Helmer Grundströms nekrolog över Karlfeldt 18 april 1931

Det förgångnas diktare

När ett par av de dagliga huvudstadstidningarna en vacker aprilmorgon meddelade att Erik Axel Karlfeldt var död blev det förstämning i Sverige. Dödsbudet kom så oväntat att man nästan gick och väntade på en dementi. Det föreföll så ofattbart att den kraftige daladiktaren gått bort för alltid. Han hade nyss stått mitt uppe i sitt arbete, till det yttre obruten, strålande av andlig vigör. Men det gick med honom som med mannen i en av hans mest egenartade dikter, när döden spelade upp på sin giga var det ingenting annat att göra än att böja sig och följa med. Och när man läste dödsrunorna erinrade man sig en dikt om en gammal dräng, som haft mycket roligt i sin krafts och sin ungdoms dagar, men som nu låg i sängen med en aning av dödens närhet inom sig. När man nu läser om dikten i Karlfeldts senast utkomna diktsamling förstår man kanske bättre den stämning som dikterat slutorden.

Erik Axel Karlfeldt var en diktare, som hade sina rottrådar starkt fästa i den svenska bondejorden. Han sög sin andliga näring ur det förgångna, ur de bibliska urkunderna och den gamla bondepraktikan, han omsatte de gamla dalamålningarna på rim, han diktade om Folkare och Brunnbäck, om slåtter och skörd och dalskt folkliv. Han säger visserligen i sin ståtliga dikt till fäderna att han är

men denna bekännelse kan man knappast sätta som motto över hans diktning. Karlfeldt svek inte fädernas sak. Han tog upp deras arv och förkovrade det och långt efter det de gamla sederna ha dött och glömts skall hans diktning kvarstå som en andlig nationalskatt, en outtömlig källa att dricka och vederkvicka sig ur. Man skall minnas honom – icke som en som svikit fädernas tro och föreställning – utan som en av de sista bondeättlingarna. Man skall minnas honom som den glade Fridolin, som

Det är samme Fridolin som "talar med bönder på bönders vis och med lärde män på latin". Man skall minnas honom som den oförliknelige dalamålaren och bland dessa dalamålningar skall man minnas en av de sublimaste kärleksdikter som skrivits på svenskt språk – en ynglings avsked till en jungfru i den yttersta domens tid:

Och längst skall man minnas honom som redbarhetens, trohetens och ärlighetens diktare. Väl vetande sig stå i en tid som var på väg att försvinna, själv bekännande sig vara "den siste riddaren i dessa boleriska tider" var han trogen sina ideal, även i det ögonblick då han om sin egen Fridolin siade att

Men även om Karlfeldt övergav sin Fridolin och sin ungdoms löskerkarlar förlorade han aldrig kontakten med sin hembygds jord. Och om hans diktning kan sägas detsamma som han själv säger om sin barndoms Träslott med

En nyare tid än Karlfeldts har så lätt att döma och fördöma, att rata och förkasta. En yngre diktargenerattion, uppväxt under världskrigets tunga och svåra år, har helt andra ideal än den gamla hederliga bonderomantiken. Perspektiven ha förskjutits, idéerna ha omvärderats, horisontlinjen har möjligen vidgats. Denna generation har mycket litet gemensamt med Karlfeldt. De ha gått vidare mot andra mål och efter andra vägar. Dessa vägar äro kanske mindre och dunklare än den trygge bondediktarens, de föra antingen ut i den tomma intigheten eller också ledas de in i andra riken, högst olika, men med samma rika blomningskraft som Karlfeldts. Om detta är ännu för tidigt att uttala sig, det händer ju – tyvärr alltför ofta – att sommaren icke infriar de löften som våren ger. Oavsett dessa unga löften infrias eller ej kommer Karlfeldt att framstå som en av våra monumentalaste nationaldiktare. En diktare blir varken större eller mindre av dagens domar, ty dessa äro som dagsländor, de födas och dö inom bråkdelen av ett dygn. Och vi, som icke lever i Karlfeldts bondevärld, som kanske helt förlorat rotfästet, bandet, med det förgångna, vi ha all anledning att böja oss i vördnad inför någonting som kommit och gått och som ändå lever som en av våra stora andliga tillgångar. Och mitt i allt vårt krampaktiga och kanske många gånger fåfänga försök att i diktens lera forma den nya tidens ansikte, är det möjligt, att vi, trots allt vårt skenbara förakt för den tid som gått, kunna hämta styrka och förnyelse i de gamla källorna, att vi i vår ensamhet gå och längta efter tonerna från den hornlåt, som en gång fick sitt uttryck i diktarens egna ord:

I en av sina tidigare dikter (Drömmen om livet) ger Karlfeldt en livsförklaring, som är karakteristisk för det bästa och ursprungligaste i hans eget väsen:

De billiga klaunkonsterna, hokus-pokus-tricken och den lismande falskheten funno ingen boplats hos Karlfeldt. Han var en utmärkt typ för urbonden, han ville att var sak skulle stå på sin plats och att ja skulle betyda ja och nej betyda nej. Dagens strider lade han sig icke i, han ställde sig utanför, men icke som en hemlös, en vilsekommen, utan som en manlig stridsman, en kraft som man lyssnade till, såg upp till, respekterade. I Likhet med Snoilsky saluförde han icke sitt hjärtas strider och sorger, han gömde dem, och han säger själv i sin Epistel till Sabbacus:

Men ur det svåra kroppsliga och själsliga kristillstånd i vilket han någon gång befann sig, framsprang en av hans djupaste och sublimaste dikter, Sjukdom. I denna dikt öppnade han portarna till sin själs mest fördolda gömslen och skapade en av de dyrbaraste pärlorna i svensk dikt. Och ur denna kris steg han mera mogen, mera allvarlig. Han hade stått så nära det rike, som fanns på andra sidan livets gräns att han hade förlorat hoppet om att kunna stiga tillbaka. Men han vaknade upp till livet och han ger också förklaringen till denna återkomst:

Och nu är han borta. Hans diktarstämma har tystnat. Inför en stor mans död bli ord så tomma, så fattiga. Han skrev under sin livstid en runa över en död lantman, den kunde ha varit skriven över honom själv.

Och som en sista hyllning från det folk han sjöng och diktade om kan sista strofen i den ståtliga bondedikten tillämpas:

Det är ord värdiga en diktare.

(Anm.: Några tryckfel i de citerade dikterna har rättats.)

Det är sorg i Sångs

Till Erik Axel Karlfeldts minne

Per Nilsson-Tannér

Templar-Kuriren 18 april 1931