Alf Henriksson och Karlfeldt

´Alf Henrikson och Karlfeldt

E.A. Karlfeldt, Christer Åsberg och Alf Henrikson på Bokmässan 2010

När Alf Henrikson första gången träder fram i offentligheten som poet är det som 22-åring med diktsamlingen Jazzrytm, 1927. Den första dikten är en programdikt:

Alla förstod att han riktade sig mot det ideal Karlfeldt hade förkunnat i Fridolins lustgård, 1901:

Både Henrikson och Karlfeldt, eller snarare Fridolin, avvisar Pinden, den klassiska stilen i antik efterföljd, men Henrikson säger också nej till nittiotalisternas dikt i provinsiell anda. Hans sångmö trivs i den industrialiserade storstadens dagsljus, inte som Karlfeldts i aftonrodnaden vid Siljan: "Där människor hasta i brådskande jäkt, där lever och andas min musa". När Henrikson talar om "jazzrytm" är det inte jazzen som musikform han i första hand tänker på utan det moderna samhällets hektiska puls. Jazzmusiken på dansrestaurangen kan beskrivas som mekanisk och glädjelös och andefattig eller som ett opium för folket:

Så den Henrikson som tycks revoltera mot Karlfeldt skildrar atmosfären kring jazzen nästan som Karlfeldt i hans berömda dikt "Ungdom" i Hösthorn samma år, 1927:

För Henriksons generation var givetvis Karlfeldt det stora diktarnamnet. När Henrikson började läsa och så småningom skriva poesi var Karlfeldt ofrånkomlig, en förebild men också någon som man måste distansera sig ifrån. Alf Henrikson kom in i tidningsvärlden och började skriva dagsvers i DN från 1929. Han kom som vi vet att utveckla och förädla dagsversgenren. När han började hade dagsversen, inte minst i DN, ett slags kuplettkaraktär. Under 1900-talets första decennier utnyttjades gärna välkända dikter av stora skalder som underlag, man gjorde vad som kallas adaptioner. I den socialistiska skämttidskriften Naggen skrev Erik Lindorm och Ture Nerman satiriska dikter och redan på 10-talet använde man ofta Karlfeldts poesi. När man 1914 i samband med bondetåget vill håna Sven Hedin och hans svulstigt nationalistiska agitation lånar man "Sång efter skördeanden" och skriver i stället "Sång efter bondetåget":

Alf Henriksons företrädare som dagsversskrivare på DN, Georg Paulsson, signaturen Den blyge, begagnade sig gärna av adaptioner och inte minst då av Karlfeldt Det finns en uppgift om att Karlfeldt en gång sade upp sin prenumeration på en Strockholmstidning sedan en av hans dikter drabbats av en smaklös adaption, och upphovsmannen skulle mycket väl ha kunnat vara Den blyge. Den 29/6 1929 hade han fäst sig vid att man under antiförbudskongressens bankett i Köpenhamn hade bjudit på ett överdåd av alkoholhaltiga drycker, bl.a. sex olika sorters champagne, och då kunde också Den blyge adaptera Här dansar Fridolin:

Osv. i en mångfald av strofer, som det skulle vara på den tiden, alltså som en revykuplett. Även Henrikson skolades in i detta mönster. Mot slutet av 1929 har han två dikter byggda på "Sång efter skördeanden". En, "Här dansar Eau de Vien, som jag, Olsson i Gävle, för in" syftar på en riksdagsmotion om att avskaffa Brattsystemet. Men det är typiskt för signaturen Henrik, och hans språkglädje och språkfantasi, som vida överträffade Den blyges, att han på ett illmarigt sätt vrider och vänder på Eau de Vien så att han kan variera rimmen, alltså: "Här dansar Eau Vie deun, Du, som fordom av ilska blev grön" och "Här dansar Vie de Eaun! Si den svänger på portvinstån".  Bara en månad senare utnyttjar han samma Karlfeldtdikt för att driva lite med Operan som satt upp Nötknäpparsviten med balettens dansare utklädda till bl.a. tutti frutti och pepparkakor. Henrik konstruerar en "Svensk smörgåsbordsbalett":

Henrikson behärskade redan från början adaptionsstekniken och det på ett skickligare sätt än företrädaren. Kanske ansåg han den modellen lite för lättköpt och det är inte så ofta han begagnar sig av den. Men när han gör det är det Karlfeldt, eller en annan favorit, Viktor Rydberg, som blir offren.

