Erik Axel Karlfeldt – en uppsats

Erik Axel var som ung inte riktigt som andra i byn. Det hände att han kom till herrgården vid bruket där de andra brukade hänga för att träffa kompisar, men han var hellre ensam och skrev på sin kammare eller gick i skogen för sig själv. Naturen fascinerade Erik Axel genom hela livet. När han var äldre gick han på upptäcktsfärd med guide för att få se den ovanliga och fridlysta fjällbruden. Han gav också nya namn till växter vars gamla namn han inte tyckte var tillräckligt fina, till exempel blodnävan som i stället fick heta purpurnäva.

Dikten "Stormnatt" visar på Karlfeldts känsla och respekt för naturen när stormen är vild. Djuren tar skydd och träden böjer sig för vinden. Genom starka ord och uttryck kan man känna vreden i stormen. Man vet inte riktigt vad som är fakta och fiktion i dikten, och det är det som är så speciellt. I stormen och mörkret är man kanske inte lika säker på att sägnerna bara är sägner.

"Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!".

Eriks skolgång påverkades mycket av bristen på pengar. Karlfeldts föräldrar hade troligen inte gått med på att låta honom läsa i Västerås och Uppsala, om det inte hade varit för en prost som för tillfället jobbade som skolinspektör i Karlbo. Han övertygade dem om att Eriks språksinne var värt att satsa på, även om det skulle kosta familjen en del pengar, något de inte hade gott om.

Ungefär samtidigt som Karlfeldt började läsa på Uppsala universitet gick Tolvmansgården i konkurs och hans födelseplats såldes. Karlfeldt tog det hårt eftersom han tyckte så mycket om gården. Dikten "Fäderna" kan man tolka som en form av ursäkt till dem i släkten som bott på gården före honom, för att han inte kunde behålla den. Det är också en klagan över att inte ha kvar sina rötter där han kom ifrån.

"Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund, halvt nödd, halvt villig er sak jag svek."

Styrkan hos Karlfeldt var hans sinne för ord. Det prosten i Karlbo upptäckte var hur lätt Karlfeldt lärde sig nya psalmverser och hur han kunde rabbla katekesen som om han aldrig gjort annat. Med hjälp av orden kunde Karlfeldt beskriva det så många såg men aldrig kunnat sätta ord på. Naturligtvis var han inte ensam om de vackra omgivningarna eller känslorna han stötte på, men han är ensam om att beskriva dem som han gjorde.

Att läsa i någon av Karlfeldts diktböcker är på många sätt som att titta i ett fotoalbum. Man ser vad han såg genom att läsa det han skrivit. Det är bilder från hans liv översatta till text, där även känslan finns med.

Dikten "Lucia" gavs ut i Fridolins visor och andra dikter, 1898. Vem den handlar om är oklart men den ger intryck av att vara självupplevd. En flicka är klädd till Lucia med vita kläder och ljus i håret. Hennes far, husvärden, väcker berättaren som är körsven i huset. Läsaren tas med på en slädfärd i lucianatten, och får genom ord se månen och stjärnorna och uppleva känslan av att vara på väg för att sprida ljus och värme när allt runt omkring är mörkt och kallt.

Fridolin tros vara Karlfeldt själv, i diktform, ett tecken på det självupplevda. Det är hans ögon vi lånar när vi "ser" det han beskriver och hans fotoalbum vi bläddrar i.

I stället för att som bland andra Fröding använda sig av dialekter för att brodera på språket, skrev Karlfeldt alltid på rikssvenska. Han tyckte om att tänka på ett gammalt ord och sätta in det i ett sammanhang där det hörde hemma. Om han stötte på ett ord, uttryck eller ortnamn som lät bra la han det på minnet och använde det i sina dikter.

Han umgicks med bland andra Anders Zorn, som han hade mycket gemensamt med. Båda var konstnärer som fascinerades av att beskriva människor och platser, var och en på sitt sätt. Båda var födda i Dalarna vilket syns i deras verk. Karlfeldt tolkade också målningar, framförallt äldre dalmålningar, och skrev dikter likt sagor om vad de föreställde. Dalmålningarna föreställande religiösa händelser fick nytt liv när Karlfeldt skrivit en vers om dem. De blir mycket roligare att se på om man har lite mer historia bakom dem.

