Intervju med Karlfeldt om Nordens andliga enhet och poesins ewiga frihet

Först en inledning av Christer Åsberg, f.d. ordförande i Karlfeldtsamfundet:

I sin "Oration till skalder och kompaner" (först publicerad i Dagens Nyheters julnummer 1930) berättar Karlfeldt att han under den gångna sommaren träffat "en ung, fin dansk, som talade om de ungas törst efter poesi i tidens torka". Sannolikt syftar han på den 29-årige danske journalisten Carl Henrik Clemmensen som publicerade en intervju med Karlfeldt i helsingforstidningen Hufvudstadsbladet 1/6 1930. En av de frågor Karlfeldt får besvara handlar om den nya litteraturens sociala tendens och Karlfeldt tar själv upp frågan om ungdomens intresse för poesi. En vän i Uppsala "som har kontakt med ungdomen", kanske Nathan Söderblom, menar att litteraturintresset är på uppgång.

Överhuvudtaget är Karlfeldt mycket öppen och meddelsam i den här intervjun. Kanske är det intervjuarens ungdom, hans oreserverade beundran eller det faktum att han är utlänning som får akademisekreteraren att överge sin vanliga återhållsamma attityd. Clemmensen tycker sig känna en speciell kontakt med intervjuföremålet, en särskild glimt i ögonvrån och "den mystiska våg som enligt hörsägen kan gå från en människa till en annan".

Hur som helst blir det här samtalet en av de allra bästa intervjuer som hållits med Karlfeldt. Ämnena som tas upp är heller inte de vanliga. Man talar om Nordens enhet, om upplevelsen av första världskriget, om synen på Bellman och Holberg och om hur Karlfeldts ser på sin egen diktning: "Det är ju så många som skriver, har jag sagt mig själv, vem behöver dina verser?" Man talar om konflikten mellan kultur och natur: "Vad vore en människas liv utan konflikter? Det måste finnas spänning. Den gör oss starka och sunda." Karlfeldt kommenterar sitt förhållande till Fridolin: "Diktningen är ju alltid på sätt och vis en liten maskerad". Intressant är att Karlfeldt trots sina egna invändningar har svårt att släppa tanken på en politisk union mellan de nordiska länderna.

Carl Henrik Clemmensen var vid tiden för intervjun medarbetare på Nationaltidende (där han skrev om Karlfeldts död 9/4 1931). Senare blev han journalist vid Berlingske Tidende. Han skrev också böcker om Köpenhamn, manus till en film, "De tre skolekammerater", och texter till ett kabaretgäng där hans bror Nils medverkade som pianist. Under ockupationen dolde han inte sin antinazism. I augusti 1943 skällde han ut en nazistisk journalistkollega, spottade honom i ansiktet och kallade honom landsförrädare. Nästa dag hämtas han av tre danska SS-män som skjuter ner honom på en landsväg.

Efter kriget blir en av de tre den förste landsförrädaren som avrättas i Danmark. En annan lyckas rymma sin kos och har sedan aldrig avhörts. Den tredje, Sören Kam, flydde och blev medborgare i Väst-Tyskland 1956. Han iakttogs vid ett möte för SS-veteraner i Österrike 1995 och begärdes utlämnad till Danmark. Efter många juridiska turer är läget för närvarande det att han inte kan utlämnas eftersom de tyska myndigheterna bedömer avrättningen av Clemmensen som dråp, inte mord. Kam hävdade för övrigt först att de tre beväpnade SS-männen sköt den obeväpnade Clemmensen i nödvärn.

Clemmensens dotterson Sören Fauli gjorde 1994 en dokumentärfilm, "Min morfars mördare" (även visad i svensk TV), som skildrar förloppet och som slutar med att han söker upp Kam och ger honom sin förlåtelse. Denna försoningsgest uppskattades inte av filmarens mor, Clemmensens dotter, som miste sin far så brutalt när hon var tretton år gammal.

***

Ett samtal i Svenska Akademien 
om Nordens andliga enhet och poesins ewiga frihet

Stearinljusens gula lågor fläkta sakta var gång Ulla Winblad ilar förbi med fyllda fat, kannor och glas ...

På de mörka källarvalven dansa fantastiska skuggor, och de många rösternas mummel blir en musik, som stiger och faller mellan glasens klang och gafflarnas klirrande.

Var skulle man minnas Bellman, hans jubel och hans smärta, om icke här i Den gyldene Freden? När skulle man höra de kära, oförglömliga melodierna nynnas om icke efter en lunch i denna miljö? Vore det förvånansvärt, om han dök fram i källarsalen, den gamle sångaren med pudrad peruk och strama knäbyxor, om han satte sig på kanten av den vackraste flickans bord, knep henne i kinderna och stämde lutan till sång? Ack, Bellman ligger sedan länge under mull ... någonstans uppe under källarvalvet darrar ännu spindelvävsfin klangen efter hans sista grepp i de brustna strängarna, det är allt, vi befinna oss i ett museum i Gyldene Freden, var liten detalj är äkta som på mästarens tid, men han själv saknas.

