge poeten ekonomiskt, vilket innebar att han än en gång kunde börja studera vid Uppsala Universitet. Han studerade latin, germanska språk, nordiska språk, mineralogi och geologi, teoretisk filosofi och estetik med litteratur- och konsthistoria och tog kandidatexamen 1892. Efter att han hade tagit examen arbetade han som lärare i några år, främst inom språk, men även inom andra ämnen som han inte var särskilt insatt i, såsom historia och nationalekonomi.

Karlfeldts diktning, det väsentliga i den här uppsatsen, började med ett fiasko eftersom debutboken, Vildmarks- och kärleksvisor, endast såldes i ett par hundra exemplar. En stor skillnad mot hans sista diktsamling, Hösthorn, vars första upplaga sålde slut på en vecka.

I denna sista diktsamling vänder sig poeten mot den moderna tidsandan, den nya ungdomen och det växande jazzintresset. Han återvänder istället till dalmålningsmotiven med nya lovsånger till sin hembygd och till naturen. Redan i början av sin poetiska karriär försvarade han hängivet bondesamhället, det bondesamhälle som alltmer började försvinna. Han försvarade dess mentalitet och livsformer gentemot det nya industrisamhällets värderingar.

Från och med hans debut gick karriären sakta uppåt, Karlfeldt skrev dikter i tidningarna i början och fler av hans diktsamlingar publicerades allt eftersom tiden gick. Svenska akademien tilldelade honom ett årligt stipendium och några år senare blev han även invald i Svenska akademien, troligtvis var det de konservativa dragen i hans sätt att dikta som påverkade det beslutet. Efter ett tag tilldelades han posten som sekreterare. Hans kollegor beslöt även att ge honom nobelpriset i litteratur, något som poeten själv tackade nej till. Han avled till följd av kärlkramp 1931.  Han hade tidigare drabbats av bronkit och var på bättringsvägen då han trots allt avled. Han slapp dock inte undan nobelpriset, utan tilldelades det postumt.

När det gäller familjelivet fick poeten två söner med hushållerskan hos familjen Düben, där han var inneboende. Några år senare gifte han sig med henne , Gerda Holmberg, och fick två döttrar. Efter giftermålet återvände han delvis till Dalarna, han köpte en stuga utanför Leksand där alla lov tillbringades.

Dikterna
Tidigare nämnde jag att det som inspirerade Erik Axel till många av dikterna var hans vandring genom Dalarna och en flicka han förälskade sig i under sina unga år, men det fanns annat som inspirerade hans språk. I "En Löskerkarl"  visar hans intresse för Wivallius och Lucidor, två andra svenska diktare. Andra inspirationskällor som påverkat hans språk i dikterna är Karl XII:s bibel, psalmboken från år 1695 och bondepraktikan.

Hans lyrik var personlig, många av dikterna handlar om honom själv, gestaltat av hans bondjag, Fridolin. Svårmod och ångest döljs bakom självironi och självsäkerhet. Dikterna har en dubbel förankring i folklig och lärd kultur. Lyriken kommer från Dalarnas allmogekultur, samtidigt präglas den av lärda perspektiv tack vare diktarens akademiska bildning.

Trots att det gick bra för honom verkade han ändå längta tillbaka till sitt bondeliv, eller i alla fall till sitt liv i Dalarna. Det var det liv som hans förfäder hade levt och det var där han föddes och växte upp. Han visste nog inte riktigt var han egentligen hörde hemma.

Ett utdrag ur "Sommarkarlen" lyder:

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.

Blaggarnshosor betyder arbetsbyxor, den sort som jordbrukarna hade. Även om det inte framgår helt klart att det är sig själv han skriver om är det ganska rimlig, eftersom han hade blivit en vördad poet som senare återvände till Dalarna, sina hemtrakter som han så kärleksfullt lovsjungit i sina dikter.  Trots att det hade gått bra för honom och att han hade tagit sig upp och fått hög status, skulle man kunna tänka sig att han längtade tillbaka till Dalarna. Det var där han hade sina rötter och kände att han i grund och botten hörde hemma, han ville arbeta hårt och med jordbruk, såsom hans far hade gjort då han själv hade växt upp, precis som hans släktingar hade gjort i generationer efter generationer.

