Att vara ständig för hundra år sedan

9,82 meter i sekundkvadrat. Inte mer, inte mindre. En uppgift, som följt mig genom decennierna även om jag inte kan påminna mig att jag haft någon större praktisk nytta av kunskapen. Men jag minns fysiklärarens entusiasm när han tårögd förmedlade detta, åtminstone för honom, helt uppenbara faktum. Så gjorde lärarna på den tiden, när min generation var pojkar och flickor. Hängde upp prydnader i form av formler, satser, verser, axiom och citat på de små grenar, som växte ut på våra bräckliga kunskapsträd.

Av samma anledning har min generation stått i klunga på skolgården tillsammans med Josef och hans bröder, färdats norr- och söderut på Hallands floder, botaniserat bland kons magar och känt att det är vackrast när det skymmer. När vi skulle lära oss engelskans progressiva form tillägnade vi oss snabbt att denna så kallade ingform kan nyttjas så gott som alltid, utom vid ögonblicklig handling, då något regelbundet upprepas, då något betecknas som avslutat vid det tillfälle det är fråga om eller som stadigvarande äger rum.

Som stadigvarande äger rum? Detta ord vållade smått filosofiska problem för oss tonåringar. Var detta lika med något som var konstant, evigt, ständigt eller bestående? Vi löste aldrig problemet helt tillfredsställande men jag känner igen frågeställningen när jag nu sedan tio år finns i detta vackra hus och är närmaste man till ständige sekreteraren i Svenska Akademien. - Vad innebär det att vara ständig? undrar man ganska ofta. - Hur kan någon avgå om man är ständig? frågar en del. - Innebär detta också att man kan vara före detta ständig?

Konsulterar man Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, och det bör man göra ofta, får man uttömmande svar. Ständig innebär inte evig visar det sig, utan istället att något pågår utan avbrott under viss begränsad, oavbruten tidsperiod. Det är således inte underligt att det nu i Akademien faktiskt finns tre personer som kan göra anspråk på att kallas ständiga sekreterare: den nuvarande historikern och författaren Peter Englund, hans företrädare under tio år litteraturvetaren och författaren Horace Engdahl och så hans företrädare under tretton år språkvetaren Sture Allén.

Egentligen är förklaringen relativt enkel och går tillbaka till Akademiens stadgar från stiftelseåret 1786. Ordförande och vice ordförande i Akademien, det som på Akademiens eget språk kallas direktör respektive kansler, väljs för endast sex månader i taget. För närvarande är litteraturvetaren och författaren Anders Olsson direktör och språkvetaren Bo Ralph kansler.

Sekreteraren utses emellertid inte för så kort mandattid som ett halvt år. Han skall svara för kontinuiteten och sitter i princip till dess han själv väljer att kliva åt sidan. Den förste i raden, ämbetsmannen och filosofen Nils von Rosenstein, utsågs av Gustav III själv, vilket ledde till att han fick sitta till sin bortgång, 38 år senare. Ingen vågade ifrågasätta den höge kuppmakarens beslut. Detta var inte bra för Akademien och absolut inte bra för stackars Rosenstein. Som Horace Engdahl påpekade i sitt sekreterartal den 20 december 2008 blev Rosenstein både blind och senil mot slutet men detta hindrade honom ändå inte att utöva sitt ämbete. Och Horace Engdahl avslutar med kommentaren: - Där ser man vad rutin betyder.

Nämnas kan att det i stadgarna inte finns något antecknat om hur länge en sekreterare skall uppehålla sin syssla. Ordagrant står det i §2 ... men Secreteraren theremot blifver beständig. På den här punkten gjorde ledamöterna själva tidigt en komplettering till bestämmelserna, mycket i ljuset av Rosensteins bittra öde. Detta tillägg innebär i korthet att man slutar som sekreterare i samband med att man uppnår 70 års ålder, om inte förr.

Det kan alltså med emfas understrykas att en ständig sekreterare kan sluta vara såväl ständig som sekreterare. Jag kan väl tillägga att det finns underligare titlar i vår fauna och flora än tidigare ständig sekreterare. När ledamoten och författaren Per Wästberg, tillsammans med nyligen bortgångne fotografen Hans Hammarskjöld, botaniserade bland gravstenar och på kyrkogårdar för att sammanställa boken Minnets stigar, som kom ut för en tio år sedan, fann de bland annat en sten på en av kyrkogårdarna med namnet på den avlidna och så titeln före detta änkan.

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att ständige sekreteraren i princip inte är mer betydelsefull än övriga ledamöter. Om honom kan sägas som man, åtminstone förr, sa om ärkebiskopen att han är primus inte pares, den främste bland likar. Han är visserligen den som är Akademiens ansikte utåt, vilket har blivit alltmer krävande i vår mediala tidsålder. Det är han som lämnar besked om Akademien önskar uttala sig i någon fråga, det är han som undertecknar de officiella skrivelser som utgår från Börshuset osv. Men han sitter t.ex. inte ordförande vid sammankomsterna. Det gör direktören.

