Lövsprickning och knoppningstid

Lövsprickning och knoppningstid förekommer regelbundet i Erik Axel Karlfeldts verk1.

Diktaren hyllar mestadels våren, som han beskriver som en lycklig tid för kärlek, sexualitet och drömmar hos människorna. Dessutom är det en årstid med vackra landskap som präglas av växtlighetens fruktbarhet och befruktningstid. Dalaskalden förstärker även dess positiva aspekter genom att kontrastera våren mot dystrare säsonger och genom att anknyta den till musik. Vidare använder han årstiden i sitt bildspråk för att förmedla prakt och ungdom; därigenom visar han åter sin positiva inställning till den. Dock är inte våren genomgående positiv. I speciellt ett av Karlfeldts senare verk, diktsamlingen Flora och Bellona2, lovprisar han inte säsongen. Däremot beskriver han hur människorna inte längre välkomnar årstiden med samma glädje som förr på grund av det pågående första världskriget. Den här uppsatsen är en analys av hur skalden framställer våren i både sin äldre och senare lyrik.

Karlfeldt lovprisar våren i många av sina dikter. I "Mot våra"3 kallar han den för "den ljuvliga våra" och i "Majgreven"4 hyllar han denna "dägliga" årstid. Vidare uttrycker han i diktsamlingen Fridolins visor och andra dikter5 munterhet över solskenet genom att skriva att "vår gamman har inget att dölja"6. I detta verk skriver han också: "Intet är som väntanstider, / vårflodsveckor, knoppningstider, / ingen maj en dager sprider / som den klarnande april."7 Karlfeldt använder uppradning av synonymer till ordet vår för att förmedla den glädje som han förknippar med årstiden. Alltså uttrycker han att våren är en av de bästa och lyckligaste tidpunkterna på året. För att förstärka sin erkänsla använder sig Karlfeldt ibland också av utrop och uppmaningar. Herr Ollondal är en i flera dikter återkommande gestalt, som diktjaget ger en tillsägelse i "Nya Skott": "Gå ut och njut av markens bleka vår!"8 Således anser

Karlfeldt att människor bör uppskatta denna behagliga årstid. Likaså uttrycker han i "Flora och Bellona"9
med ett utrop att om han bodde "i en vårlig dal" skulle han gärna bjuda in gäster.  Våren är därför för diktaren även i detta verk en angenäm tid.
Dalaskalden uttrycker vidare sin uppskattning genom att beskriva de positiva förändringar som människor genomgår när vintern tagit slut. I "Vårbild"10 börjar en tiggare att gå "lätt" och skomakaren, som nu tycker mer om sitt arbete, "beckar med lust". Den sistnämnde flyttar även ut sin verkstad för att kunna njuta av det vackra vädret. Följaktligen blir människorna i dikten gladare när våren kommer. Karlfeldt förhärligar dessutom årstidens naturfenomen. Han skildrar i "Vårnatt"11 dess njutbara dofter: "Nattviolen / blandar sin milda vällukt / med det friska / doftet av unga björkar."12 Därutöver benämner han metaforiskt vårljuset "glittrande guldsäd"13 och förstärker dess skönhet genom att allitterera på bokstaven "g". Därmed framställer skalden förändringarna i växtriket som sköna och behagliga för flera sinnen.

Diktaren illustrerar lövsprickningstidens glädje med hjälp av anspelningar på musik, en begivenhet som ofta förknippas med uppsluppenhet. Han beskriver och besjälar en "sjungande försommarnatt" i "Vårbal"14 och berättar i "En madrigal"15 att ynglingar brukar sjunga om våren. Därförutom uppmanar flera av hans dikter att man ska besjunga årstiden; i "Helig lund" från Flora och Bellona behagar diktjaget "gå ut och visor strö"16. Även i en annan dikt från denna diktsamling, "Om våren", uppmanar skalden till musikalitet: "Om våren, sjung om våren / var nyckfull melodi"17.  Genom att upprepa årstiden blir dessa versrader visliknande och muntra. Dessutom skriver Karlfeldt att man kan sjunga det man helst önskar och förstärker därmed ytterligare glädjen. Vidare bejublar han årstidens skönhet genom att skriva att "vårens sång är skön från själva kråkan"18; han använder ett musikaliskt språk för att förmedla att den är vacker.