Från källarens dionysiska skymning stiger jag ut i det bländande solskenet. Bort med alla dammiga minnen! Några steg härifrån sitter en levande sångare, vars stämma avlöst Bellmans i Nordens lyriska konsert, Erik Axel Karlfeldt, vilken som Fridolin gnidit fiolen så hela Sverige jublat och den övriga Norden också begynt lyssna.

Fridolin, den raske, konstlöse spelmannen och dalkarlen, som sjungit så friskt och förnöjt om blommor och älskog, han är nu i det verkligas värld något så högtidligt som sekreterare i Svenska Akademien. Han hade stämt möte med mig i det gamla, stilfulla kansliet i akademiens hus vid Stortorget strax bakom slottet. Det var märkvärdigt att tänka sig, ty jag hade just läst några av hans lustigaste Fridolinvisor. En av dem hade jag ständigt för mig då jag satt och väntade mellan de allvarsamma, höga bokstäverna i akademiens bibliotek:

Gärna skulle jag ha mött honom i hans hembygd i Dalarna, jag kunde se honom för mig under skördetiden, iförd livrock med blanka knappar och långa skörten, en virvlande tur runt golvet, så flickorna svimmade vid hans bröst. Men det gick annorlunda, nu var det poeten, doktor Erik Axel Karlfeldt jag besökte i hans förnäma sekretariat i Svenska Akademien och här fick jag lov att utgå ifrån att Fridolin icke dansade.

Hos Dr Karlfeldt

Då akademivaktmästaren öppnade de vita dubbeldörrarna till sekreterarens kansli, en salong i elegant ljus Louis-Seize, och dr Karlfeldt kom emot mig med handen utsträckt och ett vänligt leende, då tyckte jag likväl att jag i en liten skalkaktig blick i ögonvrån kände igen något av gamle Fridolin. Om det nu blott var denna obeskrivliga glimt i ögat, som gång på gång under samtalet kom och försvann, eller om det var den mystiska våg som enligt hörsägen kan gå från en människa till en annan, en signal från det omedvetna – jag är inte säker på det, men jag förstod plötsligt en smula av den djupa harmoni, i vilken denna diktarpersonlighets olikartade egenskaper måste bottna. Det är alls icke så omöjligt att förena en lustig byspelmans enkla och naiva begreppsvärld med den vida andliga horisont man måste anlägga då man dagligen står i spetsen för den höga akademin. Någonting som Harald Höffding kallat "den store Humor" bygger bro från det ena till det andra i samma sinne. För övrigt bör man icke glömma att Fridolin – den tänkta figuren – själv kallar sig en studerad karl av bondesläkt, som vänt tillbaka till fädrens kall, emedan han fann mera behag i att gräva i jorden nu då han så länge grävt i böckerna. Detta präglade hans dikter, några blevo herrskapsvers, andra allmogevers och åter andra en blandning av båda. Då Fridolin en gång får höra att en diktare strängt bör avskilja den folkliga tonen från den kultiverade och förfinade, låter Karlfeldt honom svara:

"Bonde är jag född, herre har jag varit, lantman är jag åter bliven. Min näbb har lärt två läten, som båda vilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb. Låter det underligt, så kan jag ej hjälpa det. För mig är det naturligt att dikta så, och det får gälla för vad det kan."

Nordens andliga renhet

Dr Karlfeldt talar om Norden.

- Jag är svensk, säger han, men jag är också skandinav, och jag känner både Danmark och Norge bra. Om också det egentliga Skandinavien bör uppfattas blott som denna stora halvö, så är det dock härligt för oss att ha ett Södern som Danmark, dit man kan resa och där man kan känna sig hemma, emedan ens språk förstås, emedan vi ha samma livsåskådning och delvis gemensam historia. Man hör folk tala om det som skiljer i Danmarks och Sveriges historia – låt oss snarare tänka på allt det som förenar, historiskt sett.

- Vad ha de 25 år som gått sedan 1905 betytt för Sverige och Norge?