Sedan är det ändå inte onaturligt att den som innehar sekreterarsysslan kan utöva direkt eller indirekt inflytande över tingens ordning, lägga tyngdpunkten vid vissa frågor, ta initiativ till nya projekt osv. Som någon sa lite skämtsamt vid ett besök en grupp gjorde här på Akademien för ett antal år sedan, då jag berättade om sekreterarrollen: - Det är väl som det var i det gamla Sovjetunionen, där partisekreteraren i kommunistpartiet var den person, som hade det största inflytandet. - Det kan stämma, svarade jag men tillade snabbt att jag för övrigt trodde att det var den enda likheten, som gick att finna mellan dessa båda storheter.

Alltsedan Akademien instiftades den 5 april 1786 har det suttit tretton ordinarie sekreterare runt det avlånga sammanträdesbordet. Kalenderbitare kanske protesterar och menar att de varit fler under de 227 åren, som innehaft sekreterarsysslan. Man bör då veta att framförallt under en period under andra halvan av 1800-talet var det flera sekreterare som enbart var tillförordnade och alltså inte kunde kalla sig ordinarie. Så var det t.ex. när diplomaten och ämbetsmannen Ludvig Manderström 1872 lämnade sekreterarposten. Flera tillfälliga efterträdare avlöste varandra i snabb följd och kontinuiteten säkrades först med författaren och litteraturkritikern Carl David af Wirsén, som 1884 utsågs till ordinarie ständig sekreterare. Ett interregnum på tolv år således.

Samtliga ordinarie sekreterare finns för övrigt avporträtterade inne i sekreterarrummet – några i form av målningar, andra som byster. Alla är de vilande sina ögon på den nuvarande och hans verksamhet: Rosenstein, Franzén, Beskow, Manderström, Wirsén, Karlfeldt, Hallström, Österling, Gierow, Gyllensten, Allén och Engdahl och så vid skrivbordet, Englund. Vår nuvarande ständige sekreterare är unik så till vida att han är den förste historikern på posten. Tidigare har det varit författare, ämbetsmän, litteraturvetare, språkvetare och skalder. Peter Englund är för övrigt unik även på det sättet att han är den förste, och detta har vi kontrollerat noga med företrädarna, den förste som varit pappaledig en dag i veckan...

Erik Axel Karlfeldt kom således, enligt den tidigare uppräkningen, att bli den sjätte ordinarie sekreteraren i Akademien. Han utsågs vid en sammankomst den 14 november 1912 och tillträdde i verklig mening vid årsskiftet den 1 januari 1913, alltså för nästan exakt 100 år sedan på någon månad när.  På posten kvarstod han sedan till sin bortgång. Om man studerar Akademiens första 150 år är Karlfeldt tillsammans med hovmannen och författaren Bernhard von Beskow, som var sekreterare under 35 år i mitten av 1800-talet, de stora förnyarna av Akademiens arbete.

Många har vittnat om hur Beskow förmådde förvandla Akademien från en 1700-talsskapelse till en med dåtida mått mätt mer modern institution. Han organiserade arbetet och verksamheten efter eget huvud och med den egna breda erfarenhet han skaffat sig på olika områden som grund. Arbetsgrupper inrättades och administrationen fick sin givna plats i vardagsarbetet. Att skillnaden blev så stor mot de första årtiondena i Akademien under Beskows tid berodde mycket på att stegen i den nyinstiftade Akademien på 1700-talet aldrig varit lika samordnade och marschtakten inte alls lika uppdriven. De första årtiondena sökte Akademien dessutom av förklarliga skäl fortfarande sin profil och hoten utifrån, framförallt under den närmaste tiden efter Gustav III:s bortgång, var periodvis uppenbara.

När Karlfeldt tillträdde som sekreterare var läget i vissa avseenden än mer desperat för Akademien. Under den avlidne sekreteraren Carl David af Wirséns ämbetsperiod hade sprickan mellan Akademien och det rådande kulturlivet, och framförallt med den framväxande litteraturen, utformats till en allt bredare skyttegrav, som tenderade att bli en avgrund.

Jag erinrar mig i det här sammanhanget min egen tid som ansvarig för verksamheten vid Kalmar slott, en borg som bär spår av såväl medeltida befästning som av renässanspalats.  En historieprofessor sa till mig en gång, som ett sätt att illustrera skillnaden mellan de här båda tidsperioderna: - När det var problem under medeltiden gick man in i sin kammare och bad till Gud om hjälp. När man fick likartade problem under renässansen gick man till ritbordet, laboratoriet, biblioteket eller verkstaden och försökte lösa problemet själv.

Den historiska brytningstiden i Sverige var givetvis mycket mer omfattande och dessutom märkbar på fler områden än förändringen i Akademien men vad jag tror kan vara en likhet i själva upplevelsen, är den känsla många fick av att en ny tid så sakta bröt fram. Så måste det ha känts, då Karlfeldt tillträdde. Det strömmade in varm energi mellan stolarna.

Karlfeldt var den förste i sin diktargeneration som invaldes i Svenska Akademien den 14 juli 1904 och han tog sitt inträde den 20 december på högtidssammankomsten samma år. Han efterträdde ämbetsmannen och historikern Clas Theodor Odhner på stol 11. Han var då 40 år gammal och en av de få i den framväxande författargenerationen, som sekreteraren Carl David af Wirsén kunde tänka sig i De Adertons krets.

