Redaktionellt innehåll
Dikter & Årsböcker

Högtidstal på Karlfeldtsdagen 2021

av JON KARLFELDT

Vid Andersmässtiden 1520 kom en ung man ut ur Långhedens skog, passerade den korta sträckan från den första dalabyn Brovallen till älven och fortsatte upp åt Dalarne.

Förmodligen väckte han till en början föga upp­seende, där han gick från socken till socken, bondklädd, försiktigt yppande sig för en eller annan bekant bland herremännen, och av dem mött ibland med vänskap, ibland med svek.

Men för bönderna på kyrkvallarna kring Siljan avslöjade han sig och sina planer. Då lågo konungens fogdar och deras utskickade redan efter honom, och hans väg i vårt landskap tecknades av faror och äventyr, som folkets mun bevarat och utsmyckat.

Vi ha alla hört dem. Vi veta, att det var en skidlöpare med det minnesrika namnet Engelbrekt, som fick föra honom åter från ödebygdsvägen uppemot Norge.

I Mora korades han av ombud från de östra och västra socknarna i Ovandalarne till ”Sveriges rikes ­hövidsman” och fick sexton raska unga karlar som livvakt.

Med några dalpojkar omkring sig slungade alltså den ungdomlige äventyraren sin stolta, om än föga ­imponerande rikshövdingstitel i ansiktet på konungen av Danmark, Norge och Sverige, Kristian, med de olika ­vedernamnen bondekonung och tyrann, och på dennes beskyddare påven i Rom.

 

Så inledde Erik Axel Karlfeldt sitt tal vid 400-årsjubileet av slaget vid Brunnbäcks färja, bara ett stenkast härifrån, för 100 år, en månad och två veckor sedan. Det var ett slag som, med Karlfeldts ord, ”var den första upplivande framgången i ett farligt företag, som allt för väl kunnat misslyckas”, och vars betydelse för Gustav Vasas väg mot Sveriges tron inte ska underskattas.

Då var 15 tusen åhörare samlade. I år skulle 500-årsminnet av slaget högtidlighållas, men coronapandemin begränsar oss än, och antalet närvarande fick hållas närmare 15 än 15 tusen.

Men även utan pandemi – hade så många samlats för en sådan sak idag? Jag tror inte det. I informationsåldern är världens alla ändar närmre oss än de någonsin varit, och vi översköljs ständigt av nutiden i sådan omfattning, att det utrymme som återstår i huvudsak måste ägnas åt det som komma skall, med lite plats för det som varit.

Det här behöver inte vara fel. Det är, om ni frågar mig, helt i sin ordning att vi ägnar mer uppmärksamhet dessa dagar åt de fruktansvärda översvämning­arna i Europa, monsunregnen i Indien och skogsbränderna i Nordamerika, och vad de siar om för framtid i klimatförändringarnas spår, än åt en händelse här i Dalarna för ett halvt årtusende sedan.

Men ändå kan jag inte låta bli att tänka, att någonting går förlorat. Något av betydelse också för nutiden, och för framtiden.

Erik Axel Karlfeldt var min mormorsfar. Han dog över 50 år innan jag föddes, så jag kände honom inte mer än någon annan här. Men självklart var han närvarande under min uppväxt.

Min barndoms somrar tillbringades på ”den andra” Karlfeldtsgården, Sångs i Sjugare. På den tiden var gården fortfarande öppen för allmänheten de flesta dagar, och besökare guidades runt i trädgården och i diktarstugan.

Jag tyckte om det. Det var lite som att bo på ett ­museum, och ha tillåtelse att smyga runt bakom ­kulisserna och innanför avspärrningarna. Och också att få titta på människorna som kom dit, och se och höra deras reaktioner på det de såg och hörde.

Jag följde med på guidad tur efter guidad tur och lyssnade, och till sist kunde jag nog ärligt talat guida lika bra som kullorna som arbetade med det. En gång fick jag också göra det, nio år gammal, när en busslast pensionärer blivit försenad och anlände en timme­ ­efter stängning. Dricksen jag fick var, jämfört med min månadspeng, betydande.

