2020 Vintermöte i Stockholm

En stor donation gjorde det möjligt för Svenska Akademien att skaffa sig permanenta lokaler som också kunde inrymma det växande biblioteket. Vid den här tiden förvarades det vid Bantorget i det hus som numera är LO-borgen. Börshuset var en ypperlig möjlighet men Stockholms stad motsatte sig köpet. Ett år senare kom Akademien igen med ett nytt och uppenbarligen väl förberett förslag om att få hyra två våningar på evig tid. Denna konstruktion accepterades genast. Som Odd påpekade var den förmånlig för staden under några få år och mycket förmånlig för Akademien sedan dess. 

Förhandlingen blev ett av Karlfeldts första uppdrag som sekreterare i Svenska Akademien. Stockholms stad vill som bekant nu se över villkoren och framför allt formuleringen om evig tid. Staden har fått en ny syn på Svenska Akademien som hyresgäst, men till glädje för Karlfeldtsamfundet lär allt vara juridisk hållbart. Det finns gott hopp om att vi kan fortsätta att mötas på denna vackra plats. 

Det har blivit en angenäm vana att okända manuskript dyker upp på Karlfeldtsamfundets möten. Denna gång var det Björn Holmström som överräckte ett vackert skrivet manuskript till dikten De blindas dag. Det hittades i en bok med Karlfeldts dikter. En snabb kontroll visade att dikten trycktes i Svenska Dagbladet den första gången som man firade De blindas dag, den 16 oktober 1921. En tidigare ägare till boken arbetade faktiskt på tidningen vid den tiden, så man kan utgå från att Karlfeldts manuskript följt med honom hem sedan sättarna gjort sitt. 

Eva Ringborg visade upp ett annat fynd. När Hjalmar Söderberg fyllde 50 år sommaren 1919 levde han sedan många år i Köpenhamn i små omständigheter. En insamling ordnades och Karlfeldt bidrog med dikten Stadens sångmö. Eva Ringborg ägde redan ett exemplar av boken Vänboken, men så snart hon fick veta att Karlfeldts eget exemplar var till salu köpte hon det och ordnade dessutom vackra bokkassetter till båda exemplaren. Konstverken visades upp för publiken och Eva Ringborg läste själv upp dikten Stadens sångmö.

För det musikaliska inslaget svarade Lennart Simonsson och Anna Widing. Det blev en lustfylld vandring genom den svenska lyriken från Elias Sehlstedt till Olle Adolphson.  Lennart Simonsson hade tonsatt Karlfeldts dikt Intet är som väntanstider speciellt för detta tillfälle och sången blev mycket uppskattad. Dikten granskas närmare på annan plats i detta nummer. Anna och Lennart tog också fasta på Dag Hammarskjölds intresse för Karlfeldt, som nämndes i förra numret. Först framfördes Day of Deparure, Lennart Simonsson hyllning till Dag Hammarskjöld ur The Albatross Suite från 2006. Sedan läste och sjöng Anna flera dikter ur Vägmärken: Så var det, Ljus utan mörker och I vilken tidens dimension omväxlande med några dikter av Karin Boye. Olle Adolphson fick avsluta programmet med en sång med den passande titeln Post festum.

Under pausen serverades förfriskningar i ett angränsande rum. Det var mycket uppskattat och "full av det söta vin" återvände publiken till Börssalen. Här följde en diskussion om Svenska Akademiens modernisering mellan Odd Zschiedrich och Carl Otto Werkelid som hoppade in med kort varsel. Bakgrunden till diskussionen var den historik över Svenska Akademien som nyligen utkommit. Där skildras verksamheten under fyra sekreterare: Karlfeldt, Hallström, Österling och Gierow. Årets bok blir den avdelning av boken som handlar om Karlfeldts insats 1912-31.

För att inte helt fastna i Karlfeldt började diskussion med Hallström som för många är en symbol för bortglömda författare.  Några av de författare som fick Nobelpriset under hans tid har också hamnat något i skuggan. Orsaken var enligt Werkelid att det tog tid för Svenska Akademien att anpassa sig till den moderna litteraturen. Förnyelsen började efter andra världskriget, när Hesse, Gide, Eliot och Faulkner i en följd fick Nobelpriset. Det skedde under Anders Österlings regim, men som Werkelid påpekade var det lika viktigt att Karl Ragnar Gierow med sin erfarenhet från teatern och förlagsvärlden moderniserade umgänget med pressen och satte upp regler för vad som fick sägas om det som skedde inom Svenska Akademien.

Dessa regler har tydligen inte alltid följts men vad det beror på får vi inte veta än. Peter Englund satte nämligen ner en klar gräns mellan Gierow och Lars Gyllensten när det avgjordes hur långt historien borde sträcka sig den här gången. Diskussionen återvände sedan till Karlfeldts insats. Odd Zschiedrich framhöll att skalden hade god förmåga att delegera ärenden och det bidrog till att minska konflikterna. Svenska Akademien uppträdde allt mera som en enhet. Vi lämnade Börshuset förvissade om att kulturen har en viktig funktion att fylla i vår tid genom sin förmåga att erbjuda ett gemensamt språk för många.

Lars Falk