Skip to main content

Alf Henriksson och Karlfeldt

Min sångmö är inte av Pungmakarbo,
min sångmö är inte av Pinden.

Så börjar Alf Henriksons programdikt vid 22 års ålder skriven 1927.

´Alf Henrikson och Karlfeldt

E.A. Karlfeldt, Christer Åsberg och Alf Henrikson på Bokmässan 2010

När Alf Henrikson första gången träder fram i offentligheten som poet är det som 22-åring med diktsamlingen Jazzrytm, 1927. Den första dikten är en programdikt:

Min sångmö är inte av Pungmakarbo,
min sångmö är inte av Pinden.
Min sångmö föddes, där dunsterna sno
av rök och bensinos i vinden.

Alla förstod att han riktade sig mot det ideal Karlfeldt hade förkunnat i Fridolins lustgård, 1901:

Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo.
Där vandrar hon, kvällsröd om kinden,
när dalarna skumna till ro.

Både Henrikson och Karlfeldt, eller snarare Fridolin, avvisar Pinden, den klassiska stilen i antik efterföljd, men Henrikson säger också nej till nittiotalisternas dikt i provinsiell anda. Hans sångmö trivs i den industrialiserade storstadens dagsljus, inte som Karlfeldts i aftonrodnaden vid Siljan: "Där människor hasta i brådskande jäkt, där lever och andas min musa". När Henrikson talar om "jazzrytm" är det inte jazzen som musikform han i första hand tänker på utan det moderna samhällets hektiska puls. Jazzmusiken på dansrestaurangen kan beskrivas som mekanisk och glädjelös och andefattig eller som ett opium för folket:

Men genom rökens täta, vita dimma,
som svävar som ett moln av giftig gas,
där hundratal av cigaretter glimma
och folket slöar över sina glas,
går jazzmusiken, yr och brysk och dövande
med sina häftigt ilskna forteslag,
men ändå på sitt sätt en smula sövande
som middagshettan på en sommardag.

Så den Henrikson som tycks revoltera mot Karlfeldt skildrar atmosfären kring jazzen nästan som Karlfeldt i hans berömda dikt "Ungdom" i Hösthorn samma år, 1927:

Du dansar bleka ungdom, sorgligt låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.

För Henriksons generation var givetvis Karlfeldt det stora diktarnamnet. När Henrikson började läsa och så småningom skriva poesi var Karlfeldt ofrånkomlig, en förebild men också någon som man måste distansera sig ifrån. Alf Henrikson kom in i tidningsvärlden och började skriva dagsvers i DN från 1929. Han kom som vi vet att utveckla och förädla dagsversgenren. När han började hade dagsversen, inte minst i DN, ett slags kuplettkaraktär. Under 1900-talets första decennier utnyttjades gärna välkända dikter av stora skalder som underlag, man gjorde vad som kallas adaptioner. I den socialistiska skämttidskriften Naggen skrev Erik Lindorm och Ture Nerman satiriska dikter och redan på 10-talet använde man ofta Karlfeldts poesi. När man 1914 i samband med bondetåget vill håna Sven Hedin och hans svulstigt nationalistiska agitation lånar man "Sång efter skördeanden" och skriver i stället "Sång efter bondetåget":

Här dansar Sven Hedin,
han är full utav Cederlunds vin,
av studenternas punsch, av docenternas gunst,
av den rusande kungsmelodin.
Hör, med trissornas mångfald på sidenklädd barm,
hur han talar om Gud och Hin håle sig varm,
tills de vitmössor stupar i dimma och dunst
under bordet och spyr på sin arm.

Alf Henriksons företrädare som dagsversskrivare på DN, Georg Paulsson, signaturen Den blyge, begagnade sig gärna av adaptioner och inte minst då av Karlfeldt Det finns en uppgift om att Karlfeldt en gång sade upp sin prenumeration på en Strockholmstidning sedan en av hans dikter drabbats av en smaklös adaption, och upphovsmannen skulle mycket väl ha kunnat vara Den blyge. Den 29/6 1929 hade han fäst sig vid att man under antiförbudskongressens bankett i Köpenhamn hade bjudit på ett överdåd av alkoholhaltiga drycker, bl.a. sex olika sorters champagne, och då kunde också Den blyge adaptera Här dansar Fridolin:

Här finns champagnevin
i mångfaldig sorts buljetin!
Dina vingårdars frukt, dina druvklasars saft,
o, fransos, är förtjusande fin!
Utav Heidsieck och Mumm och Moët et Chandon
blir man lyft till sin själ som en luftig ballong,
som att flyga på antiförbudsfärd får kraft
långt bortom Reykjaviks environg!

