EAK och Peterson-Berger

Vad är mitt och vad är ditt?

Peterson-Berger-sällskapet och Karlfeldtsamfundet anordnade en gemensam matiné på Skansen Novilla söndagen den 29 oktober 2006. Arrangemangets titel var hämtad från en tackvers som Karlfeldt skrev till sin komponerande vän. Han syftade på att en tonsatt dikt blir ett nytt konstverk där textförfattare och kompositör har bidragit på ett sätt som gör det meningslöst att fråga efter vems insats som varit den värdefullaste.

Program och medverkande vid Novillamatinén

P-B-sällskapets ordförande Bengt Enflo hälsade välkommen och den mer än hundrahövdade publiken fick sedan lyssna till ett brett urval av P-B:s karlfeldttonsättningar.

Sångarna Solveig Faringer och Anders Larsson ackompanjerades av Lena Johnson. Som mellanspel kom två korta föredrag. Lennart Hedwall talade om vänskapen de båda storheterna emellan under titeln "En själsfrändskap. Wilhelm Peterson-Berger och Erik Axel Karlfeldt." Christer Åsberg, ordförande i Karlfeldtsamfundet, kåserade om Karlfeldt och hans inställning till sångkonsten: "Att bli till en visa. Kring Karlfeldt och musiken." Det senare anförandet återges här.

Matinén avslutades med unisont framförande av P-B-sällskapets kampsång Dalmarsch, som vanligt till ackompanjemang av Birger Källén. Därefter gick de båda sällskapen upp till Solliden och avnjöt en god supé.

Karlfeldts sånger

Skivbolaget Sterling utger kring årsskiftet en cd med de inspelningar av Peterson-Bergers tonsättningar av karlfeldtsånger som gjordes på 1970-talet av Helge Brilioth och Erland Hagegård med Sven Alin och Jan Eyron som ackompanjatörer. Inspelningarna är rensade med modern teknik och låter alltså som nya.

Karlfeldts dikter finns i ett texthäfte. Ett par av de 27 dikterna återges i de engelska översättningar från 1920–1930-talen som varit tillgängliga. Resten, ett drygt tjugotal, har återgetts i fri, orimmad översättning av vår medlem och tidigare Karlfeldtpristagaren Caj Lundgren, signaturen Kajenn. Närmare uppgifter om skivan återfinns på hemsidan så snart utgivningen har skett. Medlemmar kommer att kunna köpa den till förmånligt pris. 

 Att bli till en visa

Kring Erik Axel Karlfeldt och musiken
Novilla, Skansen. Matiné den 29 oktober 2006

CHRISTER ÅSBERG

Det är inte Erik Axel Karlfeldt som talar till sin dikt på det sättet, det var Oscar Levertin som inledde sitt lyriska författarskap så i Legender och visor, 1891. Karlfeldts motsvarande inledande programdikt i Fridolins visor, 1898, är kärv och oromantisk, dikterna är det grova smidet från en tankesmedja, som det ibland kan slå gnistor om så att de heta och brännande fjällen flyger ut. Men Karlfeldt kunde, om han bara hade velat, ha sagt något som mera liknade Levertin. Hans dikt var verkligen ballad och visa. Den renodlade balladtraditionen i hans diktning har Karl-Ivar Hildeman skildrat och aspekter på Karlfeldts hantering av den folkliga visan har Eva Haettner-Aurelius redovisat i årsböcker utgivna av Karlfeldtsamfundet på 1980- och 1990-talen.

Karlfeldts första samling hette Vildmarks- och kärleksvisor, 1895. Man kan säga att både Levertin och Karlfeldt hade kärleken som sitt ämne men att den ene idogt letade den i litteraturens legender, den andre sökte den under fria vandringar i vildmarken.