I "Fäderna" hyllar han sina förfäder, bönder som tidigare levt och arbetat i Karlfeldts egna hemtrakter, förmodligen av samma blod som han själv. Dikten speglar livet på den tiden, hur man levde som bonde i Dalarna. Han hyllar dem, men samtidigt försvarar han sig själv och det liv han valt att leva, hur han försörjer sig och så vidare. Han diktar istället för att slita hårt på gården men även det är ett arbete, ett sätt att försörja sig på.

Han menar att trots att hans förfäder inte var kända, eller ens blev omnämnda i böcker, gjorde de ändå stor nytta. De arbetade hårt, så hårt som det krävdes av dem, men ändå inte som slavar. De var själva herrar över sina egna liv. Han verkar beundra dem för hur de levde, tufft med hårt arbete, men att det var de som bestämde, de var herrar i sina egna hus och gjorde som de ville. De drack när de kände för det, de valde en fru bland många flickor.  Jag skulle inte tro att frun hade så mycket att säga till om, utan det var männen som valde och gjorde som de ville. Karlfeldt är stolt över dem, han tänker på dem när han njuter och tänker på hur jobbigt och arbetsamt de hade det, men även när han själv möter svårigheter tänker han på hur de slitit. Kanske känner han då att hans liv är lättare jämfört med tidigare generationer.

Även det som hände med Karlfeldts far tas upp i dikten:" jag är ryckt som en ört ur en groningsgrund", vilket kan betyda att diktaren känner att han blev fråntagen det som var hans, han blev tagen bort från sitt öde. Hans öde var att fortsätta på den väg som fäderna har börjat på. Det skulle också kunna vara så att Karlfeldt känner en gnutta skuld till det som hände, att han på något sätt har svikit dem. Men att han har gjort bot på det, genom att ägna sig åt diktningen som också är ett arbete. Han har fått en högre status och tycker kanske att de skulle ha varit stolta över honom.

Han skriver om naturen, vilken har mycket att göra med Dalarna. Men den berör även hans rötter och förfäder, som alla har arbetat just i naturen.

Karlfeldt för även fram budskapet att det som sker beror på honom själv och omvärlden  har inte något med det att göra. Han är rädd för sig själv och inte för omvärlden. Det innebär att det han själv gör är viktigt för hur det ska gå för honom i livet, och inte vad andra gör eller inte gör. Man avgör själv sitt öde:

Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv

"Intet är som väntanstider" handlar, enligt min tolkning, kort och gott om att det är bättre att vänta på något än att verkligen få det. Det har även stor betydelse för oss idag, man går länge och väntar på något. Man fantiserar om hur det ska bli, men när det väl händer, när man väl är där, uppskattar man det inte lika mycket. Istället börjar man längta och se fram mot något annat.

"Ingen maj en dager sprider som den klarnande april". I april, när det precis börjar bli ljust och våren börjar komma, då uppskattar man ljuset mer än i maj eftersom det är nytt då, men när maj kommer, och det blir ännu ljusare, uppskattas det inte lika mycket eftersom man har vant sig vid det, och istället blickar man framåt och vill man att det ska bli sommar.

Naturen är ett viktigt element i Karlfeldts dikter och i Intet är som väntanstider är just naturen det enda som han skriver om, naturens växlingar blir som en metafor för just längtan och väntan.  Poeten beskriver känslan med hjälp av naturen, han skriver om knoppningstider, skogen, trasten och sommarens första strån. Han använder orden mycket skickligt och jag målar upp en bild i huvudet och kan faktiskt få fram en riktig vårkänsla, en längtan efter våren. Ja, jag kan nästan känna att våren är på väg när jag läser denna vackra dikt. Och Karlfeldt har verkligen rätt i det han förmedlar i dikten. Det man längtar efter är oftast något som sällan inträffar. När det väl gör det sker det mycket snabbt och man får ägna resten av året åt att gå och längta och drömma.