Osv. i en mångfald av strofer, som det skulle vara på den tiden, alltså som en revykuplett. Även Henrikson skolades in i detta mönster. Mot slutet av 1929 har han två dikter byggda på "Sång efter skördeanden". En, "Här dansar Eau de Vien, som jag, Olsson i Gävle, för in" syftar på en riksdagsmotion om att avskaffa Brattsystemet. Men det är typiskt för signaturen Henrik, och hans språkglädje och språkfantasi, som vida överträffade Den blyges, att han på ett illmarigt sätt vrider och vänder på Eau de Vien så att han kan variera rimmen, alltså: "Här dansar Eau Vie deun, Du, som fordom av ilska blev grön" och "Här dansar Vie de Eaun! Si den svänger på portvinstån".  Bara en månad senare utnyttjar han samma Karlfeldtdikt för att driva lite med Operan som satt upp Nötknäpparsviten med balettens dansare utklädda till bl.a. tutti frutti och pepparkakor. Henrik konstruerar en "Svensk smörgåsbordsbalett":

Här dansar margarin.
Känn på smaken av smör, den är fin!
Det är närande fett och det smälter i takt
med den smäktande valsmelodin.
Och det skälver behagfullt i musernas bo
och det sjunker med fräsande putter till ro
liksom skirade såser som köksorna lagt
på karotternas vita porslin.

Henrikson behärskade redan från början adaptionsstekniken och det på ett skickligare sätt än företrädaren. Kanske ansåg han den modellen lite för lättköpt och det är inte så ofta han begagnar sig av den. Men när han gör det är det Karlfeldt, eller en annan favorit, Viktor Rydberg, som blir offren.

I adaptionsteknikens förutsättningar ligger att ursprungsdikten måste vara välkänd för läsarna. Det gällde ju länge för många Karlfeldtdikter. Dikten "Fäderna" används 17/1 1932 när det visat sig att det finns en avlägsen släktskap mellan svenskar och skottar:

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och jag hör er i Skottland än.
Där ni plundrade städer och sleto hund
går ert åldriga, mustiga språk igen.
Nu utkramar skotten sin dudelsäck
och blåser sin spelpipas ljudande bleck
– låt gå, det är också ett värv!

Och" Jungfru Maria", Du vandrar över ängarna, är underlag 11/7 1933 sedan det överraskande påvisats av någon att männen i Älvdalen är påfallande välklädd:

Du vankar över ängarna i Brunnbergaby
i kläder som i London du alltid låter sy,
ack, som Chevalier och Barrymore så fräsch och fin och ny
som det aldrig på Strandvägen vandras.

När Henrikson gör adaptioner är han noga med detaljerna. Han följer Jungfru Maria i spåren ända fram till det vittra slutet:

Ack, den hatten du har på dig när du åker i din Ford!
Den har bragts dig av ett postbud till din faders dalagård,
och i London bor den rytande björnen.
I den kragen som sitter så skavande och trång
som ett vittnesbörd om friheten i viljan
du skulle gått på Södermalm i kväll din stolta gång
från din avlägsna väg bortom Siljan.

När  budet den 14 mars 1932 når Stockholm att Ivan Kreuger skjutit sig i Paris är det en vacker vårdag. Men nu borde man inte följa Fridolins ord i Karlfeldtdikten "Marsvind" från 1917, när nyheten om ryska revolutionen och tsardömets fall anlände samtidigt med vårsol och flyttfåglar:

Vad bry vi oss om tsaren,
se staren, staren.

I stället säger Henrikson – och det är första gången han uttalar några allvarsord som dagsversskrivare:

Säg aldrig mer med socknens fridoliner
att inget stör ditt lugna vardagslag.
Det räcker inte med att solen skiner
och staren kommer hem en sådan dag.

Men Karlfeldt dyker inte bara upp i form av adaptioner, anspelningar och citat utan också i andra stilistiska övningar. Den 10 januari 1930 har Henrik tyckt sig märka att de moderna poeterna av Fem unga-typ skriver en fri vers men att den "har utbildat en viss jargong, och det är lustigt att se att medan man förkastat det metriska tvånget har man i stället fastnat för en del retoriska figurer som ibland krångla till meningen väl så mycket som det förnuftigt använda rimmet eller den regelbundna metern hos mindre himlastormande versskribenter". Man har lämnat regelboken men snart fastnat i ett nytt regelsystem med formella underligheter och typografiska sällsamheter. Henrik är rädd för att de nya poeterna ska bilda skola och "om det vill sig illa blir den rytmiska poesin onjutbar så småningom". Henrik själv skulle helst vilja slippa att vara med om den tid "då man blir tvungen att göra om Heidenstams och Frödings och Karlfeldts diktböcker för att man över huvud taget skall kunna läsa dem", och så ger han tre parodiska exempel på den nya, orytmiska, versalfria, prosaiska, egocentriska kortradiga s.k. rytareversen. Heidenstam:

Jag längtar hem
(har ni någonsin tänkt på det?)
Sen åtta långa år längtar jag
hem.
i själva sömnen längtar jag
hem.
inte till människor.
nej.
Ånej.

