En skrapning på fasaden

Kommer man från landskapet Dalarna, så är kurbits ett relativt vanligt begrepp som används flitigt, då det bland annat förekommer på den otroligt berömda dalahästen. Många som får nöjet att se denna målningsstil, kan känna ett stegrande längs armarna, som vid annat ord kan beskrivas med gåshud. Jag tror många skulle uppskatta dessa målningar, jag vet i alla fall att självaste Erik Axel Karlfeldt gjorde det, då många av hans dikter är inspirerade av just dalmålningar, eller kurbits. Det enda negativa är att de flesta utanför Dalarna troligtvis inte har fått tillfälle att begrunda dalmålningarna som präglar vår historia i Dalarna, dock kan de få känna av den historien genom Karlfeldts "Fridolins lustgård" och "Dalmålningar på rim", ty några av dikterna är inspirerade av just dalmålningar.

Dalmålningar eller kurbits som det kallas under ett annat namn är en dekorativmålning som härstammar från Dalarna. Det som kännetecknar kurbits är målningar av stora, ofta symmetriska fantasiväxter. I allmänt existerar det två sorters olika stilar inom ämnet, den ena härstammar från Leksand, medan den andra kommer från Rättvik. Den stilen från Leksand är mer känd för att vara mer distinkt och uttänkt, medan Rättviks eftersträvar mer känsla och djup i det hela. Kurbits var fattigman målningar som sedan blommade ut till något oerhört vackert. Bibeln har stort inflytande i dessa målningar.

Erik Axel Karlfeldt föddes i en liten by vid staden Avesta 1864, han dog tragiskt 1931 på grund av kärlkramp i sitt eget hem i Sveriges huvudstad Stockholm. Han är i dag känd för sina fina samlingar av poesi som han har givit världen. Karlfeldt tillhörde de mest begåvade barnen då han gick i skolan, på den tiden hette han Erik Eriksson. Men allting har inte varit en dans på rosor, ty hans far blev fängslad och för att ha förfalskat namnteckningar på skuldbrev. Detta drog stor skam över Erik, han var vanhedrad. Hans barndomshem såldes på auktion senare, vilket medförde ännu mer skam i hans liv.  Detta stoppade honom inte, han fortsatte att kämpa på och blev en av de mest lovande diktare i svensk historia.

Karlfeldts debut kom året 1895 med boken "Vildmarks- och kärleksvisor, som publicerades av Seligmanns förlag. Trots att boken var väl skriven och många sade den kunde gå långt, blev det ingen succé för Karlfeldts debut, med endast ett fåtal sålda exemplar. Troligtvis var det en usel marknadsföring då boken innehöll intressanta dikter, dessvärre var nog inte världen redo för dem just i det skedet.

Från 1913 var Karlfeldt Svenska Akademiens sekreterare tills han avled. Karlfeldt blev erbjuden ett nobelpris i litteratur innan han fick postumt nobelpris, men han tackade nej till detta.

Erik Axel Karlfeldt är en person med förmåga att hantera ord på något alldeles förträffligt sätt, dessvärre har många skolungdomar som jag själv, inte haft tillfälle att läsa mer om denna egendomliga man. I poesins värld har Erik Axel Karlfeldt lämnat avtryck i poesins värld som har inspirerat många poeter så som "Bengt Emil Johnson". I denna text skall jag gå lite mer ingående i Karlfeldts dekorativa målningar vid namn "dalmålningar, även känt vid namn "kurbits" på senare tid. Karlfeldt växte upp med en mångfald dalmålningar i sitt hem, kanske rent av det som ligger till grunden i alla dessa dikter som har inspirerats av dalmålningar och som är skriven i samma anda som målningarna. Det vill säga att Karlfeldts har lagt ner en bit av sin egen själv i dessa mästerverk.

Kanske ville Karlfeldt på grund av sitt intresse för dalmålningar giva dem lite mer liv och historia, genom att smida in bibliska historier. Det är ingen hemlighet att Karlfeldt hade ett öga för naturen, ty han skrev ofta om just naturen. Han var väldigt duktig i vad han gjorde. Måhända har dessa dalmålningar fått mer liv nu när dikter från Karlfeldt har skapats i deras anda. Dessa olika Dalmålningsdikter kan tolkas på en mängd olika sätt och varje dikt speglar en egen personlighet som ger en extra glans i det hela. Det speciella med dalmålningar är att målaren oftast lägger ner en bit av sin själ i målningarna, vilket medför till att dessa blir mästerverk. På samma sätt har Karlfeldt gjort i sina dikter. Många poeter så som Gustaf Fröding skriver exceptionellt bra, men Karlfeldt höjer denna ribba av elegans och låter dikten tala till själva läsarna. Det är detta som gör att han ligger på en annan nivå än de andra. Karlfeldts dikter ger något mer utöver det ordinära än vad andra dikter kan ha givit. Hans dikter har oändligt många tänkbara tolkningar och dikterna talar till läsaren som gör att dikterna innehaver ett djup som ej går att beskriva.