De allra flesta i den nya kulturgenerationen sökte Wirsén motarbeta på olika sätt fastklamrad vid de ideal han vördade, som i korthet kan beskrivas som tronen, altaret, svärdet och hemmets härd. Han vände sig mot de nya strömningarna, som han ansåg nedbrytande och moraliskt förkastliga och hans kritik mot 80- och 90-talisterna var skoningslös. Som en följd av detta kom flera stora profiler att stå utanför Akademien och denna medvetna invalspolitik, eller snarare urvalspolitik, medförde att Akademiens anseende, såväl i pressen som hos den allmänna opinionen, successivt försämrades.

Wirsén var en högt bildad person, mycket språkkunnig, en god skald och prosaist och hade dessutom ett omvittnat intresse för Akademiens verksamhet. Under hans tid kom t.ex. det omfattande ordboksarbetet igång på allvar och det var Wirsén som räddade Nobelpriset åt Akademien. Men alla goda insatser till trots kunde Wirsén inte inse att det fanns alternativa sätt att beskriva eller möta verkligheten än de han själv stod för. Han blev alltmer isolerad liksom Akademien. Litteraturforskaren Per Rydén sammanfattar klokt hans insats i sin bok om Wirsén för några år sedan. Wirsén var den framgångsrike förloraren, enligt Rydén, vilket även fick ge namn åt Rydéns värderingsbiografi.

Det var kort och gott en Akademiens nedgångstid under det förrförra sekelskiftet på samma sätt som man brukar tala om en gyllene akademi ett par årtionden in på 1800-talet, då bland andra Bernhard von Beskow, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, Johan Olof Wallin och Franz Mikael Franzén samtidigt kom att sitta runt sammanträdesbordet.

Karlfeldt kom att verka åtta år i Akademien innan det var dags att tillträda som sekreterare. Under de åren solidariserade han sig med Wirsén i en del frågor men gav i andra sammanhang uttryck för avvikande uppfattningar. Även om Karlfeldt rekryterats av Wirsén blev han inte något lydigt redskap för honom. Karlfeldt blev för övrigt tidigt inskolad i Nobelarbetet genom att redan 1907 bli invald i Nobelkommittén, ett uppdrag han kom att ha fram till sin död. Detta faktum var troligen avgörande när det gällde att utse Karlfeldt till Wirséns efterträdare framför den andre kandidaten, författaren Pär Hallström, som inte hade hunnit få den erfarenheten. Hallström blev ju invald 1908 och satt i Nobel-kommittén först från 1913, samma år som Karlfeldt axlade sekreterarsysslan.

Det slumpade sig nu så att Erik Axel Karlfeldt kom att fungera som direktör i Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 1912, precis innan han skulle tillträda sitt sekreterararbete. Han tar i sitt direktörstal upp en del av märkeshändelserna under året som gått, bland annat den stora politiska oro, som man på allvar känner ute i Europa. Han säger i talets inledning: I fred samlas vi här, statspolitiken ligger utanför vårt samfunds gränser. Han talar vidare om det hotfulla i atmosfären och fortsätter: ...kanske skall det länge ännu förnimmas i en värld, där äfven fridens och ljusets bästa tankar visat sig verka som brandfacklor.

Han noterar att det 1912 är 200 år sedan den store Rosseau föddes och med anledning av detta säger han: ... Filosofen, som ville lära människan att ävfen tänka med hjärtat, att förnimma plikten och dygden som ljuva rörelser i själen... Han uppmärksammar att Strindberg gått ur tiden, vilket bör noteras eftersom detta varit Wirséns verklige dödsfiende i kulturdebatten. Karlfeldt säger om Strindberg bland annat: Det bildade Europa har känt stötarna af denne mans vulkaniska själ. I den svenska vitterheten står han som en skroflig koloss, ett vägmärke, för sällsamt och stort att ses förbi. Han ger ett Akademiens erkännande till Strindberg, som inte kunde uttalats medan Wirsén levde. Per Rydén använder till och med ordet försoning i sin bok.

Karlfeldt apostroferar så den bortgångne akademiledamoten Carl Gustaf Malmström med orden: ...hans ohåga att släppa lös de egna omdömena, hans rädsla för de glittrande ordens förvillande sken... Man kan lugnt påstå att Karlfeldt med de här orden och andra i sitt direktörstal passar på att ge en programförklaring för kommande sekreterarår. Ingen behöver tvivla på att Karlfeldt kommer att gå andra vägar och arbeta med andra metoder som sekreterare än föregångaren. Nu sökes inte längre striden.

Ännu tydligare blir detta när Karlfeldt efter Verner von Heidenstams inträdestal över Wirsén, skall hälsa den nye ledamoten och samtidigt uttala några minnes-ord över den ledamot som lämnat stolen. Om Wirsén säger han: Hans strid blev lång och hård, han gav hugg, som beto, och fick hugg igen – få visste, hur bittert de svedo, ävfen då de voro som ytligast. Ty denne, som det syntes, järnhårda natur var i grunden en svärmisk romantiker, som längtade efter vänskap och sympati.