Karlfeldts båda första samlingar har ordet visor i titlarna, och några underavdelningar bär beteckningen "visbok". Men även de sista fyra som han hann skriva innehåller visor. Gerda Karlfeldt och andra har vittnat om att Karlfeldt under utkasttiden ofta hade ett slags vismelodier till sina dikter som han gnolade för sig själv. Ingen vet väl om sådana dikter föddes ur en melodi eller om melodin växte fram som ett sätt att bevara utkastet i minnet. Men det är därför naturligt att många av hans dikter tonsatts som visor. I något fall har skaparprocessen dokumenterats. Robert Norrby gjorde som bekant musiken till Svarta Rudolf, som Karlfeldt skrev till Albert Engströms 40-årsdag:

Natten efter tillbragte vi på Kronprinsen, och så småningom kom Albert med mig hem till min ungkarlslya Rörstrandsgatan 46, där vi hade en utomordentlig utsikt åt söder över Karlbergssjön, Klara sjö, Kungsholmen och halva Stockholm. Där drack Albert rödvin i väntan på att tåget vid 5-tiden på morgonen skulle gå till Häverösund, som var hans närmast Grisslehamn belägna station. Jag satt och kliade på flygeln, melodien till Svarte Rudolf var född, men inte riktigt fullfärdig. Den blev det den natten och jag sjöng den på Strömkaféet någon kväll efteråt. Den blev strax införlivad med stamrepertoaren.

Kanske sjöng Karlfeldt själv med någon gång, för även om han enligt vännernas vittnesbörd hade svårt att hålla ton och enligt Lubbe Nordström hade "en barksträv stämma" (Vi 42/1950) så tyckte han om att sjunga och hade säkert platsat på någon av de bortre bänkarna vid Allsång på Skansen.

Sådana här om jag så får säga "enkla" visor finns det av naturliga skäl många av i hans dikt. Få melodier har blivit så slagkraftiga som Norrbys Svarta Rudolf, men Sven Scholanders Vid Färjestaden och Bo Sundblads I Lissabon måste ju nämnas. Melodierna till Svarta Rudolf och I Lissabon kan användas till andra Karlfeldttexter, den senare exempelvis till Fridolins dårskap. Likaså kan andra nummer ur visrepertoaren utnyttjas. I Karlfeldtsamfundet har vi med viss framgång sjungit Kom i lunden, räck mig kannan till Fjäriln vingad. Men ibland tvingas man lägga till eller dra ifrån en stavelse. Svarta Rudolf-melodin kräver ett tillagt pronomen, "Se svarta Rudolf HAN dansar", och för att undvika melism kom "Här dansa de unga karlar" att ändras till "de SVAJIGA karlar", godkänt av Karlfeldt själv.

I Karlfeldts hela produktion finns det alltså visor med folkligt tycke, antingen egna eller också översättningar. Sven Delblanc har, både i Den svenska litteraturhistorien och i ett föredrag inför Karlfeldtsamfundet, understrukit att hans dikt representerar "den sångbara lyriken". Det anspelar han på också i sitt eget skönlitterära författarskap. I den avslutande delen av Åminne-sviten, Stenfågel, 1973, berättar den gamle exgardisten Aron Petterssons om sitt första möte med sin själs älskade:

Ida stog i cigarrbod på Västerlånggatan, och det visste en ju, vad cigarrbodsflickor hade för rykte om sig ... Hon var en dam av ädel vandel, som stog i tobakshandel, hä ...

Med denna råa halvsanning ur ett förgånget folkdjup förstod jag plötsligt den beska undermeningen i den annars obegripliga Sång med positiv ur Flora och Bellona, 1918.

Den ädla damens vandel var kanske inte så alldeles prima och den stolte mannen av Kina säkert inte en första klassens sjökapten. Men vem missunnar dem, eller Aron och Ida i romanen, deras kortvariga illusion att kärleken är vacker och om den för stunden skulle vara ful, att den då må förskönas? Visans sociologiska sanningshalt bevittnas också i Nathan Shachars nyutkomna biografi över Oscar Levertin, snopet nog det enda som sägs om Karlfeldt i den boken. Och positivvisan har lockat många kompositörer, från Josef Briné och Nalle Halldén till Håkan Steijen.

I Karlfeldts sista diktsamlingar finns fina översättningar ur den tyska folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn från den tyska romantikens tid. "Låt brusa, barn, låt brusa" i Hösthorn kommer därifrån, men, säger Lars Forssell, den "klingar helt svenskt; för mig är den – i sin enkelhet och sitt vemod – Karlfeldts vackraste visa":

Roland Forsberg har gjort en uttrycksfull tonsättning av den.

