Karlfeldt musicerar med ord

Erik Axel Karlfeldt är allmänt betraktad som en av våra största författare. Efter att på allvar fått chansen att bekanta mig med nationalskaldens dikter skulle jag emellertid vilja ge honom ytterligare en titel – tonsättare. Finkänsliga harmoniseringar och praktfulla orkestreringar märks visserligen inte av i alla hans dikter, men när han låter sång, instrumentala inslag och hörselintryck spela centrala roller levandegörs inte sällan en mycket välklingande musik: "Karlfeldt väljer ord för att få dem att ljuda av både sin klang och sin innebörd."¹

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Karlfeldt använder just musiken och de mer klangbetonade sinnesintrycken för att belysa några av sina mest tonsäkra dikter: "Spelmansvisor" ur Vildmark- och kärleksvisor (1895), "De tysta sångerna" ur Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901), och "Vinterorgel" ur Hösthorn (1927). I dessa mästerverk har musiken inte bara den bidragande, belysande uppgiften, utan blir rentav ett med de teman som Karlfeldt kanske främst förknippas med; naturen, ungdomen och kärleken. Samtidigt omfattar perioden 1895-1927 nästan hela Karlfeldts karriär som poet, och dikternas åtskilda klangfärger tycks ofta återspegla vissa skeden i skaldens liv. Det är således ordmusikanten Karlfeldts tonkonst det följande kommer att handla om.

I "Spelmansvisor" figurerar fiolmusik och spelmansglädje i samklang med naturen och den ungdomliga kärleken. Inledningsvis kan sägas att dikten genomsyras av en problemfri och elegant pizzicatto-trippande ton, vilken tydliggörs redan i första strofen när diktjaget presenteras som en spelman: "Jag är den unge spelman som vandrar skogens led / och träder över lummern mellan enarna på hed."² Omedelbart därefter introduceras instrumentet, en fiol:

"Av rosenträ jag fogat själv fiolen som jag rår, / och strängarna jag tvinnat av blonda kvinnohår."³ Genom en metafor som bjuder in läsaren till att visualisera ett tämligen unikt stråkinstrument, vävs musiken här samman med både natur och kärlek (i harmoni med vissa erotiska undertoner). Samtidigt får fiolen stå för glädjen och bekymmersfriheten som förknippas med ungdomen, vilket blir uppenbart när diktjaget "spelar upp i visor"⁴ på sitt "glada instrument"⁵, och hela hans omgivning svarar med lyrisk upphetsning: "Då tändes glans i ögon då stiger glöd på kind, / och ungmöbarmar spännas käckt mot daggig skymningsvind."⁶ Den här framställningen av ungdomen förekommer i många av Karlfeldts dikter, i synnerhet från samma diktsamling. Två verser ur "Vårbal" illustrerar det påståendet väl: "Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara, / att vi äro unga, envar i vår skara [...]"⁷  Att även Fröding skildrar ungdomen på ett liknande sätt - "Det var dans bort i vägen" från samma årtionde är ett strålande exempel – tyder på att "Spelmansvisor" är ett tidstypiskt skaldestycke. I diktens fjärde strof bjuder Karlfeldt dessutom på en besjälning av fiolen: "På renen, under granarna, stämmer jag fiolen, / så daggen från hans strängar yr ut i ängens ljus."⁸ Att instrumentet framställs som en man förstärker kärleks- och erotikinslagen - strängarna är ju som tidigare observerat tvinnade av blonda kvinnohår.

"Spelmansvisor" kan kopplas till Karlfeldts eget liv. Att den var en av de första dikterna av Karlfeldt som publicerades i Sverige - dess första del förekom i Svensk Tidsskrift, årg. 1, 1891, och dess andra i, årg. 1, 1892 – innebär att det är en 27 år ung students ord vi läser. Livets riktiga allvar har inte tagit sin början, och det gäller även spelmannen, som istället för att ta illa upp när stadens kvinnor hånfullt mumlar något om hans bonddrängsvisor "surrar till med stråken / och dränker deras mummel i rusig melodi."⁹ I enlighet med Johan Stenströms observation, ger dikten onekligen "uttryck för hur hans (Karlfeldts) diktkonst är och vill vara. Den är folkligt rustik, den handlar om kärlek och den tar avstånd från civilisationens sterilitet och förkonstling"¹⁰. Samtidigt ger diktens tydligaste hörselintryck – fiolens "surr" – ett intryck av att musiken är lite oraffinerad och flärdfri. Härav följer från tidigare resonemang att ungdomen, ungdomskärleken, och möjligen också den unge Karlfeldts liv, är lite på samma sätt. Det innebär dock inte att musiken är mindre levande, utan den är tvärtom "för stunden född"¹¹ och den far "över älv och ängar"¹².