Längre fram gör Karlfeldt ingen hemlighet av de stora striderna under föregång-arens tid: Om det sätt varpå han uppfattade denna sin ställning, hafva ju meningarna varit delade. Karlfeldt framhåller trots den hårda tonen ändå Wirséns förtjänster – hans duglighet och starka personlighet, hans kraft och skicklighet. Och Karlfeldt slutar sin teckning av den tidigare sekreteraren med orden: Ärevördiga och glansfulla traditioner gå med honom i grafven. Det kan tilläggas att ledamoten och litteraturvetaren Henrik Schücks bedömning är mer definitiv när han i sin akademihistoria skriver om Wirsén: För Akademien blef dock hans bortgång en lättnad, och efter det långa krigstillståndet inträdde efter hans död en lika lång fredsperiod.

Det har tidigare sagts att Karlfeldts sekretariat på många sätt innebar en förnyelse, ja till och med en uppryckning, för Akademien. Ett tydligt tecken på förändring utgjorde de personer som valdes in i kretsen efter Wirséns bortgång. Flera av dem hade varit på tal under många år, betraktades mer eller mindre som självskrivna, men deras inval hade motarbetats av Wirsén. Ödets ironi ville för övrigt att Verner von Heidenstam efterträdde Wirsén men detta inval skedde redan 1912 alltså innan Karlfeldt formellt tillträtt som sekreterare.

Ser man till de år Karlfeldt fungerade som sekreterare hann det bli 16 nya ledamöter i Akademien under hans period, nära nog en hel akademi. Visserligen kom ett par av stolarna att invälja nya ledamöter två gånger under de decennier Karlfeldt var sekretetare men det vara näranog en akademi ständige sekreteraren Karlfeldt tillträdde sin post i och en helt annan han lämnade.

Framförallt förstärktes litteraturen i Akademien, detta inte minst beroende på det allt mer krävande arbetet med Nobelpriset. Henrik Schück 1913, Fredrik Böök 1922 och Martin Lamm 1928 var givetvis uppenbara förstärkningar liksom författarna Selma Lagerlöf 1914, Anders Österling 1919, Albert Engström och Tor Hedberg 1922 samt Bo Bergman 1925. På den språkliga sidan invaldes Adolf Noreen 1919, Axel Kock 1924 och Otto von Friesen 1929.  Utanför dessa grupper kan man notera en relativt stor spridning ämnesmässigt, då menyn bestod av forskningsresanden Sven Hedin 1913, arkeologen Oscar Montelius 1917, politikern och ämbetsmannen Hjalmar Hammarskjöld 1918, teologen Nathan Söderblom 1921 och filosofen Hans Larsson 1925.

I takt med de nya invalen, och i analogi med Karlfeldts mer försonliga och lugna framtoning om man jämför med företrädaren, blev inte bara stämningen runt Akademien avsevärt förbättrad utan även arbetsklimatet inne i Akademien. Det måste tidvis ha varit mycket pressande för ledamöterna tidigare att tvingas utstå alla kritiska artiklar från olika skribenter, som inte bara drabbade Wirsén utan hela Akademien. Lugn, men inte ro, skulle man kunna säga inträdde för De Aderton under den nye sekreteraren.

Under Karlfeldts tid som sekreterare inträffar två händelser av betydelse, som har med det rent rumsliga att göra. Det första gäller Börshuset som Akademien instiftades i 1786, just i denna sal vi nu befinner oss i. Detta var borgerskapets hus och man flyttade in i det nybyggda huset redan 1778, alltså åtta år innan Akademien instiftades. Egentligen var det enbart högtidssammankomsterna man hade förlagda hit från början, veckosammankomsterna avhölls på Kungliga slottet om lördagarna så att Gustav III lätt kunde avlyssna diskussionerna. Sammanträdesdagen har alltså inte varit densamma under årens lopp som många tror. Först 1855 blev det beslut på att torsdagen skulle vara mötesdag i fortsättningen.

Efter mordet på Gustav III 1792 var slottet inte längre möjligt att utnyttja för sammankomster på samma sätt som tidigare och ledamöterna började sammanträda hemma hos varandra. Detta var på ett sätt personligt och trivsamt men ytterst opraktiskt. Man fick ju t.ex. hela tiden flytta runt sina inventarier mellan olika adresser. Under Bernhard von Beskows långa och framgångsrika sekretariat lät han emellertid ledamöterna träffas hemma i det egna huset på Skeppsbron 18, vilket var uppskattat, eftersom man då hade en bestämd fysisk utgångspunkt. Detta kunde man för övrigt även göra efter Beskows frånfälle, eftersom han lät fastigheten tillfalla Akademien efter sin död 1868.

