Skip to main content

Karin Boye efter Karlfeldts bortgång

Karin Boye skriver i IDUN 11 dagar efter Erik Axel Karlfeldts bortgång.

Han har skapat stor

glädje ur det språk
som är vårt dagliga
bröd - - -

I den kör av tacksamhet, som nu stiger kring den döde diktarens bår, har hans personlighet och hans verk redan fått ett så fullkomligt eko, att man knappast ville tillägga något, bara instämma. Om jag alltså här fäster mig vid en enda sida av hans diktning, är det mest därför att allt annat redan är sagt mycket bättre och vackrare än jag kan säga det, och till någon del också därför att den sidan, den språkliga formen, tycks mig ha en djupare betydelse än man i allmänhet är villig att erkänna

Vid sidan av Fröding har Karlfeldt blivit den mest älskade av svenska skalder. Man kan fråga sig, om det är hans trofasta hembygdsfärg, hans kärva fasthet, hans kärnfriska väsen, som vunnit alla hjärtan. Jag tror det ligger till på ett annat sätt. Karlfeldt är en av de få, som man lär sig utantill för att ta fram hans dikter ute på vägar och stigar, upprepa orden för sig själv och glädja sig åt dem. Språkets egen must är något som nästan håller på att råka i vanrykte, man märker i tidningsspalter och diskussioner, hur de talande bara tänker på dess egenskap av uttryck för tanken, dess målande karaktär, dess liknelsemöjligheter, och glömmer att det icke är något för öra och mun. Kanske är det därför att s.k. välljudande dikt ofta har varit efterklang - formen har bara varit ett löst påhäng i stället för ett av de självklara uttryck som diktens stämning tar sig. Karlfeldt är det stora exemplet på en diktare, för vilken språket är ett lika viktig utflöde ur hans väsen som motiv, bilder och tankar. Språket är hos honom inte bara ett meddelelsemedel för abstrakta ting, det är också ett självständigt konkret skapande, en skulptur i ljud. På den väg, där vårt språk har sökt sig fram mot en allt rikare materialbehandling, är Karlfeldt en av de milstolpar som står så länge svenska talas.

Asketer ur alla läger kommer kanske att säga: är det inte futtigt att dröja vid en sådan bisak! – Men det är ingen bisak. Samma väsen, som tar sig uttryck i tanke och mening, tar sig hos en stor konstnär också uttryck i omedelbar form. Karlfeldts språk är lika visst och tydligt som alla andra sidor av hans diktning en fast rotad andes hymn till livets ljuvlighet, och det på ett långt gripbarare och begripligare sätt än alla reflexioner i världen. Detta är kanske framförallt grunden till att inte bara de få utvalda, utan vi alla har lärt oss älska honom. Han har format ord, som inte bara är abstrakta tecken, utan liv och påtaglig verklighet. Han har skapat stor glädje ur det språk som är vårt dagliga bröd.

IDUN 19 april 1931


Karin Boye