Att brunt är det vanligaste av färgorden i Karlfeldts diktning vet vi sedan länge. Mindre uppmärksammade tycks mig andra ord på bru-. Jag tänker på brus, brusa, brusande. De hör till skaldens älsklingsuttryck. Ingen av de andra nittiotalslyrikerna använder dem så flitigt. Oftast vill de ju återge vattnets och vindens ljud. Men inte alltid. De kan lika väl beskriva någonting annat, något hos diktaren själv, hur det nu kan låta. Stundom uttrycker de kanske något helt ohörbart, atonalt. De vädjar snarare till känseln än till hörseln.
"Mitt inres brus" (Beckblomster). "Rymdens växande brus" (I marsvind). "Mina vingar brusa" (Duvan och örnen). "Brus av kvalda träd" (Fjällstorm) "Brusande män" (Hästkarlar). "Låt brusa, barn, låt brusa" (i dikten med samma rubrik). Skalden sjunger "ur brusande lunga" (En madrigal). Hörbart eller ej – varför detta brus? Möjligen kan det förklaras med rimsmedens behov av samljudande slutrim. Det finns ju gott om ekande ord (hus, rus, grus, tjusa, ljusa m.fl.). Men kombinationer av det slaget står inte alltid i rimställning. Jag hittar bara tretton fall. Förklaringen räcker knappast.
När bruset är svagt kan det kallas sus. Det susar mindre än det brusar i Karlfeldts vers. Än mindre susar det, begripligtvis, i hans prosa, bara ett tiotal gånger. Men på ett ställe i denna, i essän Att vara blind, finns en intressant reflexion: "Ingen tror väl att en gran susar lika som en fura eller att nordan och västan sjunger med samma timbre i trädtopparna?" Vi förstår att Karlfeldts språköra var makalöst känsligt i valet mellan de ljudsymboliska orden.
Mångtydigast susar det kanske i Brusala, den "egendomligt sköna dikten", säger Fogelqvist, "med sina plötsligt frambrytande och slocknande ljusfloder, sitt strömbrus, sin svanklang, sin isbristning och sitt stormhvin, en dikt för vilken Karlfeldt med rätta hyste en särskild faderskärlek och som inspirerats av en gammal gård i Aspeboda socken i Dalarna, som skymtade drömlikt på vandrarens väg". För mig är detta poem ett av skaldens yppersta. Men jag skulle vilja veta mer om den gamla gården. Finns den ännu i sinnevärlden?
Nyfiken blir jag också, till slut, på namnet Adrian Brushane, så kallad av skalden i två dikter (Kompankörer, Demagogisk söndag). Karlfeldts gamle stallbroder Gustaf Anckarkrona fick heta så, vänner emellan. "Gjut in i höstens fugor/Brushaneklangen i ditt blod"! Hur klingade den? Någon av de lärde i Karlfeldtsamfundet har kanhända en gissning.