När Karlfeldt tillträdde sitt sekretariat var Akademien emellertid åter husvill. Det hårt nedslitna Beskowska huset på Skeppsbron hade sålts 1907 och Akademien fick helt enkelt hyra lokaler för sammankomster och sekreterare, vilket var osäkert och arbetsamt. Men så såg man ett ljus i tunneln i form av en ogift, rik och godhjärtad grosshandlardotter vid namn Magna Sunnerdahl. Hon gjorde mycket gott – inrättade ungdomsskolor i praktiska ämnen, lät bygga åtminstone fem stora bostadhus på Södermalm med rimliga hyror, främst avsedda för barnrika arbetarfamiljer, och det var även hon som bekostade Seglora kyrkas flyttning från Västergötland till Skansen.

Magna Sunnerdahl var dessutom intresserad av Akademien och alldeles särskilt av Verner von Heidenstam, sägs det. Turerna var många men för att göra en lång historia något kortare erbjöds Akademien en donation på 800 000 kronor av fröken Sunnerdahl för att köpa Börshuset, som ägdes av Stockholms stad.

Man bör då känna till att Stockholms borgerskap låg i startgroparna för ett nytt borgerskapets hus, det som senare blev Stockholms stadshus på Kungsholmen. Stadens företrädare sa emellertid nej till den erbjudna summan men måste ha lämnat en liten dörr öppen på glänt. För nästa år, 1914, kunde Akademien efter förhandlingar förvärva evig nyttjanderätt till stora delar av andra och tredje våningsplanet i Börshuset. Staden fick ett engångsbelopp på 500 000 kr, som fröken Sunnerdahl villigt drog upp ur sin innehållsrika portmonnä.

Akademien lade för säkerhets skull till 100 000 kronor för framtida underhåll, uppvärmning och en del annat. Jag kan väl nämna att vi lite då och då går ned i arkivet och ser till att detta mycket speciella hyresavtal ligger där det ska och att allt är intakt. Det är ju ett hyresavtal som bara blir bättre med åren – i alla fall för Akademien.

Någon omedelbar inflyttning i Börshuset blev det dock inte. Först 1921, när Stockholms nya stadshus stod färdigt, kunde lokalerna tas i anspråk. Staden hade för övrigt sina fullmäktigemöten in i det sista i denna vackra sal. Nu var lokalfrågan löst och problemet ur världen. Den förste att ta sekreterarrummet i besittning var således Karlfeldt, som hela tiden naturligtvis befann sig i den inre kretsen, när det gällde de olika turerna runt övertagandet.

Som en liten kuriositet kan jag nämna att när jag själv började på Akademien för över tio år sedan blev en av mina första uppgifter att ordna så att orden Svenska Akademien skulle kunna stå på husväggen mot torget. Akademien lade ett förslag som Skönhetsråd och stad kunde acceptera med bokstäver som special-behandlats så att de hade en viss patina över sig. Det fick ju inte glänsa och gnistra och se nytt ut.

Anledningen till bokstäverna var att Akademien, efter det att Nobelmuseet flyttat in i huset och satt upp ganska rejäla skyltar om sin verksamhet, blev mer anonym i kvarteret. Börsen fanns inte kvar men i folkmun kallades byggnaden fortfarande Börshuset och då tyckte man att det kunde vara lämpligt med upplysande skrift på husväggen. Så blev det också. Glad blev man, när boende i Gamla stan kom fram och försiktigt påpekade att de skam till sägandes aldrig sett bokstäverna på väggen tidigare. - Jag förstår inte att jag missat dem under alla år, som en gammal dam sa.

Förutom övertagandet av Börshusets vitala delar inträffar ytterligare något viktigt och avgörande på fastighetssidan under Karlfeldts regeringstid. Källaren Den Gyldene Freden fick i mitten på 1910-talet det allt svårare att fungera. Myndigheterna ställde krav på de slitna lokalerna och verksamheten var nästan konkursmässig. Konstnären Anders Zorn, som upplevt många trevliga aftnar på Freden, köpte då 1916 såväl restaurangrörelsen som fastigheten Argus 6 och hade ett storartat program för att rusta upp detta anrika och uppskattade vattenhål.

Restaurangen byggdes om och moderniseras. Det omfattande arbetet tog flera år. Inte förrän 1921 kunde restaurangen åter öppna för nyfikna gäster. Som väl torde vara allmänt känt i denna församling hade emellertid den store konstnären avlidit redan 1920 – han fick aldrig se sina planer förverkligade. I Zorns testamente upptäckte man att han hunnit förordna att hus och restaurang skulle tillfalla Svenska Akademien. Detta tillägg till testamentet skrevs in så sent som den 23 december 1919. Man kan på goda grunder utgå ifrån att detta inte var obekant för gode vännen Karlfeldt, när testamentet öppnades.

Villkoren för överlåtelsen var att Akademien inte fick avhända sig fastigheten, att huset skulle bibehållas i oförändrat skick och även i fortsättningen tjäna som näringsställe samt att den behållna avkastningen varje år skulle utdelas som ett pris. Sedan 1920 utdelas också priset ur Emma och Anders Zorns donationsfond under namnet Bellmanpriset, vilket för övrigt räknas som ett av Akademiens mest prestigefyllda priser. Det skall, som det står i ändamålsbeskrivningen, tillfalla och hedra en verkligt framstående svensk skald.