Genom att besjäla musiken och samtidigt göra den ett med kärleken, ungdomen och naturen, levandegör Karlfeldt också tre av de diktteman som främst förknippas med honom. 

I "De tysta sångerna" som publicerades för första gången i Stockholms Dagblad 16/4 1899, får musiken en liknande roll, även om det till en början kan vara svårt att se hur. Sångerna blir här liktydiga med kärleken, men andemeningen är mer förankrad i den kärlek som aldrig fick blomma ut – sångerna är tysta. Likväl återfinns hörselintryck som gör att vi anar någon sorts musik, men vi förstår också att den sång som verkligen betyder något bara är diktad – den sjungs inte. Diktens första strof är mycket betydelsebärande:

Det var som den tidiga, svala vår,
då än all jorden är stum,
fast människorna ana att rymden står
av sångers andedräkt ljum.
Då var som en vårsvan den stolta sol
som sjunger där han far,
och månen en drömmande gök som gol
I fjärran för stjärnornas par.¹³

Det som är mest slående här är hur Karlfeldt framställer musiken som frånvarande trots sin närvaro. Det första vi får reda på är att det var "som den tidiga, svala vår"¹⁴, och att det sålunda är tyst. Samtidigt finns sångerna överallt eftersom både solen och månen, som ju turas om att lysa upp jorden, båda två besjälas och liknas vid sjungande fåglar. Den stigande rytmen och rimschemat ABABCDCD bidrar förstås också till strofens musikaliska natur. Sedermera introduceras ett diktjag och hans käresta, vilka ännu inte tycks ha nått ända fram till varandra: "Vi möttes, jag såg dig, din barm, som steg / likt en visa i jamb efter jamb."¹⁵ Diktjagets direkt efterföljande redogörelse för sin vetskap att kärestans väsen "sjöng med i det hav / som svallar jorden runt [...]"¹⁶ kan kopplas till första strofen där människorna förnimmer att "rymden står / av sångers andedräkt ljum."¹⁷. Människorna anar att sångerna finns där, men de hörs inte, och diktjaget anar att hans kärestas väsen sjunger, men sången är tyst. I tredje strofen är det ett nostaliskt vemodigt diktjag som tänker tillbaka på hur han genom att skänka sin käresta en sjungande ros hade kunnat få kärleken att blomstra:

Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad
min längtan, hur rik den var,
och hört från violen bland ekarnas blad
ditt skygga och trogna svar.¹⁸

I dessa verser blir rosen jagets sjungande blomma, och violen hans kvinnliga hjärteväns. Men rosen skänktes aldrig, så blommorna, och sångerna, förblev tysta. I diktens sista strof beskrivs den sorgliga kärlekshistorien i ljuset av tystnadens festliga seger: "Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen / till de tigande sångernas fest"¹⁹, varpå Karlfeldt avslutar med att måla en mycket dyster bild av kärleken:

Det var i de tidiga ungdomsår,
då själarna dikta den sång,
som livet skall sjunga men aldrig förmår
att ge röst, som den anats en gång.

Den av själarna diktade sång som anats kan livet aldrig ge röst till – den förblir tyst, och kärleken blir inte alls.

