Divertissemang är skrivet av f.d. ordföranden i Karlfeldtsamfundet Christer Åsberg och det framfördes
vid Karlfeldtsamfundets årsmöte i Västerås 8 augusti 1998.

Medverkande:
Hans Barenthein 
Gunbritt Berggren 
Gunnar Lundh och
Christer Åsberg

När Karlfeldtsamfundet skulle ha sitt sommarmöte i Västerås 1998 blev jag ombedd att skriva ett stycke underhållning att framföras vid kaffet efter middagen. Det blev en liten pjäs som handlade om när Karlfeldt, som då hette Axel Eriksson, prövade in i västeråsgymnasiets litterära förening. Han grillas hårt av två något äldre besserwissrar, här kallade Carl David af Engdahl och Horatius Wirsén, som förkroppsligar den akademiska överlägsenheten. Karlfeldt ställs mot "Västeråsparnassen". I verkligheten gick hans inträde i gymnasistföreningen lugnare till och han blev snart dess mest uppburne medlem. De verk som den förhoppningsfulle skalden föredrar är äkta vara, alltså Karlfeldts ungdomslyrik och ett par mogna verk (Engdahl och Wirsén märker ingen skillnad). Den dramatiska bagatellen har i varje fall den kvaliteten att vara lärorik i det lilla.

Den som vill bekanta sig med den tidige Karlfeldt kan, som jag själv gjorde, gå till Karl-Ivar Hildemans Karlfeldt före Karlfeldt, 1995, till Sven Haglunds Karlfeldts ungdomsdiktning, 1934, och naturligtvis till Staffan Bergstens Karlfeldt – dikt och liv, 2005, som inte var påtänkt när pjäsen skrevs.

Pjäsen framfördes, men så sent på kvällen att få torde ha några bestående minnen av den. Axel Eriksson-Karlfeldt spelades av Hans Barenthein, bessewissrarna Engdahl och Wirsén av Gunnar Lundh och undertecknad. Prolog och epilog tillhör också Karlfeldts ungdomsdiktning och framfördes av Gunbritt Berggren.

Prolog

Akt 1

(Utanför läroverket i Västerås. Horatius Wirsén och Carl David af Engdahl, ledande i skolans litterära förening, möts.)

HW:
Var hälsad, Carl David af Engdahl. Ja, du, i dag blir det en spännande dag.

CDE:
Nej, men se Horatius Wirsén. Ödmjukaste tjänare! Salve! Läget? Bror tänker på invalet i vår litterära förening. Vad var det han hette, den unge, förhoppningsfulle kandidaten?

HW:
Tolvmans Axel Eriksson.

CDE:
Och du vill mena att han är värdig?

HW:
Ung, oskolad, ännu inget stadgat omdöme. Men han har gott gry, det tror jag nog.

CDE:
Nåja, det får vi se. Hur som helst ska han inte tro att han är något.

HW:
Nej, Jantelagen är visserligen inte formulerad ännu, men ska naturligtvis tillämpas. Han ska få det hett om öronen, Eriksson.

CDE:
Han lär ju vara rätt hetsig själv har jag hört.

HW:

Ja, du vet ju hur folket är däruppe i Folkärna. Eller om det är vallonblodet i honom som sjuder.

CDE:

Apropå poesi. Har bror läst något inspirerande på sista tiden?

HW:
Det må du tro. Hör här bara?

CDE (avbryter):
Det är Bååth, va, din nya vurm?

HW (långsamt, drömmande):
Al-bert Ul-rik Bååth, varje stavelse är en skimrande pärla. Ecce homo, Ille faciet, där har du vår tids Franzén eller åtminstone Grafström.

CDE:
Nåja, jag kanske börjar bli gammal — välkommen till 18-årsfesten nästa vecka, förresten — men den raka och råbarkade realismen hos Bååth, som fanns i det du läste, den gör mig beklämd. En lyftningens lyrik, själens rågbröd, kroppens husmanskost, andens junk-food eller vad du vill, det finner jag nog fortfarande hos vår egen stads poet, den store, oförliknelige, odödlige ...

HW:
Carl Wilhelm Böttiger ...

CDE:
Just han. "Stilla skuggor ...", jag behöver inte säga mer.

HW:
Ja, den raden var bra. Till Böttigers nivå kommer aldrig vår nye Eriksson.

CDE:
Nej, visst och sant. Men "vår nye Eriksson", säger du. Kom ihåg, han har inte klarat inträdesprovet än. Just nu är han nog bra nervös.

HW:
Ja, Intet är som väntans tider, som skalden säger.

CDE:
Nå, låt oss gå in och förbereda oss.

Akt 2

(Axel Eriksson utanför dörren till föreningens sammanträde.)

AE:
Ska jag läsa ur "Trubadurens minnen"?

Eller något mer fosterländskt? "På 250:nde årsdagen av Konung Gustav Adolfs död", kanske.