Karlfeldt var intresserad av visor, uppenbarligen, och hörde till en generation med lantlig bakgrund som hade folklig visa i bagaget. Det kunde ju skapa misstankar om att han omedvetet lånade uppslag och fraser från denna musikaliska genbank. I hans brevsamling på KB finns en fråga från en professor vid SAOB som 1916 undrar om Karlfeldts Fem farliga F möjligen "har samband med De Fem farligheterna i Arwidssons samling av fornsånger". En Ernst Lundahl i Värnamo frågar i ett brev om skalden i Statarvisan eventuellt via Albert Engström kan ha påverkats av smålandsvisan "En fattig smålänning från bygda jag drog", med dess som brevskrivaren säger "etsande rim". Tyvärr vet jag inte vad Karlfeldt svarade. Och i den av Engström publicerade Öfwer ett halftjog Wackra Smålandswisor och 1 Wals, 1902, finns en småländsk visa som heter Fridolín och där namnet måste uttalas på det karlfeldtska sättet, inte som hos PB med tysk stukning, Frídolin.

Detta ska ju ha varit en av de saker som Karlfeldt ogillade i P-B:s tonsättningar. Med P-B lämnar vi den folkliga visan för den genomkomponerade musikaliska romansen. Komplikationerna i relationen dikt–musik, skald–kompositör kommer upp till ytan i berättelsen om Karlfeldts och P-B:s samarbete, som Lennart Hedwall har visat. Och det ska jag inte upprepa, bara notera att P-B:s eventuella kongenialitet bedömdes olika av utomstående redan från början. När P-B:s Svensk lyrik kom ut 1901 skrev sign. MJ i Post- och inrikes tidningar att Jorum har lyckats komponisten bäst. Det är här en kraftig färg, ehuru denna visserligen icke är tillkommen utan intryck af Saint-Saens "dance macabre". ... Däremot har man svårt att finna något behag i de föregående sångerna, där man saknar det mer sofrade och förfinade som i allmänhet utmärkte komponistens senaste sånger (till texter af Nietzsche).

Medan sign. AL i Aftonbladet skriver:

Det är en annan klang här än i Nietzschesångerna och säkerligen mera genuin. I Karlfeldt synes tonsättaren ha råkat på en i viss mån besläktad natur, åtminstone i det positiva, obrutna, kraftigt sinnliga och färgstarkt karakteriserande, det som dansken kallar "ligefrem", frånvaron af dunkelt symbolistiska perspektiv, liksom af sjuklig dekadens, vare sig i stoisk eller sensitiv riktning.

Lennart Hedwall har åskådliggjort den här synpunkten i sin analys av hur P-B uppfattade Karlfeldts Vandring och renodlade en tolkning som i sin ensidighet nog var främmande för skalden.

Men jag vill addera en liten pusselbit som drar in en annan, yngre författare som också har ägnats en matiné här på Novilla. Alf Henrikson skrev under sitt första år på Dagens Nyheter en enkätartikel, Tonsatt lyrik, 26/10 1930, där han bland andra intervjuade tidningens fruktade musikkritiker Wilhelm Peterson-Berger. Henriksons utgångspunkt var: "All sångtext är inte nödvändigtvis dålig lyrik, lika litet som all dålig lyrik är tonsatt. " Men alltför mycket tonsatt lyrik är är enligt Henrikson dålig. P-B tog i enkätintervjun upp ryktet om att Karlfeldt sagt att han inte var så förtjust i att hans dikter tonsattes och han fortsatte:

Jag vet inte alls hur mycket sanning det ligger i påståendet, och jag har aldrig frågat Karlfeldt själv. När man begär ett omdöme av en skald vars vers man tonsatt, får man annars i regel det svaret att skalden inte begriper en ton musik.

Men, säger P-B, uppenbarligen med i första hand Karlfeldt i tankarna:
en poet som skriver sångbar vers är inte omusikalisk. Han har för det första sinne för rytm, och man märker vidare att han har en bestämd musikalisk smak som bevisar att han förstår mer än han vill erkänna. Att han inte kan tala sakkunnigt om musik beror inte på bristande begåvning, utan på okunnighet.

Henrikson gick vidare med frågan om skalderna verkligen var likgiltiga för hur deras dikter tonsattes, men med Karlfeldt kom han inte långt:
Karlfeldt vägrade att säga något annat än att han alltid är litet skygg för att uttala sig om saker som är så delikata som dessa.

Kanske tänkte Karlfeldt på vännen P-B:s stingslighet, som kom till synes genom att P-B redan dagen därpå publicerade ett klarläggande på Henriksons egen sida Namn och Nytt:
Karlfeldt var från början livligt intresserad av mina tonsättningar – jag räknar mig till heder att på detta område ha upptäckt honom – och de insinuationer som en viss kritik tillåtit sig gällde endast hans nuvarande ställning till problemet.