Det som är så fascinerat om Karlfeldts "Fridolins lustgård" och "Dalmålningar på rim" är att jag aldrig förut har kommit i kontakt med några andra dikter som "Dalmålningar på rim". Otaligt många gånger behöver jag läsa om dikterna, för att förstå dess djupa budskap, och detta görs med nöje från min sida. För varje gång en dikt uppläses, desto djupare mening får den.

I min uppsats om Karlfeldt har jag gått in på att analysera dikterna, "Eden" och "Jungfru Maria" ur "Fridolins lustgård" och "Dalmålningar på rim".

Första dikten som jag tänker skriva om är "Eden". Det är en dikt som kan tolkas på en mängd olika sätt och har självklara bibliska drag som gestaltar dikten. De bibliska dragen må enbart vara ytliga, då ett djupare budskap finns.

Ur diktat Eden

"Det är morgon, det är Eden,
Salighetens unga gård.
Svarta starar lägga reden
Hos de höga aspens mård.
Vinden spelar, kalven dansar
Vigt och lätt,
Trampar nätt
Mellan markens tigersvansar.
Duvans unge seglar trygg
På den breda gladans rygg."

Eden tolkar många som Paradiset, Edens trädgårdsland/lustgård, men kan även tolkas som dåtidens samhälle då Erik Axel Karlfeldt levde. Första delen i Karlfeldts dikt har harmoniska och fridfulla inslag så som "Vinden spelar, kalven dansar...". Vinden spelar, kan vara hur de som styr och ställer i samhället sätter upp regler, medan kalven dansar, kan vara hur människorna följer dessa lagar och dansar till dem utan att ställa frågor.

Duvans unge kan betraktas som människornas förmåga att helt blint lita på någon, som i deras natur vanligtvis inte skulle, som i denna hur de litar på gladan då de bara flyter med på ryggen. D.v.s. de följer med i samhället utan tvivel om någonting.

Ur dikten Eden

"Vit och naken husmor träder
Mellan rika trädgårdsland;
Ärter blomma ibland fläder,
Bönorna"bland vallmors brand.
Grisen vaknar i sin stia,
Gluttar ut
Vid sin knut
Mellan åbrodd och salvia,
Fnyser med sin bleka nos
På en röd och daggig ros."

Husmor kan tolkas som en som tar hand om trädgårdslandet, det vill säga tar hand då tidens samhälle och husmor är någon högt uppsatt person. Vit och naken menas med att personen har öppnat upp sig och är i sitt sårbaraste läge. Ärtan som blommar bland fläder kan vara hur något onaturligt som kanske inte bör växas där ändå gör det, hur människor kan anpassa sig efter andra men i deras sanna natur finns fortfarande kvar. Då ärtan alltid förblir en ärta och kan icke byta skepnad. Åbrodd är en växt som användes på då tiden för att driva ut ond makt som kan härja i områden, salviaväxten har också en liknande effekt då den ansågs frälsa och beskydda. Dessa två växter skulle vara skydd mot onda makter. Precis som om hur duvans unge seglar trygg på den breda gladans rygg är hur de litar blindo på saker, hur samhället ger en illusion av trygghet i form av växter.

Ur dikten Eden

"Adam går i lantmansdrömmar
Under gula plommonträd.
Fålen utan bett och tömmar
Löper fri i självsådd säd.
Med ett äpple vinkar Eva –
Det blir vår,
Var hon går;
Skära sken kring barmen sväva.
Här är morgon utan slut,
Här är Eden österut."

Adam går i lantmansdrömmar, här är inslag av Karlfeldts liv, ty han var född i en bondefamilj. Lantmansdrömmarna är om hur han drömde om att bli något större än bonde senare, vilket han blev, han blev en stadsmänniska. Detta är bevis på om hur han någon gång ibland åtminstone drömde tillbaka till den tiden, då en enkel livsstil fanns i hans liv. Fålen och hur säden blir självsådd är ett tecken på hur folket ej bryr sig om var maten kommer ifrån, de är bara vana vid att det finns. Allting av detta är en illusion om samhället, då folket helt litar på att alla deras bekymmer tas hand av någon annan än dem själva.

Ur dikten Eden

"Eva står skamsen i lackröd sol,
Tummar sin stadiga fikonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
Grinar av knip och ånger.
Ormen i trädet så skadeglad
Vispar med stjärten bland apelblad
Ängeln med flamgula byxor
Reser den största av yxor."