- De ha betytt att det utvecklats ett verkligt gott förhållande mellan de två nationerna, vi leva sida vid sida som goda grannfolk utan några misshälligheter ... det kunde man icke helt säga under åren före 1905. För resten, jag kommer att tänka på en sak: den isländska författaren Gunnar Gunnarssons förslag om Nordens politiska enhet. Det har intresserat mig mycket att läsa om saken. Jag finner att det är en vacker plan, men det är ganska svårt att ordna saken t.o.m. om de nordiska ländernas lagstiftning allt mera och mera blir konform. De band som binda starkast äro väl de ekonomiska banden. Men t.o.m. om det icke går att åstadkomma den politiska unionen så kommer man icke från den andliga enheten.

- Anser doktorn som Vilhelm Andersen att översättningar från ett nordiskt språk till ett annat borde förbjudas?

- Jag förstår väl tanken, men om vi också utan svårighet kunna läsa varandras språk, tror jag ändå icke att vi i praktiken någonsin helt kan komma ifrån översättningslitteraturen här i Norden. Det översättes nämligen regelbundet mycket från norska till svenska, från svenska till danska och omvänt. Folk vill nu en gång ha det så.

- Är den norska språkisoleringen inte en fara för Nordens andliga enhet?

- Jag kan svara, att jag inte förstår att norrmännen själva kan trivas med den. Enligt min uppfattning är två språk, som kämpar med varandra, en olycka för ett land. "Målrörelsen" i Norge har alltid förvånat mig. Jag vet att Knut Hamsun och Sigrid Undset hyser samma mening om den. Vi här i Sverige läser både danska och norska med lätthet; så borde det också framdeles förbli. Tanken att gå ännu längre – Gunnar Gunnarssons plan – vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till. Jag för min ringa del känner mig nöjd med att jag känner mig hemma både när jag kommer till Norge och Danmark. De tre folken komplettera varandra på ett naturligt sätt.

- Vad är danskt, vad är norskt, vad är svenskt?

- Det danska folklynnet kännetecknas av det lysande och meddelsamma, som ingen av oss andra äger. Vi svenskar är mera slutna och tyngre i sinnet, och detta gäller också norrmännen, som dock har ett starkt temperament, när det äntligen bryter fram. Lyckligtvis visar det sig ju, att när det är fara på färde, då kan vi få en gemensam synvinkel trots all politisk och nationell skillnad. Tja, om vi varit ett folk för åtskilliga hundra år sedan, det hade blivit ett stort, ett härligt Norden! Men nu? Vi har tre språk, det är i alla fall svårt. Och ändå ... det är kanske morgondagens tanke som Gunnarsson rört vid. Hela Europa skall kanske sammanslås till ett helt, och det vore ju mycket passande om vi började här i Norden!

Dr Karlfeldt drar på skuldrorna och ler tankfullt:

- Ja, man kan aldrig veta ...

Kriget och Norden

- Har det inträffat en andlig nedgång, sedan vi hade att göra med Björnsons och Ibsens, Strindbergs och Brandes' Norden?

- Det är vanskligt, mycket svårt att svara på den frågan, då man själv ser andligt liv i Norden på så nära håll. Jag vågar icke säga
b e s t ä m t att det inträffat en nedgång. Här i landet förefaller det mig nog att intresset för litteratur något minskats efter kriget, men kanske har det blott varit något övergående. En vän i Uppsala, som har kontakt med ungdomen, har berättat mig att det litterära intresset vaknat på nytt.

- Kriget ... vad betydde kriget för Norden?

- Kriget, ja hos oss själva kvarlämnade det en känsla av något skamligt och ovärdigt då man såg att Europa fortfarande stod så långt tillbaka ... Och så en känsla av skuld gentemot ungdomen, som växte upp under åren.

Det stiger vid dessa ord en glans i Karlfeldts ögon som kommer mig att minnas en av hans vackraste och ömmaste dikter: E n  f a d e r ... den fattige mannen såg sin lille son, som föddes i lönndom, stå blek och illa klädd vid inhägnaden till en park, där friska och fina barn lekte. "Hjälp mig in", bad pojken sin far, utan att känna honom. Men mannen slog barnet och gick sörjande bort. Då man kort därpå förtalde honom att sonen var död, förbannade han sig själv och tänkte: I evighet må Hämndens Herre kräva straff av mig för detta barns öde!

Dr Karlfeldt fortsätter sin tankegång:

- Jag har själv barn i den åldern. Och jag har känt det som något förfärligt att de skulle så att säga invigas i världen på det sättet. Men liv är liv och allt jämnar ut sig igen. Våra barn har nog under kriget fått se att deras fäder var dåraktigt folk, men så har vi väl också lyftat upp dem och visat att vi hade mod. Det var bara med klokskapen det stod litet illa till. Men en sak var i alla fall stor och berikande under kriget, det som jag tidigare nämnde: att Norden trots allt höll samman.

Doktorn tiger en stund, ser ut i solskenet över Stortorget, där en flock gäster kommer från en sen lunch i Gyldene Freden, bländade av det plötsliga, starka ljuset.