Till att börja med tillerkändes Karlfeldt priset på livstid och efter hans bortgång 1931 fick Albert Engström mottaga det varje år fram till sin död 1940. Efter en paus på två år började man dela ut priset på nytt 1943, nu till olika mottagare varje år. Den förste att få priset på detta sätt var skalden Bo Bergman, den senaste dramatikern Lars Norén. Prissumman är för närvarande 250 000 kronor.

Man kan konstatera att de villkor testator satte upp 1919 verkligen har efterlevts. Fastigheten är ännu i Akademiens ägo och Källaren Den Gyldene Freden tjänar fortfarande sitt ändamål som populärt näringsställe. Detta gäller för övrigt inte minst för Akademien själv efter veckosammankomsterna på torsdagarna. Men det här med ärtsoppan är inte sant. En gång per arbetstermin och inte mer. Det har ledamöternas känsliga magar sagt ifrån om.

Ett välgörande inflytande hade Karlfeldt även i en annan fråga, den som rörde Akademiens pristävlingar. Redan under Wirséns sekretariat 1910 tog Karlfeldt som enskild ledamot upp saken och undrade om Akademien skulle fortsätta med dessa tävlingar eller om de borde upphöra. Situationen var den att tävlingarna egentligen hade överlevt sig själva samtidigt som de de facto var en länk till den första Akademien och Gustav III. Det var nämligen den höge stiftaren som hade bestämt att Akademien årligen skulle anordna tävlingar i vältalighet och skaldekonst. Ett första pris kallat Stora priset i guld skulle utdelas jämte ett andrapris i silver, kallat Mindre priset.

Bestämmelserna hade successivt förändrats, från början fick man t.ex. endast skriva om i förväg bestämda ämnen, och så småningom började även kvaliteten på de insända bidragen sjunka. Akademien fick allt oftare avstå från att dela ut pris. Ibland hände även det motsatta, att Akademien i sin ambition att uppmuntra vitterhet belönade relativt svaga bidrag. Detta skadade på sikt Akademiens anseende och urholkade tävlingarna, eftersom många författare valde att stå utanför tävlingsledet.

När Karlfeldt väckte frågan 1910 tillsattes en kommitté på svenskt manér, som skulle ge förslag på lösning till Akademien. Kommittéledamöterna kunde emellertid inte enas och projektet rann ut i sanden. När Wirsén försvunnit tog Karlfeldt tag i saken på nytt och en ny kommitté bildades. I februari 1914 avgav den sitt betänkande, som i huvudsak framhöll att det fanns flera tunga skäl till att slopa tävlingarna, bland annat tillkomsten av Nobelpriset, som nu tog allt mer tid i anspråk för ledamöterna. Samtidigt var traditionen och troheten mot stiftaren de starkaste skälen mot nedläggning. Slutsatsen blev att tävlingarna skulle fortsätta, men i annan form. Uppdelningen i vältalighet och skaldekonst slopades och de mindre prisen avskaffades. Endast en stor guldmedalj borde utdelas i fortsättningen.

Intresset för tävlingen ökade emellertid inte genom reformen och, vad värre var, kvaliteten på bidragen förbättrades inte heller. Priset i den nya formen kom därför bara att utdelas tre gånger, sista gången 1922, sedan självdog arrangemanget. Parallellt med tävlingarna hade man ända sedan 1820-talet då och då delat ut Stora priset utan tävlan som belöning för synnerligen framstående insatser inom något av Akademiens intresseområden. Det här fortsatte även sedan tävlingarna upphört och den traditionen visade sig vara stark och har stått sig in i våra dagar. Två-tre pris per årtionde brukar delas ut när Akademien så finner anledning.

Listan över mottagarna representerar flera olika kulturyttringar och upptar i modern tid namn som t.ex. Astrid Lindgren, Evert Taube, Erik Wellander, Ingmar Bergman, Sven-Erik Bäck, Tove Jansson och Birgit Åkesson. Belönade med Stora priset utan tävlan i vårt eget århundrade har författaren och antikforskaren Sture Linnér blivit 2006 och senast regissören och fotografen Jan Troell 2010. Traditionen är således gustaviansk men den moderna utformningen gjordes under Erik Axel Karlfeldts sekreterartid.

Förra året delade Svenska Akademien ut ett drygt 60-tal priser till över 90 olika mottagare, då flera av priserna delas mellan olika personer. Antalet kan variera något mellan åren beroende på att vissa priser inte delas ut årligen. För en del av priserna har Akademien inrättat arbetsgrupper eller referensgrupper med såväl ledamöter som externa sakkunniga, som hjälps åt att göra kandidatnätet finmaskigt. Priserna tillfaller, förutom författare, bland annat litteratur- och språkvetare, historiker och översättare. Särskilda priser finns för de personer som arbetar på språkets verkstadsgolv – det vill säga svensklärare och biliotekarier.

Det mest omtalade priset är naturligtvis Nobelpriset och där görs mycket av arbetet i en särskild Nobelkommitté, som vanligtvis består av 3-5 ledamöter. För närvarande sitter fem ledamöter i kommittén med Per Wästberg som ordförande. Dessutom är ständige sekreteraren Peter Englund adjungerad ledamot, vilket bland annat beror på att han vill markera att han inte är litteraturvetare utan historiker.