Och så var det Musik vid Siljan-festivalen varje år, då hundratals – ja, till och med över tusen som mest – kom för att lyssna på Karlfeldtsprogrammet på gården. Och varje år läste min mamma Mika sin morfars dikter, medan jag satt i gräset och lyssnade ihop med min mormor, skaldens dotter.

Mina jämnåriga visste som regel inte vem Karlfeldt var. De flesta av dem känner inte heller idag till mer än namnet, om ens det. Det lärdes inte ut i grundskolan, och inte heller på gymnasiet, för merparten av oss 80-talister. Ett skäl, tror jag, kan vara att hans språk lätt kan upplevas som lite ålderdomligt och svår­begripligt, och med många referenser till sådant som inte tillhör den allmänna bildningen för min generation, vare sig det handlar om bibliska motiv eller den svenska floran.

Så vad fångade då mig? Vilken var min väg till Karl­feldts, gammelmorfars, dikter? Var det så enkelt som att jag blev marinerad i dem som liten? Nej, inte riktigt.

En viktig del var faktiskt musiken. Därför är jag också så glad över sådana som Sofia och Anders, som genom nya tonsättningar gör dikterna tillgängliga för en ny publik. För personer som förmodligen aldrig skulle ha plockat upp ett exemplar av Fridolins visor och andra dikter och börjat läsa, men som nyfiket lyssnar när Sofia sjunger, och lär känna Karlfeldt den vägen.

Som barn fångades jag också av de dikter som nästan var som sagor. Ja, jag kunde behöva lite hjälp att förstå en del av orden, men som liten är det inte svårt att ryckas med av Jone havsfärd, som berättar om ­Bibelns Jona i valfiskens buk. Eller att skratta åt slutet av dikten Kyrkosångarne, där vanliga människor ser en automobil för första gången och tror sig skåda något i sanning heligt.

Men det var som ung tonåring som jag faktiskt hittade hem bland dikterna, och fann att jag hade något gemensamt med min anfader.

Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej vart den vill fly.
Knappt är det till mänskornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

Dessa rader finns en bit in i den långa dikten Sjukdom i samlingen Flora och Bellona från 1918. Och denna längtan på egen hand var något mitt tonårsjag kände väldigt väl igen sig i. Det var de raderna som fick det att säga klick.

Efter en hel uppväxt full av Karlfeldtsdikter (inklusive den här – jag hade helt säkert hört den förr, men bara inte varit mottaglig för den än) så var det först när jag, kanske tretton år gammal, läste detta, eller hörde mamma läsa det, som jag förstod, verkligen förstod, att det fanns något i den här poesin som inte bara talade till människor för 100 år sedan, utan till mig.

Så jag fortsatte läsa, och jag hittade längtan på fler platser. Och trots försäkran om motsatsen i “Sjukdom” så hittade jag såväl längtan till livets oro, som längtan till vilan i mull. Där fanns längtan efter det som varit och efter det som väntade. Och det fanns mer av den där märkliga, oformliga längtan för längtans skull.

Vem är du och var kommer du från?
– Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

 Vad är din tro och din religion?
– Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? – Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Det var En löskerkarl, ur Fridolins visor från 1898, och där, liksom i många andra dikter finns längtan med som ett motiv, och ett viktigt sådant.

Men talar man om Karlfeldt och längtan, då är ändå det första som många kommer att tänka på dikten Längtan heter min arvedel, från år 1900, där han beskriver den som slottet i saknadens dalar. Längtan är en klagande ström, men den är också ljuvlig som doften från humlornas bon.

Också här, liksom i ”Sjukdom”, finns det ett par ­rader som brände sig fast i mig: Du som mig sjunger om dagen i dröm, sjunger om natten mig vaken.