Precis som alla andra uppfattade de båda sin omgivning på olika sätt och, tror jag, olika starkt. Vissa kan gå genom en skog utan att tänka på det medan andra tar till sig allt de ser. Vissa ger uttryck för vad de upplever genom att prata om det, andra genom att måla av det som Zorn. Karlfeldt kunde genom sitt stora ordförråd och sin känsla för uttryck "måla" av ett landskap eller en bild i ord.

Till Zorn skrev Karlfeldt dikten "En hornlåt". Det är en dikt om Dalarna, deras gemensamma hem och om längtan tillbaka till något som var förr. Antagligen har de pratat om minnen från när de var små och känt igen sig i varandras historier. Dikten är fylld av frågor, Finns allt kvar från förr? Vart tog det vägen? Kommer det att hända igen? Bilder som flimrat förbi och som Karlfeldt vill ha hjälp med att hitta igen.

Allt i Karlfeldts dikter är inte sant, han blandar ibland in övernaturliga väsen vilket ger lite mystik. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, men ibland kan några få ord, rätt sammansatta, beskriva mer än man kan få med i minst lika många bilder. Bilderna han visar är inte tagna med kamera, därför syns vissa saker som inte hade blivit med på kort, medan andra mindre relevanta saker försvinner. Allt beroende på vilken känsla han ville förmedla.

En av de mer sagoinspirerade dikterna är "Häxorna" ur Flora och Pomona, 1906, som jag tycker skiljer sig från de andra. Det är en hel berättelse och inte bara korta beskrivningar av platser, människor och känslor.

När jag läste den kopplade jag ihop den med en gammal skotsk saga som jag hört många gånger och som finns i flera versioner. Den kallas "Tam Lin" och har vissa drag gemensamt med "Häxorna". En oskyldig flicka som kanske inte längre är så oskyldig; en man, vacker men lömsk; och en uppmaning att akta sig för honom. De båda utspelar sig i skogen, den äldsta och mest naturliga platsen för ett romantiskt drama.

I forbid you maidens all
that wear gold in your hair
to travel to Carter Hall,
for young Tam Lin is there.

Maids may go by Carter Hall,
but they leave him a pledge
Either their mantels of green
or else their maidenhead.

(...)

Gå ej bland olvonträ och slån,
då kvällens luft är ljum!
Där dväljs en underbar demon
i trädens dunkla rum

(...)

Ditt öga drack och sansen svann;
Det var demonens blick

(...)

Rys, jungfru, i din hjärtegrund:
han söker dig, han söker dig.

I "Tam Lin" möter den oskuldsfulla flickan, ofta kallad Janet, en man eller en demon när hon är ute och går i skogen kring Carter Hall. Hon går hem till sin far och då han upptäckt att hon väntar barn återvänder hon till mannen i skogen. Han berättar hur han blivit förtrollad av en ond fe, men att Janet kan hjälpa honom att bli fri. Hon gör som han säger, sedan går meningarna isär om hur sagan slutar beroende på vems version man hör.

I Karlfeldts "Häxorna" ger sig en flicka, ut i skogen och träffar på demonen. Han skjuter henne med sin pil och förför henne. Demonen är djävulens son och då flickan träffar sin far råder han henne att akta sig för honom. "Vik bort från slån och olvonträ och snårens falska sång!". Hon återvänder ändå och dansar med demonen och ber att få följa med honom. Det slutar med att flickan bränns på bål som häxa.

Om Karlfeldt fått inspiration från den skotska sagan vet jag inte. Likheten visar snarare på hans känsla för att skriva klassiska sagor och spännande berättelser med ett vackert språk. Ingenting beskrivs rakt av som det ser ut eller går till, utan allt är omskrivet till liknelser som läsaren själv får tolka till en klar bild. Det kan ta några gånger innan man helt förstår vad man läser men det ger bara en djupare bild av sagan.

Diktsamlingen Flora och Bellona kom ut i oktober 1918. Där finns dikter, likt bilder, från Karlfeldts omgivning så som han såg på den då, och kanske kan man ana världskriget i bakgrunden. Ur dikten "Ny Nord":

(...)

För länge vi spelat och sjungit
de välska visor i moll
och glömt hur det brusat och klungit
därovan från hemvindens håll

(...)

Vi har sett så länge mot söder
vi har lyssnat till fåfänga ord –
nu, unga systrar och bröder,
låt oss vända vår panna mot nord.