Osv. Sedan följer Fröding, men med en liten reminiscens, den vita vägen, från Karlfeldts "Första minnet":

Lördagsnatt.
väg.
vit väg.
dans.
tjo.
hopp.
hej.
tjohej
Nils Utterman,
dragspelarn
spelade
på vägkanten

Osv. Och så till sist Karlfeldt:

sub luna
dricker jag,
just jag,
öl.
inte ljust öl.
mörkt
öl
jag
vill
sitta
här
fortsättande att dricka.
öl.
öl.

Det här är ju inte parodi på Karlfeldt utan poeter av Artur Lundkvists kynne. Dikten kan nästan ses som ett litteraturpolitiskt utspel. Alf Henrikson bryter med den modernistiska poesin och det är tydligt att han från början av 1930-talet ger upp sin ambition att bli en av många olästa poeter och i stället satsar på en framtid som skrivare i traditionell stil för tidningen, scenen och radion.

Vördnaden för Karlfeldt satt kvar ännu 1944 när 80-årsminnet av skaldens födelse firades på Sjugare där nu änkan Gerda härskade:

Liksom liljor vill vi buga oss när sommarns segelsky
drar för ljumma vindars kraft över Sjugare by.
Men en bugare i Sjugare vem bockar han sig för?
Jo, för självaste fru Fridolin i rosornas odör.
Fru Fridolin, fru Gerda,
vad minnen kan bli värda,
det känner skaldens maka
när hösthorn skallar kärvt.
Han kommer ej tillbaka,
men alla vår beskärda
och rikliga del har vi ärvt.

Karlfeldts ställning tycks vara orubbad både hos dagsversskalden och hans publik. Men när Henrikson 25 år senare, 1969, öppnade en diktbok av Karlfeldt så uppfattar han honom som förlegad och skriver om "Vår ungdoms idoler":

Hur barskt och brutalt har ej tiden gått fram
och härjat i själen och kroppen
på oss som beundrade Heidenstam
och tyckte att Karlfeldt var toppen!
 
Hemsökt av minnen från ungdomens år
begynte jag plötsligt tråna
till att glutta i Vallfart och vandringsår
samt Flora och Bellona.
 
Det borde jag verkligen inte ha gjort.
Den lektyren var omöjlig vorden.
Tiden har runnit förfärande fort
över den svenska jorden.
 
Ja, de flyende åren har dels samlat damm
och dels omskolat huvudknoppen
på oss som beundrade Heidenstam
och tyckte att Karlfeldt var toppen.

På riktigt gamla dar har han blivit mera försonlig. Visst kan han låta sin signatur Elisabeth Z. Morr skoja med och vända på Karlfeldts manligt krigiska "Vinterhälsning" i Lyriken från Pst, 1986:

Möter du nordanvinden, karl,
så blåser han dig i synen.
Snöar och slaskar det då, så far
flingor i ögonbrynen.
Då tör du finna större behag
i att inomhus sitta dåsig.
Bättre gå ut en annan dag
som inte är lika blåsig.

Men i sin enmansencyklopedi En uppslagsbok från 1990-talet ger han Karlfeldt en klapp på axeln: "Somligt hör nog hemma i det evigt förklungna, men ett och annat bevarar kanske sitt vibrato även i modernare sinnen." Och han medger att hans generation ännu kan en icke ringa del av Karlfeldts produktion utantill. Han ger också prov på självständigt omdöme när han formmässigt placerar Karlfeldt  i ett internationellt sammanhang, förbisett av Karlfeldtforskningen: Swinburne, Hoffmannsthal, Kipling och till och med Rilke. Och när han väljer en dikt som bevarat sitt lyriska vibrato lyfter han fram ett gallrat urval strofer ur den inte så ofta citerade "Ynglingen och jungfrun". Den vane redigeraren Henrikson bryter ut en ny och vacker kärleksdikt ur Karlfeldts långa diktsvit:

Vår kärlek var de andras lik
i parens långa rad,
var dunkel jord och himmelrik
och sörjde och var glad.
 
Knappt har jag sett dig kvinnligt varm
vid månskenskvällens dans,
knappt har jag lagt ännu min arm
kring tröjans vita frans.
 
I dagg och enhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå vid mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.

Så lyckas Alf Henrikson med en lätt pust blåsa bort allt damm från en dikt av en av hans ungdoms idoler.

Spirituella föredrag vid Bokmässan i Göteborg, september 2010


Christer Åsberg

Extra Information

 Alf Henrikson