H. C. Andersen, säger han utan övergång, vi har alla tänkt på H. C. Andersen för en tid sedan, då Danmark firade hans 125-årsminne. Han är Nordens i lika hög grad som han är Danmarks. Där har Danmark verkligen något stort som det skänkt oss andra. Jag är annars så glad åt Holberg ... om han är dansk eller norsk vågar jag inte säga, men han är i alla fall nordisk. Vi plockar, och vi hoppas att var och en av oss har något gott att ge de andra och tillsammans blir det något mycket stort.

Jag t r o r på Nordens andliga enhet.

Diktarens frihet och det sociala

- Hur bedömer ni den nya litteraturens sociala tendens?

- Vad dikter, poesi, lyrik angår, och det är naturligtvis därom det faller sig naturligast att tala, så tror jag att d e t har mera med det inre mänskliga att göra än med yttre politiska program. Ni får inte förstå saken så, att jag skulle förakta social diktning, men jag tycker inte att man kan uppställa den som en norm, under vilken allt skall böja sig. Jag är rädd för att detta skulle betyda all diktnings död. Den som vill sjunga om tidens sociala rörelser är välkommen till den uppgiften, men detta får icke bli ett allmänt krav. Diktarens frihet bör man aldrig röra vid, det är det viktigaste av allt ... för en diktare. Och poesi ... poesi är och förblir d e t i n r e. Tror jag.

- Vad skall vara poesins uppgift?

- Att förkunna livets oförgängliga ungdom.

- Huru mycket av Fridolin är ni själv?

- Det är svårt att säga. Jag kunde svara: ganska mycket och vissa saker inte alls. Diktningen är ju alltid på sätt och vis en liten maskerad, man är en smula rädd för att själv träda för mycket fram, så gömmer man sitt anlete bakom en mask, men helt lyckas man aldrig skyla sig.

- Känner ni er själv befryndad med Bellman?

- Ja, jag är ju svensk ... jag älskar honom. Men också Drachman tyckte om Bellman, jag minns att han anförtrodde mig det en gång då vi möttes här uppe.

- Läser man inte allt för litet era dikter utanför Sverige?

- Det är en fråga som jag knappast sysselsätter mig med. Jag skrev vad jag skrev för att jag tyckte det var roligt att skriva det ... om det sedan läses i större eller mindre utsträckning fäster jag inte så mycket vikt vid. Här i Sverige läses jag tillräckligt för att få min lilla utkomst på det. Jag vet nog att det finns folk som uppfattar diktarens arbete som ett slags anställning, ett speciellt kall. Så kan jag aldrig se på mig själv. Jag känner mig som en alldeles vanlig människa. Att dikta är enligt min mening en glad och fri lek. Poesi ... det är ett överskott av kraft som långa tider kan hållas nere men en vacker dag blir så starkt och stort att det svämmar över ... och så diktar man. Men efteråt har jag i själva verket alltid känt en stor motvilja mot att trycka mina saker, ge ut dem. Det är ju så många som skriver, har jag sagt mig själv, vem behöver dina verser? Men vid andra tillfällen kan jag uppskatta dem oerhört högt, jag kan behärskas av ett övermod, som får mig att säga: Å pytt, du kan väl tryckas lika väl som någon annan.

Natur och kultur

Karlfeldt har rest sig från sin plats vid skrivbordet, om några ögonblick skall han deltaga i akademins sammanträde, de andra höga herrarna ha börjat droppa in i salen bredvid och vi kunna höra dem flytta på stolarna. Det är tid för bara ett par frågor till.

Karlfeldt/Fridolin på tunet på Sånggården 1930

- Jag är av bergsmanssläkt från Dalarna, det glömmer jag aldrig.

- Vad är starkast hos er, natur eller kultur?

- För evärdeliga tider: naturen. Jag sitter här i akademin, omgiven av världslitteraturen på alla sidor, men jag känner att man aldrig kan springa ifrån sin natur. Det skulle inte heller vara bra.

- Det måste då bli en konflikt.

- En konflikt finns det, men den generar mig inte, den känns bara som rikedom. Vad vore en människas liv utan konflikter? Det måste finnas spänning. Den gör oss starka och sunda.

Så är samtalet slut, jag tar avsked och ser dr Karlfeldt med fasta steg gå in till sammanträdet i den ärevördiga svenska akademin. Nordisk manlighet kunde icke i vår tid söka sig starkare uttryck än denna ranka gestalt. Och icke bara det. Sommardoft och gyllene sol står om honom, dalkarlen med fiolen. Han har slutat en dikt om liv och död med det stilla, uppriktiga utbrottet:

Jag är så glad att jag fått leva.