Man kan lägga märke till att Karlfeldt inte lade beslag på ordförandeposten efter Wirsén. Den rollen tillföll politikern och historikern Harald Hjärne medan Karlfeldt fortsatte att vara ledamot av Nobelkommittén, som han varit sedan 1907. 1922 tog för övrigt Per Hallström över ordförandesysslan i kommittén efter Hjärne. Först 1931, efter Karlfeldts bortgång och då Per Hallström valdes att efterträda på sekreterarposten, förenades sysslorna på nytt i en och samma person, som de varit under Wirséns tid.

Att Karlfeldt hade ett stort inflytande över hur Nobelpriset hanterades i såväl kommittén som Akademien under de här åren är oomtvistat. Hans röst vägde tungt. Ett exempel på detta är den nyorientering vad gäller Nobelpriset i litteratur, som skedde under hans år. Under det första årtiondet av prisets historia hade Nobelpriset varit en europeisk belöning men 1913 tillföll det för första gången en författare utanför vår egen världsdel. Rabindranath Tagore blev Indiens förste och hittills ende pristagare det året.

Nyorienteringen hade för övrigt säkert fortsatt om inte historien velat annorlunda. Världen stacks i brand i det som vi känner som första världskriget, vilket fick till följd att priset vissa år inte delades ut och andra år gick till t.ex. Heidenstam i Sverige och Gjellerup och Pontoppidan i Danmark – värdiga författare men i neutrala länder, som inte deltog i kriget. Fransmannen Romain Rolland fick visserligen 1915 års pris men hans upphöjda idealism ansågs av de flesta stå över traditionella nationsgränser och kunde omfattas av alla.

Överhuvudtaget brukar man beteckna den här perioden av prishistorien som en slags litterär neutralitetspolitik. En skrivarkonst höjd över tidens och rummets oro, som var främmande för partiskhet eller nedkrypande i andliga skyttegravar.

Vad som är lite anmärkningsvärt är att många Nobelbelöningar under Karlfeldts sekreterartid framförallt gavs åt författare, där enskilda verk framträder i motiveringen. Carl Spitteler 1919 för det mäktiga eposet Olympisk vår, Knut Hamsun 1920 för hans monumentala verk Markens gröda, Wladyslaw Stanislaw Reymont 1924 för det polska nationaleposet Bönderna och så naturligtvis Thomas Mann 1929 för hans stora roman Buddenbrooks, där motiveringen tillägger ett av den samtida litteraturens klassiska verk. Ett påstående som inte blivit mindre sant i vår tid, då Manns författarskap räknas till de verkligt stora. De här Nobelåren kan sammanfattas som den stora stilen eller den klassiska realismen om man så vill. De stora berättarnas tid med andra ord.

Under nästa årtionde, dvs 1930-talet, började man tala om Nobelprisets universalitet men då hade Karlfeldt lämnat scenen som bekant. Han erhöll emellertid, som alla i denna sal känner till, själv priset postumt 1931. Detta är något helt unikt i litteraturprisets över hundraåriga historia men helt enligt den ordning som gällde och fortfarande gäller hade han nominerats och föreslagits. Redan 1919 hade Akademien velat ge Karlfeldt priset, vet vi, men han hade då, med sin starka hederskänsla som ledstjärna, avböjt. Han önskade inte själv ta emot ett pris som Akademien delade ut.

Inom parentes kan nämnas att för ett drygt decennium sedan beslutade Akademien att en ledamot inte skall kunna förekomma som mottagare av något av Akademiens priser. Det gäller således för samtliga stipendier och belöningar Akademien har ansvaret för. En viktig markering att en del författare skall dela ut pris - andra skall ta emot dem.

Man kan med fog påstå att arbetsbördan för ständige sekreteraren ökade påtagligt under Karlfeldts tid. Detta berodde på att arbetsuppgifterna de facto blivit fler i och med att Nobelpriset och en del andra tillkommande prisärenden tog mer tid i anspråk än tidigare. Men det hade även sin orsak i att Akademien nu inte längre stod utanför den aktuella kulturdebatten. Hon var inte längre isolerad från omvärlden, som under Wirséns sista tid, utan det var viktigt att veta vad Akademien hade att säga i olika frågor.

Skriftserien Svenska Akademiens Handlingar, som fortfarande utkommer en gång om året, bär vittnesbörd om detta när man ser tillbaka på årgångarna utgivna under tio- och tjugotalet. I dem speglas årens arbetsinsatser och vad som diskuterats med snille och smak. Man började under Karlfeldts ledning även att utge en annan publikationsserie under den här tiden kallad Ur Svenska Akademiens arkiv. Här kunde man ta del av arkivets många brevsamlingar. Det gällde t.ex. korrespondensen mellan den höge stiftaren och hans mor Lovisa Ulrika. Det kunde även vara brev författade av Atterbom och Beskow, Tegnér och Geijer.

Den här satsningen påminner något om den serie Akademien beslutade om för bara några år sedan och som utges under namnet Minnesbiblioteket. I dessa volymer kan man bekanta sig med intressanta minnesteckningar, gripande inträdestal och flera andra typer av skrifter, som återutges för att de har något att säga läsare även i vår tid.