Dilettant på det musikaliska området som jag är ser jag en fortsättning på P-B:s tolkande, genomkomponerade linje i t.ex. Ingvar Lidholms Jag är en sjungandes röst, som med Mikael Samuelsson finns på den cd Karlfeldtsamfundet gav ut 2000. Men många fullföljer på olika sätt denna musikaliska riktning. Förutom Lennart Hedwall ser jag t.ex. Mikael Rasmusson här i publiken, och många andra tonsättare finns säkert i det välrenommerade P-B-sällskapet och annorstädes.

Det finns exempel när de båda inriktningar jag försökt skissa, den folkliga visan och professionella kompositionen, kommer på kollisionskurs, men i bästa fall blir systerligt förente. Ingen som fick Karlfeldts debutsamling i handen kan väl ha tänkt annat än att den lilla dikt som börjar så här,

och som heter Serenad, kunde bli annat än på sin höjd en enkel folklig visa. Men när Ivar Wideen komponerade den för manskör och solosång och den framförs t.ex. av Orphei Drängar med Stefan Dahlberg som solist, framstår den som osannolikt pampig och skön.

Sibelius Fridolins dårskap är ett helt annat exempel på ett fritt förhållande mellan texten och musiken. Kompositionen, som bara innehåller första och sista, fjärde, strofen, är ett skämt, tonsättningen var ett tack till en god och rik vän i Björneborg, som under finska inbördeskrigets kärva tider skickat en fårfiol till Sibelius. Trots att Sibelius, som Folke Bohlin har funnit ut, skrev på notbladet att det hela var skämtsamt menat har kompositionen tagits på blodigt allvar. Till detta har kanske bidragit att melodin också travesterar Lagus melodi till Jag lyfter ögat mot himmelen som ingick i den finska psalmboken.

Jean Sibelius grepp att bara skära ut ett par skivor ur Fridolins dårskap (Oskar Melander i Lund skar förresten ut ett par andra ur samma fårfiol ) löser ett problem framstår som svåröverkomligt för den som vill tonsätta Karlfeldttexter. Många dikter är tämligen långa och ibland Dan Andersson-episka, men framförallt täta och rika på tungviktiga ord. Till det kommer den metriska variation som gör att melodislingan kan upprätthållas bara med hjälp av tänjande melismer, avlånga fraspaket eller halsbrytande sammandragningar.

De här svårigheterna tycks mig bli särskilt påtagliga inom den balladpåverkade visrockstraditionen, Kenny Håkansson och Jan-Erik Lundqvist är två namn från senare år som arbetat med Karlfeldttexter. Men uppenbarligen är det just den typen av texter som attraherar visrocken. Den föredrar och odlar det ordrika och musikaliskt bara mycket lätt varierade flödet framför den melodiska koncentrationen och beskärningen och innebär därmed ett brott mot det senaste århundradets chanson- eller kuplettbetonade vistradition. Dessa unga visrockstrubadurer anknyter till eller återupplivar just därigenom en ännu äldre folklig vistradition. Den unga publiken är uppfödd på musik av den typen och snarast fascineras av magiskt svårtydda ordräckor. Kenny Håkansson har i en intervju berättat att fängslades av de här raderna i Irina, men inte begrep ett smack:

Tyst vill jag lyss till hur klagande floderna fylla
adeligt rikt plebejiske ungkarlens borg.

Och sannolikt skulle den traditionella litteraturhistoriska förklaringen, att detta är en anspelning på hur en namngiven adelsdam och rektorsfru vid folkhögskolan i Molkom förgyllde extraläraren Karlfeldts ungkarlsliv, inte tillföra rocksångaren och hans publik någonting. Uppenbarligen innehåller poesin rikare hemligheter än så.

Inte minst för oss som har ansvaret för att den sångbare poeten Karlfeldts diktning ska leva vidare är det spännande att följa och efter förmåga uppmuntra den här utvecklingen inom den unga viskonsten. Vår medlemsproduktion för år 2008 blir därför inte en årsbok utan en cd med nya tonsättningar av visrockstrubaduren Lars A Johansson och hans ungdomliga band, som vi också får möjlighet att lyssna till vid vintermötet den 3 februari 2007.