Tja, det är ju rätt säkra kort, men vad ska dom egentligen tycka, herrarna. Jag vill ju så gärna komma med i gymnasistföreningen, det är först då man räknas som poet. Den här, "Vårnatt",

Den tycker jag nog själv är bäst. Men dom här (drar upp en bunt ur innerfickan) dom törs jag nog inte läsa nu. Jag vet ju inte själv vad dom går för. Tja, det är lika bra att ta Gud i hågen och simulera buk och knacka på.

Akt 3

(Gymnasistföreningens sammanträde. HW och CDE sittande. AE inträder.)

HW:
Herr Eriksson har begärt inträde i Västerås Högre Allmänna Läroverks Gymnasistförening. Säg mig då: Vem är ni och var kommer ni från?

Axel Eriksson (Hans Barenthein) presenterar sig för den akademiska överlägsenheten

AE (talar med lätt rytmisering, men inte skanderande, stolt och myndigt):

Jag är en fyr av bondestånd, en spelman på väg och vid dike. Jag är en diktens vagabond, försvarslös i andens rike. Jag är från det gamla Järnbäraland, mina fäder bröt åker på älvens strand och malm ur gruvan bredvid. Vi känner ej trältjänst, förstår ej krus. Vi sitter som drottar i eget hus. Min far, Erik Eriksson, är tolvman i Folkare, min moders gård heter Hyttbäcken, där de nattutspruckna häggarna vaja blomstertungt och dofta utom väggarna, där sommaren lyser ungt.

HW:
Herr Eriksson, ni är vältalig, när ni utreder ert jordbundna ursprung och repar upp era rötter som vore det fråga om kvickrot. Ja, ni är nästan poetisk.

CDE:
Högst poetiskt, sant och snillrikt. Högst poetiskt, ha, ha, ha! Och häggen vid ert barndomshem, den kan vissna den, innan ni vet ordet av. Vi är ju i augusti nu. Låt inte poesin stiga er åt huvudet. Var saklig. Förkovra er i botaniken, Eriksson! Ta och läs i Nymans flora.

HW:
Eller bondepraktikan. — Ni har dristat er att nalkas detta diktens tempel, denna skaldekonstens katedral som heter Läroverkets Gymnasistförening. Ni har tidigare i pressen, Tidning för alla, under signaturen Folkmar, redan gjort ert litterära s.k. genombrott. Ty är det inte ni som velat bestiga parnassens höjder med följande dikt, "Förr och nu"? Som, det visste ni nog inte själv, redan har en känd melodi.

CDE (sjunger på mel. "Pojkarne"):

Den enda som inte tycker så är den äldsta och mest ogift av dem alla, tant Malena.
Hon tycker den nya tiden är mycket bättre än den gamla tiden. Och vad var det för fel på den?

(fortsätter sjunga:)

HW:
Eller hur herr Eriksson, det är väl ni som skrivit detta ode till det kvinnliga kafferepet? Ett putslustigt rimsnideri men i lättviktigaste laget. Ett namn som Malena, det kan man inte ha i en seriös dikt, tänk på det. Och, har jag alldeles fel om jag tycker mig förnimma en viss efterklang, ett slags eko från kung Gustafs dagar. "En blek och avlägsen skugga av fru Lenngren," skulle någon kritiker kunna komma och säga. Det är 100 år sen, herr Eriksson.

CDE:
Men, Horatius, i rättvisans namn, ett klart uttalat och genomfört genusperspektiv i tidens anda, det finns där ju. Och herr Eriksson kan imitera mycket senare skalder än fru Lenngren. Vad sägs om detta Erikssonska specimen, dikten "Framåt":

HW:

Ja, bäste Carl David, nog tycker jag att jag hört detta förut. Ökenvandringen, hägringen i fjärran, den dignande människoanden. Ryktet om vår store bard, Viktor Rydberg, har tydligen nått ända upp till Folkärna.

CDE: Ja, någon resande därifrån kanske snappade upp några rader när man sjöng kantaten vid Uppsala universitets jubileum för några år sen.

HW:
Men i Västerås Läroverks Gymnasistförening vill vi inte ha några efterklangspoeter. Här premierar vi äkta vara. Låt höra herr Eriksson. Har ni något eget att komma med.

AE:

Jag vill läsa något ur en romans, "Trubadurens minnen".

CDE (avbryter):
"Arnos ljumma våg"! Du ska inte komma och snacka om Arnos ljumma våg! Aros ljumma våg, den gamla präktiga Svartån, är vad vi tänker på när vi hör en sådan dikt. Försök inte tävla med vår store Böttiger, han som en midsommarnatt verkligen stod vid Arnos stränder och kvad:

Det var ingen efterklang, det inte. Och så sann den är. Han har en flickvän som bor i Norrland och när han letar efter henne i Toscana finns hon mycket riktigt inte där. Det är sådan poesi vi alltid bör ha för ögonen. Det är sådant Phoebus Apollon kräver av de kransade.

HW:
Skärp sig Eriksson. Bättre kan ni.

AE (för sig själv):
Ja, om inte "Trubadurens minnen" duger, så går det väl inte med "Gustav Adolfs död" heller, kan jag tänka.
Dom här herrarna kan sina saker, sjundeklassare som dom är. Jag prövar den här, det får bära eller brista:

HW:
Sköna ord för all del, men var är rimmen, Eriksson? Rimmen?