Just så var det. Just, precis, den känslan fanns där hos mig, och säkert hos otaliga andra lätt melankoliska tonåringar – vid det senaste sekelskiftet lika väl som vid det, då orden skrevs.

Och säkert även idag. Jag tror absolut att Karlfeldts diktning kan fortsätta finna nya fans på 2000-talet, trots sitt bitvis svårtillgängliga språk. Det gäller bara att hitta de där rätta raderna, som skapar igenkänning och känslan av samhörighet.

Det kan – det kommer – vara olika rader och olika teman för olika personer. Men att det var just i längtan som jag fann något alldeles särskilt i min mormorsfars dikter var nog ändå inte en slump. För jag tror att längtan i sig hade en alldeles särskild betydelse för honom, bortom att bara vara ämnet för en rad dikter.

Så här skrev han i dikten Rimsmeden, från 1898. Jag läser den första halvan av dikten – och för er som inte har stenkoll på hur en äldre smedja fungerar: ­Ässjan är den härd i vilken stålet hettas upp för att kunna smidas. Det kräver höga temperaturer, och sådana nås endast om ässjan matas med syre, genom att man blåser en stadig ström av luft på den. Utan blås, inget smide.

Nu, grova smide från min tankesmedja,
skall släggan gå och pröva vad du tål.
Jag vet, att länkar brista i din kedja,
men vet jämväl, att där finns ärligt stål.
Ur hemmets gruva och på egen svedja
jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,
grep hammarn – fast, som förr om tärnans medja –
och längtan blåste på min ässjas bål.

Låt oss återvända till Brunnbäck i juni 1921 och till en annan längtan.

Dagens minne uppfordrar till enighet. Nu är den stora söndringens tidsålder inbruten. Folken riva sönder varandra, folken riva sönder sig själva invärtes.

Det är som kroppar, vars alla lemmar och inälvor äro i strid med varandra. Världshjärnan är förvirrad, världshjärtat är förstockat i hat.

Vi ringa män på Brunnbäcks strand ha så litet att säga till om, våra ord räcka ej långt, och ordknapphet anstår oss bönder och bönders söner i denna skränets guldålder.

Ord från för 100 år sedan. En annan tid, en annan värld. Men ändå fullt möjliga att känna igen sig i idag. Sorgligt nog.

Den söndring och splittring som min gammelmorfar talade om då hängde samman med det bara ett par år tidigare avslutade världskriget och dess ­efterdyningar. Men också med demokratins intåg i Sverige – några månader senare skulle de första valen med fri och lika rösträtt för såväl män som kvinnor hållas i vårt land.

Sammanhanget är ett annat idag. Men likväl känns världshjärnan förvirrad, och världshjärtat förstockat i hat. Karlfeldts längtan – efter enighet, efter fred och efter solidaritet – var tydlig i hans tal vid Brunnbäck för ett sekel sedan. Samma längtan är inte svår att känna idag.

Någonting går förlorat om vi alltid enbart ser nuet och det kommande. Perspektiv, om inte annat. Och kanske en möjlighet att lära oss något.

”Stån ihop för Sveriges bästa!” Den uppmaningen till enighet och gemenskap önskade Erik Axel att ­Dalarnas folk skulle sända ut i riket för ett sekel sedan. Dit blickar jag bakåt, för att därifrån blicka framåt.

Jag vill avsluta med en sista dikt. En av Karlfeldts greatest hits, och också en av de där gammelmorfar och jag fann varandra, genom längtan. Den heter Sub luna, under månen, och återfinns i diktsamlingen Hösthorn från 1927.

Sub luna amo. Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar, dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen, växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo. Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna, skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar, sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto. Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen, rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig, sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar, gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo. Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden, sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta jordlivets fulla mått.

Sub luna morior. Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva eller åt vind och hav:
vilan i mullen, eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan fladdrat mot månklara loft.

 

Karlbo 20 juli 2021

Jon Karlfeldt

 

Skriv ut