Det är inte omöjligt att sinnesstämningen hos diktjaget i "De tysta sångerna" kan spåras till Karlfeldts egna kärlekserfarenheter. År 1899 hade skalden ännu inte träffat sin kommande maka Gerda Holmberg, och alldeles bakom sig hade han en kärleksaffär med rektorshustrun Mina Tisell. Även om mycket är oklart kring historien, så står det klart att affären tog slut, troligtvis på grund av skandalrykten och påtryckningar utifrån. Måhända var det därmed extra svårt att ge röst åt själarnas sång. Minas bortgång på 1920-talet ska ha "berört Karlfeldt djupt"²⁰. Obestridligen hade i alla fall skalden långt mer erfarenhet av kärlek när han skrev "De tysta sångerna" om man jämför med åtta år tidigare då "Spelmansvisor" tecknades ned. Här bör det sägas att den kontrastverkan som uppstår i första strofen när sångerna liksom jorden under tidig vår är tysta, samtidigt som både vårsvanen (solen) och göken (månen) omger världen med sång, är mycket fascinerande. Fenomenet är närmast jämförbart med att i ett musikstycke placera ett trumpetsolo och en drillande flöjtkontramelodi under en generalpaus. Inte ens den mest erfarne av musiker skulle med noter kunna skriva ned det i ett partitur. Karlfeldt skriver det med ord. Genom att fylla en dikt vid namn "De tysta sångerna" med en rad olika hörselintryck fångar han upp en av kärlekens mest svårbegripliga aspekter dess ambiguitet. Som läsare ställs vi inför en situation där vi får ett sammelsurium av olika ljud karakteriserade för oss, samtidigt som vi måste försöka föreställa oss tystnad.  På samma sätt anar diktjaget den fulländade kärlekens närvaro, men kärleken "blir" inte, den bara är.

Sammanfattningsvis kan sägas att Karlfeldt i "De tysta sångerna" kombinerar en sorts allnärvarande sång men den så kraftfulla tystnaden, för att illustrera hur kärleken "kan finnas, men ändå inte".

"Vinterorgel" beskrivs allmänt som en dikt av kosmiska mått, och ett liknande uttryck behövs för att beskriva musikens roll i den. Här får emellertid kärleken lämna rum för naturen, och den världsomspännande gudstron. I centrum står orgeln, vars musik blir ett med vintern och alla dess högtider, men värt att observera är att de inledande och avslutande stroferna innehåller antydningar om att varje årstid har sin egen musik. Med en allitteration banar Karlfeldt i den första strofen väg för vinterns inträde: "Där slocknar sommarens hymn som ett skalv / av klämtande slag."²¹ I den sista låter han organisten gå till vila, och bjuder in fåglarna att sjunga vårens hymn: "Av musikanter ett brokigt band / styr upp mot vårt land."²² Dikten inleds med allhelgonadagen, vid vilken vinterorgeln inte riktigt växt till liv ännu. Men när den vita världen sedermera börjar växa fram, så "reser vintern sitt orgelhus / ur mörker och grus"²³. Orgeln blir till det mäktiga instrument som håller musiken levande året runt, även under den kalla vintern, då "lövens lösa lek"²⁴ ej hörs och den "saviga bågen"²⁵ är för svag. De naturfenomen som klarar vinterns kyla gör Karlfeldt exempelvis genast till ett med vinterorgeln i den tredje strofen: "Men furan på höjd och granen i dal / de ljuda alltjämt som en sträv principal"²⁶ När så naturen har smitts samman med orgelns musik, introduceras kyrkomusikens skyddshelgon: "Cecilia stämmer sitt instrument / till Guds advent."²⁷ Genom att måla en bild där ett av Guds helgon beskyddar och sköter om orgeln tycks Karlfeldt här understryka instrumentets roll som en av Guds allra viktigaste och närmaste tjänare. Det är en  tankegång vars validitet förstärks i den femte strofen, där Karlfeldt klarläggar att det är vindarnas gud Eol som håller "väderkistan"²⁸ (orgelns luftkista) "försedd / från helg till helg"²⁹ Den tjänande rollen i sig tydliggörs med en kraftfull apostrofering i diktens fjärde strof: "Drag an registren, drag dov bordun, / drag gäll trumpet. / Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!"³⁰ Här är det också noterbart att orgelns olika stämmor i många fall bär mindre instruments namn, vilket bidrar till känslan att det stora blåsinstrument är instrumentens egen härskare, och dess mångsidighet görs tillgänglig för oss genom de åtskilliga hörselintryck som finns invävda i dikten: "Där väntar nordan på nyårsny, / att stöta i smattrande horn av bly / och östan att flöja med herdesång / de vises gång."³¹ Onekligen återfinns allt från rent onomatopoetiska ord såsom "smattrande", vilka direkt föranleder förnimmelsen av specifika ljud - till bredare termer såsom "herdesång", vilka låter läsaren göra egna musikaliska tolkningar. För att återgå till orgeln, bör det nämnas att det faktum att det är just världens största instrument som används utan tvivel belyser gudstrons oändliga kraft. Å andra sidan ljuder inte orgelstämmorna enbart i samklang med Guds högtider, utan även vintern i sig och dess rent väderleksmässigt hänsynslösa egenheter tar ton: "Det skallar basun som i håligt trä / av knäckta grenar som sjunka på knä [...]"³² Här besjälas den stormhärjade naturen genom ekens knäböjning, till orgelns starka basuntoner.