Lackröd sol innebär att solen håller på att går ned, även kan menas att Eva som det står, är i stor ånger, ty hon har tydligen gjort något fel. Tummar sin stadiga fikonlövskjol, tyder på att hon står och söker förgäves förlåtelse.

Karlfeldt har även slängt in en dos av personifikation, ty ormen i trädet är skadeglad. Ormen som är känd för att vara ett slingrigt djur är inte att lita på. Det är klart att den så kallade ormen som nu skall föreställa något, ej vill ha något med Adam och Eva att göra.

Ur dikten Eden

"Friden är bruten och fallet är gjort,
Hänglåset dinglar för Edens port.
Adam skall svettas av möda,
Eva skall skriande föda.
Slagan skall dunka på logens strå,
Kains klubba skall täljas och slå.
Långt skola mänskorna draga,
Glömma sitt hem som en saga.
Het står dagen, dess morgon är slut.
Svalka ger kvällen: västerut!"

Hela samhällets frid har förstört, något hemskt har gjort att detta har hänt, eller så har människorna börjat ifrågasätta saker och ting. Vilket medförde att de ej var välkomna längre. Då någon ifrågasätter hur samhället styrs, blir de utkastade som i denna text beskrivs, hänglåset är ett bevis på att de har blivit utfrysta ur samhället. Kain är enligt bibeln den första som begick mord på människor, och meningen med Kains klubba är att någon troligtvis kommer att mördas, ty samhället har ej råd att alla ifrågasätter dess metoder. Då måste de undanröja dem som ej följer lagarna.

Med denna analys har jag försökt att se ur en annan aspekt på det hela, och inte följa de allt för tydliga spåren, som de med bibliska dragen. Denna kan tolkas på säkerligen ett antal fler sätt som troligtvis stämmer bättre med texten. Hela texten handlar i min mening om ett samhälle som drivs av någon högt uppsatt person som har metoder som får invånarna att se en illusion av trygghet och fridsamhet, dessvärre direkt när något ifrågasätts, bör dessa undanröjas och avvisas.

En kort analys av några strofer ur "Jungfru Maria" från "Fridolins lustgård" och "Dalmålningar på rim". Då någon nämner Jungfru Maria, tänker många på just Jesus moder. Dikten är skriven på ett sådant språk som om den allra heligaste är ute och vandrar, som i denna text är Jungfru Maria. Hennes skönhet överspeglar alla andra, ändå brinner inte hennes begäran som de andras. Hon gestaltas som ett helgon "Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår." är bara en av de alla meningar som kan tolkas så. Hon blir uppmanad om att vända, men detta är inget Jungfru Maria har i åtanken.

Ur dikten Jungfru Maria

"Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
Och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,
Den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
Du kan trampa på ormar och törnen..."

Hon bör akta sig för björnen, ty blotta slaget av en björn skulle bli ödestigande. Hon håller i någon slags ros, som är hennes tecken. Detta kan tolkas som om hon är havande och väntar ett barn i den allra renaste form. Som kan skydda, och som bör skyddas. En ängel har givit henne den, vilket kan med andra ord betraktas som en gåva från ovan. Detta barn är en gåva från ovan, som varken ormar eller törn skall rå på. Hon är skyddad så länge barnet finns inom henne. Därför kan hon trampa på ormar och gå igenom törnen. Hon och barnet är i den allra heligaste formen, och ingenting kan stoppa dem. Gåvan är hennes barn.

Syftet med denna text, är att försöka förmedla ur ett annat perspektiv att allting inte behöver tolkas på samma sätt hela tiden, och att det varken finns rätt eller fel i dikterna. De är skrivna på ett sätt som gör dem levande trots att de skrevs för längesedan. Aldrig någonsin har någon kunnat skriva på ett sådant sätt som gör att dikternas ord flödar samman. Allt detta har medfört till några av de mest läsvärda dikterna i svensk poesi. I vår värld, är inte poesin inte något som är högt uppskattad, direkt någon nämner poesi, kommer obskyr reaktion som oftast innebär någon slags svordom. Detta är tråkigt, då vi endast har fördomar. Vi vet inte alls så mycket om poesi, om fler personer skulle läsa några av Karlfeldts dikter så skulle de nog tänka om, och inte döma ut första taget. Kanske rent av skulle det bli ett uppskattat ämne bland nutidens ungdomar. Även ifall detta för tillfället kan verka långt bort.

Skalden Erik Axel Karlfeldts dikter kommer att finnas kvar för alltid, och hans naturliga sätt att dikta kommer förvåna människor i all evighet. Han var en bonde i sin sanna natur, storstaden kunde inte ändra detta, då han ofta längtade tillbaka. Kanske var det på grund av att han var en bonde, som han kunde förmedla sina dikter på ett exceptionellt sätt som berörde en stor skara människor.