CDE:

"Kvällens rosenvirkade slöja". "Rosenvirkade"? Det låter som Stagnelius men nog har han sagt det bättre själv: "Kvällens gullmoln fästet kransa".

HW:
"Doftet af unga björkar". Man ska inte märka ord, sägs det, men ibland märks orden. Doft är inte neutrum och det ska inte Eriksson försöka ändra på. "Doften av unga björkar" ska det vara. Puritas, Eriksson, puritas! Eller menar Eriksson att vi ska skriva "Nattviolen blandar sitt milda vällukt" också? Nej, bättre upp!

AE:
Ja, här har jag ju några stycken som jag är mer osäker på.
(Drar ur innerfickan upp den bunt han visat i Akt II och väljer ett papper.)
Vad sägs om den här?

CDE:
Osäkerheten är befogad. Sanningen att säga, Eriksson, det där påminner mig mest om dom gamla tapeterna som man kan få se i bondstugorna uppe i Dalarna. Stendött, mumifierat, ensilageartat. Dom ska vi nog inte dra in i poesin inför det nya seklet. Var sak på sin plats.

HW:
Jag är inte trångsynt, men nog är det rätt vanvördigt att höra Gud tala på det sättet. Som om han behövde råd av en människa, låt vara en profet. Vad ska vår vördade eforus, biskopen, säga?

AE (för sig själv):
Ja, då har jag ingenting att förlora. Jag läser den här, fast den kanske är lite för erotisk och modern, men vad jag har skrivit det har jag skrivit, sa Pilatus och tvådde sina händer, som gumman sa.

HW:
Nej, vet hut Eriksson. Sån där budoarpoesi ska ni hålla er för god för. Poesi är tydligen inte er kopp av te, om ni förstår vad jag menar.

CDE:
Men Horace, visst är vi beredda att lyssna om Eriksson till äventyrs hemburit något offer åt den obundna musan. Sedan han diktat rimmade ord har han törhända skrivit några orimliga rader på prosa?

AE (sturskt):
Jo, jag har faktiskt gjort ett försök (läser):

"Klockan slog elfva i domkyrkotornet, det var en gränd långt bort i en aflägsen stadsdel. Det var en sådan där trång
otreflig gränd där aldrig en gatsopares kvast berör den ojämna stenläggningen och där armodet och eländet blickar ut genom de smutsiga fönsterrutorna. ...
(HW och CDE nickar mot varann: Bra!)
Där i det lilla lutande huset med sin urblekta rödfärgsbestrykning hade hon slagit upp sitt tempel, prästinnan, på vars altar man offrade sedlighet i klingande mynt."

(AE ser tvekande upp för att avlyssna reaktionerna. HW och CDE lyssnar uppmärksamt.)

CDE (gripen, utan ironi):
Fortsätt Eriksson, det där var alldeles utmärkt .

AE:
"Där stod han vid porten, dröjande och tvekande. Han hade gömt ansiktet i rockkragen ... för att ej bli igenkänd ... ty han var stadd på förbjudna vägar. Det var ju icke halfåret kvar till han skulle ta studenten och lösas från skollagens band. ... han rökte aldrig cigarr på gatan när det var ljust, han riglade alltid dörren väl när han spelade kort med sina kamrater ... . Och han höll strängt på att få behålla sitt goda rykte."

HW (märkbart tagen, allvarsamt):
Fantastiskt, Eriksson. Kan vi få låna manuskriptet och läsa vidare själva.

CDE (reser sig):
Där Eriksson, anar man ändå lejonklon. Jag är imponerad.

HW (reser sig, går fram mot AE):
Ja visst. Man känner igen sig. Det är naturligtvis som prosaist ni har en framtid.

CDE:
Ja, Horatius. Med en sådan diskurs, ja, jag vågar till och med säga: text, har Axel Eriksson sannerligen visat sig
värdig att inträda i Västerås Läroverks Gymnasistförening. Fortsätt att skriva Eriksson, men, som sagt, håll er till prosan.

HW:
Och Eriksson, om ni vill göra er känd inom den litterata menigheten, ett gott råd: Byt namn.

CDE:
Ni är ju från Avesta. A. Vestlund, kanske.

AE (lätt irriterat):
Nej, jag är från Krylbo. Det är viktigt att skilja på det.

CDE:
Nå, Krylbom då.

AE (stramt och självmedvetet):
Karlbo är byns namn.

HW (prövande):
Karlsson, Karlslätt, Karläng ... Ja tänk efter själv och försök komma på något mer poetiskt än Eriksson.
Välkommen in i Västerås Högre Allmänna Läroverks Gymnasistförening. Vi säger väl du: Horatius.

CDE: Carl David. — Och vem vet, Axel, kanske blir du en betydande romanförfattare med tiden.
Ingen vet ju vilken roll man får i livets stora skådespel. Nej, nu går vi och tar ett glas punsch!

("Ridå")

Epilog

Du, för dig själf ett obegripligt ting?

Ej har du sett den hand, som skref prologen