Johan Stenström beskriver "Vinterorgel" som ett "mästerligt lyrisk testamente"³³, varför det inte torde vara ogenomförbart att sammanföra diktens innehåll med den nu åldrade Karlfeldts liv. Samtidigt bör man inte undgå att nämna att "Vinterorgel" faktiskt publicerades första gången i Julkvällen, årg. 40, 1920, vilket innebär att Karlfeldt måste ha skrivet den över tio år före sin död. Icke desto mindre introduceras ett diktjag i diktens sjätte strof, och dennes agerande och tankegångar tycks kunna komma från en man på sin ålders höst.  Här framställs orgeln nästan som Gud själv: "Du höga orgverk, jag är en man / i din menighet / och samlar din mångfald, så gott jag kan, / till enighet."³⁴ Jaget tycks här närmast tillbe orgeln, och han betonar sin vilja att vara en god församlingsmedlem. Han uttrycker även ett löfte om att lära sig från orgeln: "Nu lär min ande din egen ton, / den fulla klangen, den djupa ron [...]"³⁵ Diktjagets vördande och lite fruktande ton blir extra uppenbar i den åttonde strofen, där han med bävan hör hur fimbulnatten tar form genom att orgelns svällare öppnas och "blästern går lös / ur flöjtverk och rör"³⁶. Fruktan inför fimbulvintern och den väntade undergången genom Ragnarrök övergår därefter i en önskan om att åter få uppleva våren i antågande: "Jag vill gå ut en violbrun kväll / bland isig björk [...]"³⁷ De orgelstämmor som Karlfeldt låter ackompanjera denna inledande övergång från vinter till vår är salcional och eolin, vilka båda naturligtvis är förhållandevis milda. Möjligen hade Karlfeldt vid skrivandet av "Vinterorgel" så smått börjat inse att livet om inte alltför många år skulle vara över för hans del. Oavsett vad så indikerar redan nämnda faktorer såsom gudsfruktan och gudstillbedjan, fruktan inför undergången och Ragnarrök, och önskan om att få stanna kvar och återigen se våren knoppas, att i alla fall diktjaget börjar närma sig livets slutskede.

Sammantaget kan sägas att vinterorgelns musik ljuder tillsammans med och ger uttryck för så gott som hela den värld vi upplever under vinterhalvåret. Dess olika stämmor ljuder i takt med natur- och väder, och tjänar under kristendomens alla högtider. Karlfeldt tonsätter därmed både det världsliga och det andliga med ord, och mot den bakgrunden känns det inte alltför vågat att påstå att orgeln och dess toner på ett sätt symboliserar själva livet.

Slutligen måste det framhävas att Karlfeldt använder sig av musik för att ge liv åt så gott som alla de ting – både konkreta och abstrakta – som hans diktning främst associeras med. I "Spelmansvisor" konstrueras den glada fiolen av både naturfenomen och erotiska komponenter – rosenträ och blonda kvinnohår – och dess oslipade klang verkar direkt reflektera den bekymmerslösa och kärleksladdade ungdomen. Kärleken ger Karlfeldt sedan ytterligare en dimension i "De tysta sångerna", där musikens tystnad metaforiskt skildrar den kärlek som aldrig blev fullkomlig, samtidigt som den omgivande rymdens ljudande sånger är ständigt närvarande och suggererar kärlekens existens. I "Vinterorgel" liknas en kyrkorgel med alla dess stämmor och pipor vid vinterns olika skiften och kristna högtider, samtidigt som dess musik tar ton även i det karga vinterlandskapet, varigenom den omsluter både den själsliga och den fysiska vintervärld som människan – i synnerhet diktens jag – upplever.

Genom att så ingående och tätt väva samman musiken med sitt diktandes olika aspekter, får Karlfeldt naturen, ungdomen, kärleken, och rentav livet självt att sjunga. Att musiken är det mest stimulerande av alla hörselintryck som en diktare kan skapa skulle troligtvis få protestera emot. I mina ögon gör det Karlfeldt till tonkonstnär, och en stor sådan.