(...)

Vems fåfänga ord han syftar på vet vi inte och inte varför visorna sjungits i moll. Det är omöjligt att säga precis vad stroferna syftar på, men en teori är att Karlfeldt var trött på krigandet söderut, det vill säga världskriget i Europa, och ville visa på att det var annorlunda här. En bild han säkert delade med många.

Just vid sekelskiftet var det vanligt med nationalromantik. Att berömma sitt eget land så som i "Ny Nord" var vanligt och hade inte alls den koppling till nazism som det skulle kunna ha idag.

Det verkar som om nästan vad som helst kunde inspirera Karlfeldt. Naturen är ständigt närvarande, men också människor, platser och känslor som korsat hans väg lyser igenom i texterna.

"Längtan heter min arvedel" är ett exempel på hur en känsla kunde få igång skrivandet hos diktaren. Med liknelser från naturen och ett påhittat slott skapar han en bild av hur hans längtan ser ut och kan på det sättet beskriva känslan med ord. I "En tillbördig vrede" beskriver han ilska som ett nordanväder, också det ett sätt att göra en känsla mer konkret.

På grund av ett stort intresse för Italien lärde han sig italienska och reste dit tre gånger. Dikten "Höstpsalm" berättar om hur Karlfeldt vandrar i Italien, kanske på jakt efter någonstans att sova. Det är en av hans mest religiösa dikter, han känner och beskriver någons närvaro.

"Min vän i vind och skymning och min Gud."

Förutom resorna till Italien, besökte Karlfeldt också Frankrike, Norge och Skagen i Danmark. I övrigt trivdes han bäst i Sverige. Anders Zorn bjöd med honom till USA en gång, men Karlfeldt tackade nej.

Allra bäst trivdes han på landsbygden. Trots att han levde en stor del av sitt liv i städer kände han sig mest hemma på landet. I dikten "Sommarkarlen" uttrycker han en längtan om att få komma tillbaka till landet och lämna staden och skrivbordet.

"Nu vill jag byta pedantens dräkt mot lantliga blaggarnshosor".

Längtan efter landet och saknaden av att vara ung är nästan lika vanligt återkommande i Karlfeldts dikter som iakttagelserna från naturen. "På värdshuset kopparflöjeln" är till största delen en beskrivning av en plats. I detalj berättar han om vyerna och hur festen ger ljus åt natten. "Vårbal" är ett minne, eller en dröm, om hur det var för länge sedan när han dansade i sommarnatten. Bilder att se i fotoalbumet.

Karlfeldt fick fyra barn tillsammans med sin fru Gerda. Egentligen var hon inte hans fru när de tre första barnen föddes, men de gifte sig innan det fjärde barnet, dottern Ulla, kom. Efter vigseln tog sig Gerda och barnen Erik Axels efternamn Karlfeldt, som han själv tagit sig efter födelseorten i Dalarna.

Karlfeldt blev invald i Svenska akademien år 1904 och blev dess sekreterare 1913. Några månader efter hans död 1931 tilldelades han postumt nobelpriset i litteratur. Han hade tidigare erbjudits priset, men tackat nej eftersom han var rädd att det skulle misstolkas som otillbörligt, eftersom han själv jobbade för Svenska akademien.

Det är få dikter som behandlar just döden. "Yttersta domen" är en av de få dikterna på temat. I dess första del upprepas ständigt ordet Jorum som är ett namn på döden. Del två beskriver hur jorden går under och alla onda varelser kommer fram. I del tre är människor på väg, kanske mot Paradiset, som berättar om sina liv och del fyra beskriver skeppet som för dem till himmelriket. Kanske var det så Karlfeldt tänkte sig att det skulle se ut på jordens sista dag, men knappast på hans egen dödsdag.

När Karlfeldt skrev var världen mycket mindre. En resa från en stad till en annan var stor, att se något annat än det man var van vid var annorlunda. Karlfeldt såg det han tittade på och satte ord på det han kände. Hans dikter visar på en stor kärlek till omgivningen, den värld han befann sig i. Vi använder kanske inte ord för att beskriva det vi upplever, det som inte går ett få med i en digitalkamera glömmer vi bort.

Kanske är det för att vi tar allt för givet som vi idag inte är lika intresserade av Karlfeldts dikter som när de kom ut. Vi skapar nya fotoalbum och glömmer bort de gamla.