2022 Års- och sommarmöte i Leksand

Torsdag morgon knöt Sebastian Selvéns föredrag ”Ett penseldrag av dem båda: Det historiska dalmåleriet och Himlaspelets tavlor” an till gårdagskvällen. ­Föredraget koncentrerades till Österdalmåleriet, som inte är en månghundraårig tradition utan exploderade först i Rättvik och sedan Leksand 1773 och höll i sig ca 100 år. Målarna från dessa orter – och några fler – verkade i hela Mellansverige, särskilt Hälsingland där burgna bönder hade råd att köpa deras konst.

Vi fick intressanta nya insikter om läskunnigheten som spelade stor roll i Sverige till skillnad mot resten av Europa. Läskunnighetsnivån var hög redan från 1600-talet långt före skola, urbanisering eller industrialisering. Det handlade dock om religiös läskunnighet, men sällan skrivkunnande. Det innebar att målarna var bildade och kunde sälja sin konst till andra som också kunde läsa de textremsor som bär ett meddelande i målningarna. Bibeln fanns dock inte i bondens hem; den var för dyrbar, utan förlagorna hämtades ur pedagogiskt material ”figurbiblar”. Psalmboken (1695 års upplaga) däremot var Sveriges genom tiderna mest lästa bok och förekommer ofta i dalmåleriet.

Vad var då dalmåleriets värld? Den speglar vad man läste -och att man kunde läsa- vad man föredrog och vad som sålde. Den skildrar en religiös bildvärld – ”Bibeln på bondens vägg” – där landsortsbefolkningen - vanligen anonym och svårspårad i historiska källor - uttrycker sig själva i sin egen kulturella och ekonomiska värld.

1900-talets dalaromantik representeras genom bilderna från Ernst Bosaeus Tafvelgalleri från stugor i Dalom. Karlfeldt hör dit med sina Dalmålningar utlagda på rim och introduktionen av ordet ”kurbits”. Carl Larsson lyfte också fram dalmåleriet och så kom Rune Lindström – en sen arvtagare. Hans enkle målargesäll, som inleder Himlaspelet, var inte en olärd man, långt från den historiske lärde förebilden. Han var en av de mest lärda europeiska lantisar man kunde hitta.

Så följde ett samtal mellan Anna Nordlund, Ann Boglind och Odd Zschiedrich, ”Vägen till litteraturen”. Detta med anledning av En bro av poesi, en diktantologi för unga, som Ann och Anna givit ut tillsammans med Svenska Akademien (under fjolåret).

Det myckna regnandet veckorna före sommarmötet gjorde att vi inte kunde åka till Sångs som naturligtvis många hade glatt sig åt. Men vädrets makter är obevekliga och tvingade familjen Berggren fatta det svåra beslutet att inställa firandet i trädgården då marken var alltför vattensjuk för att ta emot så många besökare. Tacksamt kunde vi i stället hålla jubileumsprogrammet i Siljansnäs kyrka en halvmil norrut från folkhög­sko­lan. En stor skara utan­­för samfundskretsen som nåtts av annonsering av evenemanget hade hör­sammat inbjudan, så kyr­kan var välfylld med ca 200 personer.

Gunbritt Berggren hade planerat ett full­matat program som hon själv ledde. Gunbritt berättade hur Erik Axels väg från unga år ledde till Sångs, den kära gården som familjen Karlfeldt flyttade in på för 100 år sedan. Lars Hjertner och Anki ­Jones med Mats Johansson vid flygeln stod för det musikaliska inslaget som interfolierade och illustrerade Gunbritts väl genomtänkta röda tråd. 

En betydande del i historiken var ett personligt tal som skaldens dotterdotter Mika Larsson höll om vad Sångs och Sjugare betytt för henne.

Anders Åkerblom, kyrkoherde emeritus, berättade ur ett familjeperspektiv om relationen till familjen Karlfeldt och Sångs och hur han sedan barndomen vuxit upp med skalden. I sitt anförande betonade ­Anders den myckna längtan vi finner hos skalden, och för att förstå raden ”en vår de svaga kallar höst”, måste vi se att träd och buskar anlägger sina knoppar redan på hösten och därmed börjar våren. Livet är inte lagom – det var inte Karlfeldt heller! Åkerlund avslutade sitt anförande med första strofen i ”Aftonbön” ur Hösthorn.

Jag vill till ro mig lägga
i nattens svala sköt
och stilla tankar dägga
ur allt vad jag led och njöt.

En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Låt klinga våra dagar!

I Gunbritts plan ingick att uppmärksamma Anki Jones och Elisabeth Lindgren Eneflo, som så många gånger under åren bidragit med Karlfeldtframträdanden. Vice ordförande Gunilla Stenman Jacobson beskrev deras insatser och förklarade att samfundet ville knyta dem till sig även för framtiden, och de förärades ständigt medlemskap.