Akademiens ekonomi, som ju är grundläggande för en institution som värnar om sitt oberoende och sin självständiga ställning, försvagades tillfälligt under början av 1920-talet. Föga märkligt med tanke på den allmänna ekonomiska nedgången då. Det gick på kort tid till och med så långt att Akademien var beredd att lämna över det ekonomiska ansvaret för såväl Post- och Inrikes Tidningar som det stora ordboksarbetet till staten. Krisen reddes emellertid ut med Karlfeldt i spetsen och 1923 beslöt Akademien att fortsätta med utgivningen av såväl ordbok som Posttidning.

Ordboken fortsätter att rulla på genom alfabetet och redaktörerna i Lund arbetar för närvarande på bokstäverna u och v. Mot slutet av innevarande årtionde har förhoppningsvis arbetet nått vägs ände. Postgumman däremot ges numera ut av Bolagsverket, eftersom det idag nästan uteslutande är fråga om en elektronisk utgåva med undantag för Kungliga Bibliotekets pliktexemplar.

I ett vidunderligt tal i Akademien på högtidsdagen 1929, ett och ett halvt år före sin bortgång, sammanfattar Karlfeldt sin syn på Akademien och hennes verksamhet, gör kulturhistoriska utblickar och fångar med sin målande penna konturerna och dragen hos olika kulturpersonligheter. Stämmorna tystna, skalderna dö, förr eller senare och mer eller mindre fullständigt. Sida vid sida ställas deras verk i bibliotekens katakomber för att i alltmer ostörd ro övergå till stoft, andligt stoft, sorgligare än det materiella.

Han talar om Wallin, vältalaren och psalmdiktaren, som Karlfeldt menar undgått detta förgänglighetens bittra öde, eftersom hans mästaresånger ännu lever. Är orden i Karlfeldts tal även ett uttryck för den oro många kan känna också i vår tid, då bildning och allmän kunskap inte alltid lika uppenbart utgör en minsta gemensam nämnare för allmänheten? Detta viktiga kitt oss emellan, som gör att samhällsbygget kan stå starkt.

Eller är orden ett tecken på att talaren tänkte på sitt eget eftermäle, sin egen skugga? Kanske kände Karlfeldt extra starkt för Wallin, eftersom även Karlfeldt var en uppburen talare som med manlig och malmtung stämma hörts i många sammanhang, där han med sina ord formade vad åhörarna kände.

Senare vid samma högtid 1929 i sitt svarstal till nye ledamoten språkforskaren Otto von Friesen säger Karlfeldt: Akademien i sin lilla värld behöver gustaviansk sol, den behöver tegnérsk sol för att vara den appolinska lustgård den är ämnad att vara. Och han tillägger längre fram: Men här som annorstädes kräves främst det enkla, eller det stora, att envar är en man för sig. Värdefull i andens värld är den, som lyser med sitt eget ljus. Bortom all lärdom vidtager ingivelsens rike.

Vad var det för ljus Karlfeldt lyste med under sina sekreterarår? Han som hade rekryterats till församlingen av sin företrädare på sekreterarstolen och som blev sin olycklige föregångares lyckliga motsats. Jag tänkte faktiskt på Karlfeldt häromdagen när jag på Kungliga slottet deltog i ett seminarium om Karl XIV Johan. Det var nämligen 250 år sedan han föddes den 26 januari för någon vecka sedan.

Karl Johan sökte inte striden, den hade han fått nog av på slagfälten under Napoleonkrigen. Han förde en genomgående konsensuspolitik, som blev framgångsrik på olika områden och på så sätt lade grunden till ett modernt samhälle som väntade något århundrade fram i tiden. Han effektiviserade jordbruket, förbättrade hygienen och folkhälsan och klarade Sverige ur flera ekonomiska kriser. Folk fick det helt enkelt bättre under Karl Johans tid under några årtionden i Sverige.

Karlfeldt sökte inte striden. Den hade han fått nog av under Wirséns tid. Samtidigt var han trygg i sin egen person och lät andra i Akademien komma till tals under ömsesidig respekt och tillit. Det blev helt enkelt bättre både i och utanför Akademien under Karlfeldts tid och han lade därigenom grunden till den Akademi ett knappt århundrade fram i tiden, som vi möter idag och som jag har den stora förmånen att få arbeta vid.

Men hur var det nu med 9,82 meter i sekundkvadrat? Vad var det jag inledde med? Jo, det är faktorn g vid fritt fall. Jag skall villigt erkänna att jag aldrig ägt någon primitiv drift, som fått mig att hoppa fallskärm eller bungy-jump. Jag har således aldrig upplevt faktorn g. Det närmaste jag kommit är nog detta: att drista mig till att tala hos Karlfeldtsamfundet, där så många vet så mycket om den man, som givit samfundet dess namn. Att försöka förmedla något om den gestalt ni känner utan och innan måste vara som att bli utsatt för fritt fall. Så måste det kännas att uppleva 9,82 meter i sekundkvadrat. Inte mer, inte mindre.