I adaptionsteknikens förutsättningar ligger att ursprungsdikten måste vara välkänd för läsarna. Det gällde ju länge för många Karlfeldtdikter. Dikten "Fäderna" används 17/1 1932 när det visat sig att det finns en avlägsen släktskap mellan svenskar och skottar:

Och" Jungfru Maria", Du vandrar över ängarna, är underlag 11/7 1933 sedan det överraskande påvisats av någon att männen i Älvdalen är påfallande välklädd:

När Henrikson gör adaptioner är han noga med detaljerna. Han följer Jungfru Maria i spåren ända fram till det vittra slutet:

När  budet den 14 mars 1932 når Stockholm att Ivan Kreuger skjutit sig i Paris är det en vacker vårdag. Men nu borde man inte följa Fridolins ord i Karlfeldtdikten "Marsvind" från 1917, när nyheten om ryska revolutionen och tsardömets fall anlände samtidigt med vårsol och flyttfåglar:

Vad bry vi oss om tsaren,
se staren, staren.

I stället säger Henrikson – och det är första gången han uttalar några allvarsord som dagsversskrivare:

Men Karlfeldt dyker inte bara upp i form av adaptioner, anspelningar och citat utan också i andra stilistiska övningar. Den 10 januari 1930 har Henrik tyckt sig märka att de moderna poeterna av Fem unga-typ skriver en fri vers men att den "har utbildat en viss jargong, och det är lustigt att se att medan man förkastat det metriska tvånget har man i stället fastnat för en del retoriska figurer som ibland krångla till meningen väl så mycket som det förnuftigt använda rimmet eller den regelbundna metern hos mindre himlastormande versskribenter". Man har lämnat regelboken men snart fastnat i ett nytt regelsystem med formella underligheter och typografiska sällsamheter. Henrik är rädd för att de nya poeterna ska bilda skola och "om det vill sig illa blir den rytmiska poesin onjutbar så småningom". Henrik själv skulle helst vilja slippa att vara med om den tid "då man blir tvungen att göra om Heidenstams och Frödings och Karlfeldts diktböcker för att man över huvud taget skall kunna läsa dem", och så ger han tre parodiska exempel på den nya, orytmiska, versalfria, prosaiska, egocentriska kortradiga s.k. rytareversen. Heidenstam:

Osv. Sedan följer Fröding, men med en liten reminiscens, den vita vägen, från Karlfeldts "Första minnet":

Osv. Och så till sist Karlfeldt:

Det här är ju inte parodi på Karlfeldt utan poeter av Artur Lundkvists kynne. Dikten kan nästan ses som ett litteraturpolitiskt utspel. Alf Henrikson bryter med den modernistiska poesin och det är tydligt att han från början av 1930-talet ger upp sin ambition att bli en av många olästa poeter och i stället satsar på en framtid som skrivare i traditionell stil för tidningen, scenen och radion.

Vördnaden för Karlfeldt satt kvar ännu 1944 när 80-årsminnet av skaldens födelse firades på Sjugare där nu änkan Gerda härskade:

Karlfeldts ställning tycks vara orubbad både hos dagsversskalden och hans publik. Men när Henrikson 25 år senare, 1969, öppnade en diktbok av Karlfeldt så uppfattar han honom som förlegad och skriver om "Vår ungdoms idoler":

På riktigt gamla dar har han blivit mera försonlig. Visst kan han låta sin signatur Elisabeth Z. Morr skoja med och vända på Karlfeldts manligt krigiska "Vinterhälsning" i Lyriken från Pst, 1986:

Men i sin enmansencyklopedi En uppslagsbok från 1990-talet ger han Karlfeldt en klapp på axeln: "Somligt hör nog hemma i det evigt förklungna, men ett och annat bevarar kanske sitt vibrato även i modernare sinnen." Och han medger att hans generation ännu kan en icke ringa del av Karlfeldts produktion utantill. Han ger också prov på självständigt omdöme när han formmässigt placerar Karlfeldt  i ett internationellt sammanhang, förbisett av Karlfeldtforskningen: Swinburne, Hoffmannsthal, Kipling och till och med Rilke. Och när han väljer en dikt som bevarat sitt lyriska vibrato lyfter han fram ett gallrat urval strofer ur den inte så ofta citerade "Ynglingen och jungfrun". Den vane redigeraren Henrikson bryter ut en ny och vacker kärleksdikt ur Karlfeldts långa diktsvit:

Så lyckas Alf Henrikson med en lätt pust blåsa bort allt damm från en dikt av en av hans ungdoms idoler.