Karlfeldts vår är också en tid för drömmar. Ynglingen i "Vårnatt" är "eldad av hopp och tro"19 till att dikta och drömma om en flicka. Även den unge mannen i "Vårbild" fantiserar om en kvinna; han "drömmer om Emma med det höga bröstet"20. Men våren är likaså en tid när man kan "drömma om allt ljuvt och farligt / livet i sitt sköte bär"21. Den för således inte enbart med sig kärlekstankar utan också mörkare fantasier. Det är dock inte bara mänskliga drömmar som ger prägel åt Karlfeldts vår. Han skapar ibland en drömsk stämning, bland annat med hjälp av sitt bildspråk; i "De tysta sångerna"22 kallar han till exempel månen metaforiskt för "en drömmande gök som gol". Våren är emellertid utöver drömmarna på andra sätt en tid när man kan förgäta sina besvär och tänka på annat. Diktjaget i "Vårbal"23 uttrycker denna tankegång: "Nu glömma vi världen". Istället för att tänka på bekymmer anser han att balgästerna ska uppskatta den stundande dansen, musiken och vårnatten. Karlfeldt återger i en senare dikt, "I marsvind"24, ett liknande tankesätt. Diktjaget Fridolin säger i en replik att man inte ska bry sig om tsaren och det pågående första världskriget, utan njuta av våren och "se staren" som har kommit tillbaka. Följaktligen är årstiden en tidpunkt när man kan fantisera, njuta av att leva i nuet och glömma bort sina problem.

Våren är inte bara ett återkommande ämne i Karlfeldts diktning utan förekommer emellanåt som ett positivt motiv i hans bildspråk. I "Vårsång"25 från Fridolins visor och andra dikter använder han två liknelser om årstiden för att påvisa skönhet. Först beskriver diktjaget växtlighetens prakt genom att illustrera hur "träden som majstänger börja sig smycka". Därefter avslutar han dikten med att förmedla sin älskades ungdom och skönhet genom att likna henne vid "en vårbjörk med glimmande fläta". Skalden utnyttjar detta stilmedel i också senare diktning; diktjaget i del IV. av "Slottstappning"26 använder våren och svenska trädslag för att illustrera sin kärestas ljuvlighet. Han uttrycker att hon är "len / som vårsälg" på huvudet. Sålunda använder sig landskapsskildraren Karlfeldt av naturen inte enbart i sina vårbeskrivningar.

Det är likväl inte enbart i liknelser som våren förekommer i skaldens bildspråk. Han låter i "Kompankörer"27 ordet "vår" bli en metafor för det ungdomliga sinnet, som finns kvar även när årstiden är över. Dessutom redogör han i dikten "Helig lund"28 för hur man bara i nordanskog slipper undan kriget genom att skriva att "där endast knoppar brista". Han klargör därmed att endast växtligheten spricker ut i skogen, medan de väpnade konflikterna inte förstör något där. Vidare uttrycker han i senare diktning att i fredstiden kommer "mänsklighetens nya påsk och vår"29
och låter därmed årstiden bli en metafor och symbol för pånyttfödelse och reform. Alltså anknyter Karlfeldt våren med positiva företeelser såsom ungdom, skönhet, trygghet och förändring i sitt bildspråk.

I sitt författarskap beskriver diktaren genomgående våren som en tid för kärlek och sexualitet. Han skildrar i den tidiga "Vårnatt"30 en "känslans vårnatt" medan han i den nyare "Vårsång" kallar årstiden för "kärlekens dagar"31. Karlfeldt skapar därtill i "Jordanden"32 en sensuell stämning i sin beskrivning av en majnatt genom att alludera på den grekiske fruktbarhetsguden Priapos. Eftersom denne avbildades med ett väldigt könsorgan anspelar diktaren här på erotik. Våren är också en tid när människorna, i synnerhet kvinnorna, genomgår sexuella förändringar: "Och tänk att på det hela år / den enda tid det är / då kvinnokönet röjer spår / av ömmare begär!"33 Årstiden är en ergo en "flickors längtanstid"34 och skalden sammanbinder den med lidelser. Men förutom åtrån har även känslorna en central roll i Karlfeldts vårskildringar. Oftast är de förälskade personerna ungdomar, som i "Vårlåt"35: "Hur de ungas hjärtan darra / liksom lärksång i hembygdens vår!" Likaså är fallet i "Vårskymning"36 där ett par ynglingar med glödande kinder kysser varandra.

