2018 Vintermöte i Stockholm

Bildning i fokus på årets Vintermöte

Läkaresällskapets hus är som gjort för Karlfeldtsamfundet. Sedan tre år hålls vintermötet i dessa lokaler bakom Klara kyrka. Huset rita­des av Carl Westman och betraktades snart som det första exemplet på svensk nationalromantik. Detta pionjärverk blev färdigt samtidigt som Karlfeldt skrev Flora och Pomona (1906). Den som vill kan jämföra väggdekorationerna i högtidssalen med Lydia Skottsbergs omslag till Karlfeldts bok. ­Albert Eng­ström sa en aning nedlåtande att omslaget påminde om en ”frökatalog”, men det var kanske bara avund.

Vår klubbmästare, Ebba Nordström, beskrev inledningsvis historien bakom byggnaden. Läkaresällskapet grundades 1807 och hundra år senare kunde man ta sitt nya hus i besittning. Ett sekel senare är ­Läkarsällskapet en stor organisation med 17 000 medlemmar som gärna upplåter sina lokaler för kulturella ändamål. Den fulltaliga publiken hajade till när man fick höra att gitarristen Mats Bergström skadat handen några dagar tidigare. Skulle det bli mässfall när så många kommit för Mikael Samuelssons skull? Tvärt­om! Med tur och skicklighet hade arrangörerna ordnat fram en ny ackompanjatör med en dags varsel.

Håkan Sund gjorde en fantastisk insats vid flygeln och ingenting märktes av den brådska som måste ha präglat förberedelserna. Mikael Samuelsson sjöng med stor humor och inlevelse och Håkan gjorde inpass som om de samarbetat i många år. Det blev en lång kavalkad hämtad ur den svenska sångskatten. Den började med Karlfeldts egen favorit, Bellman, och följdes av Elias Sehlstedt och Olle Adolphson. Mikael Samuelsson sjöng visan om tavelnasaren som tröttnat på sina affärer som en påminnelse om konstnärens lott. Många blev förvånade över att höra att Östen Warnerbring skrivit den fina sången om hur det kändes att som tioårig pojke se ljusen tändas på andra sidan Öresund i Köpenhamn 1945. Mest rörande var ändå Birger Sjöbergs sånger, som Mikael Samuelsson givit nytt liv på två album. ”Basens sorg” handlar också på ett påtagligt sätt om dragkampen mellan konst och liv.

Applåderna ville aldrig ta slut sedan Mikael Samuelsson och Håkan Sund avslutat sin föreställning. ­Efter en paus för förfriskningar svarade Odd Zschiedrich på frågan: ”Vad är bildning?” (se sid. 16 ff). Den skulle ha intresserat Karlfeldt, som gjorde en märklig bildningsresa på sin tid. För sina generationskamrater blev han en förebild som inte kunde överträffas, bondpojken från ett ruinerat hem som lyckades nå toppen både som poet och ämbetsman. Karlfeldtsamfundet har många skäl att återkomma till detta tema under kommande år.

Lars Falk