Eftermiddagens stora överraskning – särskilt för mottagaren – var förlänandet av Karlfeldtmedaljen till Lars Hjertner, som vår ordförande högtidligen överlämnade. Lars har länge varit medlem i samfundet och så många gånger glatt oss med sina personliga tolkningar av Karlfeldts lyrik. Lars Hjertner är i hela sin gärning en Fridolin – en strålande skådespelare och musiker och en lysande ambassadör för Karlfeldt.

Vår ordförande tog så till orda med vad han kallade sin viktigaste uppgift, nämligen att tacka de medverkande innan programmet skulle avslutas med psalm 202 med text av Harry Martinson. Men först förklarade han sambandet mellan Harry Martinson och Erik Axel Karlfeldt, som kanske inte var självklart för alla. Vid 100-årsminnet av Karlfeldts födelse 1964 var Harry Martinson direktör för Svenska Akademien och kallade Karlfeldt för ”den store vävaren” i svensk litteratur. Hela hans direktörskap präglades av Karlfeldt som han kände stor frändskap med och identifierade sig med. Båda tog upp den gamla bondekulturen med självhushållet, och bondesamhället, som åtminstone på Harry Martinsons tid hade försvunnit helt i Sverige. Båda beskrev kretsloppet i ­naturen, årstidernas växlingar, men även så hos människan, barndom – ungdom – arbetsliv – ålderdom som del i den stora naturen.

Ett varmt varmt tack riktades till musikerna Lars Hjertner, Anki Jones och Lars Johansson, Mika Larsson och Anders Åkerblom och inte minst till Gunbritt Berggren. Catharina Grünbaum från Alf Henriksonsällskapet överlämnade en gåva i form av en nyutkommen bok. Som avslutning sjöng vi alla psalmen med text av Harry Martinson.

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

Efter lite vila var det dags för torsdagens festmiddag. Då vi inte kunde samlas i samma lokal under måltiden ordnades efteråt en liten kvällssoaré som inleddes med allsång, och tal av vår nestor Nils-­Johan Höglund. Vår medlem Robert Sund satt vid ett el-piano och kunde ack­ompanjera Elisabeth Lindgren Ene­flo som framförde ett par sånger liksom vår skattmästare Anders Back som överraskade med kraftfull stämma. Gunnar Birgegård läste några dikter, och en impromptu sångensemble under Roberts ledning framförde ett par sånger. Så fick vi alla till sist möta årets Karlfeldtprismottagare Ingela Strandberg som presenterade sig själv genom att berätta om sitt liv i Halland och läsa egna dikter.

Fredagen inleddes med årsmöte med Bo Pettersson som van ordförande och med Johannes Rudberg som sekreterare. Alla i styrelsen vars mandat löper ut detta år, Anders Back, Anita Hård af Segerstad, Yngve Lennerstrand, Johannes Rudberg och Gunilla Stenman Jacobson omvaldes, liksom ordförande Odd Zschiedrich. Som ny ­ledamot fick vi hälsa Anna Nordlund, docent i litteraturvetenskap och lektor i didaktik vid Uppsala universitet, välkommen.

Efter årsmötesförhandlingarna presenterades mottagaren av årets Karlfeldtpris, Ingela Strandberg, av jurymedlemmen Camilla Hammarström varefter samfundets ordförande Odd Zschiedrich läste upp juryns motivering och överlämnade priset: ”I sin diktning gestaltar ­Ingela Strandberg naturens och människans nattsidor såväl som stunderna av nådefullt ljus. Hennes poesi rör sig lika hemtamt i det svenska odlingslandskapet som bland stjärnbildernas uråldriga teckensystem. Med en unik röst förvaltar hennes språk den lyriska traditionen från Erik Axel Karlfeldt. Därför får Ingela Strandberg 2022 års Karlfeldtpris”.

Pristagaren tackade genom att sjunga ”I Lissabon” ackompanjerad av Robert Sund, en sång hon fäst sig vid redan som ung.

Då vi vistades som grannar till det välbekanta före­taget Jobs kändes det mer än passande att få höra Christina Mattssons föredrag om systrarna Jobs. Efter introduktion av Anita Hård af Segerstad fick vi ta del av en synnerligen initierad och livfull beskrivning av ”två systrar, två konstnärskap".

Efter lunch med kaffe i trädgården avslutades ännu ett sommarmöte i sol vid Siljan. Några deltagare hittade vägen upp till Sjugare för att till sist få avlägga ett kort och kärt besök på Sångs.

Gunilla Stenman Jacobson