Läsaren återfinner därförutom kärleken och erotiken i vårnaturen. Ibland är det i djurriket; i "Vårbild" är det en uv som "sin kärlekslängtan tutar"37
och i "Blommornas kärlek" skriver Karlfeldt om " doftande kyssar / med fjärilar, humlor och bin"38. Besjälningar av växter är emellertid ett av diktarens vanligast förekommande medel för att skildra vårlandskapets sensualitet. Violerna "kysser" en flickas kjol i den tidigt utgivna "Vårskymning"39 och i den senare "Blommornas kärlek"40 beskriver han både "lundarnas" och "blommornas kärleksfest". Han använder sig också av äktenskapsmetaforer för att förmedla vårens fruktbarhet. I "Vårsång" står örten "med krona i brudelig lycka"41; alltså är den redo för pollinering. På ett liknande sätt skildrar han växternas befruktningstid i nyare diktning; i "Blommornas kärlek"42 är "brudgummen" en metafor för plantornas ståndare och "bruden / med honung på längtande läpp" representerar den befruktningsberedda pistillen. Dessutom skriver Karlfeldt i dikten om "en brudsång om ung natur" i lundarna. Genom att använda dessa besjälningar och anspelningar på giftermål i sitt bildspråk förmedlar han sensualitet och framställer därför våren som en bördig säsong. I en av sina sena dikter, "En såningsman"43, använder han vidare en besjälningsliknande liknelse; han skriver att jorden är "bogen som ett tidigt sto / och längtansfull att bära liv och gro". Därmed visar Karlfeldt att våren är en tid för befruktning, vilket skapar en något erotisk stämning som i sin tur kan bidra till människornas kärlek och sexualitet.

Genom att kontrastera våren mot hösten i somliga dikter förstärker författaren dess nöjsamhet. I "Vårsång"44 bejublar han den ljuvliga vårtiden, men diktjaget påpekar att "den sorgliga hösttid är nära". Till följd därav skapar Karlfeldt en ledsam bild av hösten som förtydligar vårens glädjebringande egenskaper. I Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim45 använder han konstraster på ett liknande sätt. Han visar att man kan ha "arga höstpodager"46 och anknyter sålunda smärta med en årstid; följaktligen skildrar han ånyo hösten som ofördelaktig. Vidare berättar han om utvecklingen som har skett över året i "Höstens vår"47; de "drömbarn" som hade sitt ursprung i våren är nu "döda" och diktjaget är "mätt på sötman" från knoppningstidens kärleksaffärer. Därmed framställer Karlfeldt våren som en kärlekens och drömmens tid, i motsats till hösten.

Även i senare lyrik brukar skalden kontraster. Han berättar i "Roslagen" att våren skapar munterhet: "Havets glädje befläktar landet." Under hösten är det däremot vattenmassornas "ångest" som stryker över riket. Karlfeldt illustrerar i dikten också denna lövfällningens årstid med en metafor som skapar en olycksbådande stämning: "Tjutande, svart en spökbåt seglar / in över splittrade vattenspeglar." Genom allitteration på bokstaven "s" intensifierar Karlfeldt ytterligare läsarens obehag. Således anknyter han lövsprickningen med positiva egenskaper vilket han förstärker genom att skildra bladfällningstiden som negativ. På ett liknade sätt kontrasterar han våren på en ort mot hösten på samma plats i dikten "Brusala"49. Medan Karlfeldt liknar ljudet av "Brusalavår" vid "en ljudlig giga" beskriver han "Brusalahöst" metaforiskt och dystert som "hjärtat som gråter". Följaktligen framställer Karlfeldt på nytt våren som muntrare genom att visa på sorgen som kommer med hösten. Han ställer även andra årstider mot våren; i "Januarivår"50 är vintern dess motsats. Knoppningstiden är livgivande, till skillnad från det januariväder som han i dikten apostroferar: "Din tår är ej livets vatten, / ej väckelsens lur är din låt, / du tömmer ej sorgen som drömmer / ännu om det år som gått." Eftersom han illustrerar de egenskaper som vintern saknar förstår läsaren att våren kan medföra upprymdhet och vitalitet.

Trots de genomgående positiva egenskaper som diktaren föreskriver våren är den inte helt tilltalande. I "Vårnatt" påminner diktjaget om att dystrare tider skall komma: "Snart ska för dig hon mulna, / sorgens skyar / skola dess fägring hota."51 Även om våren är en tid för kärlek och drömmar mörknar stämningen när diktjaget förutspår dystrare tider. Karlfeldt utmålar vidare vårvintern i "Januarivår"52 som en orons och sorgens tid. Den är en "vilsen hybrid", vilket skalden fastställer redan i diktens titel. Förutom detta apostroferar han blåsten och beskriver tidens melankoliska stämning: "Du håller mig vaken om natten, / du vind med din målbrutna gråt." Det är dock tiden precis innan våren som han ogillar, ännu en gång inte årstiden själv.  Men i andra verk, såsom "Mot våra", är det årstiden själv som skapar dysterhet: "Det är som vart vemodsfrö / fick groddkraft av vårens tö, / och minnena kännas så svåra, / var gång det lider mot våra."53 Därutöver skapar Karlfeldt oansenligare negativa bilder av naturen i Vildmarks- och kärleksvisor54. Uven i "Vårbild" låter "hemskt"55 och grantopparna i "Vårbal" är "svarta och vassa som torn". Den senare liknelsen skapar en känsla av obehag. Dessutom kan man under våren drömma om allt "farligt"56 med livet; alltså är årstidens fantasier och drömmerier inte enbart positiva.

De flesta oroliga och dystra redogörelserna har emellertid att göra med första världskriget och läsaren återfinner därför dem i Karlfeldts senare litteratur. I dikten "I marsvind"57 skapar han en otäck och spänd stämning när blåsten "rycker i låsen och hasparna". Till skillnad från i många andra verk lovprisar han inte vårvädret, utan låter det representera olustigheter. I dikten fördömer han också kriget: "Förbannade tid, som grumlar med träck". Diktaren använder även ord som "krigskomet" och "järnpolyp", vilka representerar zeppelinare respektive minor och bidrar till den krigiska stämningen. Inte ens våren skapar glädje i ett tillstånd som detta, vilket Karlfeldt även visar i en annan dikt från Flora och Bellona, "Det röda korset"58. Här skriver han att "jordens hälsning till den nya våren / är som en storm av suckande oliver / från folkets väldiga Getsemane". Därmed alluderar diktaren på den ångest som Jesus och hans lärjungar förnam i en olivlund och påvisar mänsklighetens liknande deprimerande känslostämningar under kriget. Folket välkomnar inte längre våren på samma lustfyllda sätt eftersom världens bekymmer är för stora. Sålunda förstör världens konflikter bilden av våren som en kärlekens och glädjens tid. Kriget hämmar därutöver årstidens växtlighet därför att det förstör landskapet: "Allt mera torftig våren återvänder, / allt glesare är kransen i hans händer, / den han vill utströ i de fallnas spår". Ergo saknar dikten den erkänsla av vårnaturen och det svenska landskapet som ofta genomsyrar Karlfeldts lyrik.

Dalaskaldens vårskildringar präglas, precis som många andra dikter i hans produktion, av kärlek, sensualitet och beskrivningar av det svenska landskapet. Genom att lovprisa årstiden bejublar han därför även sitt hemlands natur. Man kan ändock se klara samband mellan optimismen i vårdiktningen och det för utgivningsåret rådande världspolitiska läget. Under Karlfeldts första diktsamlingar, utgivna i slutet av artonhundratalet, förknippar han våren med positiva faktorer. När världskonflikterna bryter ut förlorar dock lövsprickningen sin förmåga att förändra människors sinnestämningar. I Flora och Bellona förmörkar kriget den atmosfär av glädje som Karlfeldt annars sammanför med våren. Hans sista diktsamling, Hösthorn59, innehåller likväl förhållandevis få vårskildringar och komplicerar därmed undersökningar av hur skalden framställer årstiden under den efterföljande fredstiden. Men trots allt är Karlfeldts vår oftast en både bildligt och bokstavligt sett ljus tidsperiod.